Vi gjorde ett agilitypass i måndags igen, Carrey och jag. Världens bästa Ullis var med och fångade oss på bild. På många bilder… Jag har en lång stund försökt välja vilka bilder som lämpade sig för publicering, först tänkte jag välja bort de där jag förkommer med en alltför tydlig skärpa (Carrey och jag åldras inte riktigt med samma behag, om man säger så…), men å andra sidan är de som agilitybilder betraktat såpass bra att jag till slut valde att ta med allihop. Det innebär också att det blir många ungefär likadana (väldigt många missade kontaktfält!), och det kanske inte är så kul för den som inte är specialintresserad av just agility. Men jag tänkte att jag kanske kan få användbara kommentarer av någon på området kunnig, Lisa t ex.
Carrey är så himla duktig (tycker iaf jag). Han är ordentligt säker på alla hinder, det enda riktiga problemet är kontaktfältet på balansbommen. Han söker hinder om jag bara är tydlig nog, han hoppar diagonalt utan problem, han vänder på en femöring bara jag säger till i tid. Någon enstaka gång river han ett hinder, men det är väl mitt ansvar att se till att han får tillräcklig ansats, antar jag. Så har han då en matte som inte hinner med, som för det mesta viftar med fel arm (mycket tydligt på flera av bilderna), som glömmer bort banan, som oftast börjar gapskratta när det blir fel istället för att ta tillbaka och göra rätt… Men det kanske blir ordning även på henne med lite träning.
Jag har ett par regelfrågor: Jag upptäckte att Carrey inte bara hoppar över kontaktfältet på väg ner för balansbommen (och på bilderna ser det banne mig ut som om han gör det bara för att retas med mig), även på uppvägen flyger han över, är det tillåtet? Och ett par gånger kom han på fel sida om ett hopphinder, men hejdade sig från att hoppa och sprang istället under, vände och hoppade sedan från rätt håll (syns också på ett par bilder). Vad säger regelboken där?
Observera att det finns en ”sidan 2″ med bilder också. Egentligen ska det ju hänga ihop, för det är samma album, men jag har inte tid att forska närmare i saken just nu. Det var bara en enkel inställning. Men jag vill gärna få albumet att uppföra sig som det gjorde förr också.
Samtliga bilder är tagna av Ulrika Bergström.
Innan jag ger mig på att försöka summera veckan som gick, tar jag gårdagens stora begivenhet: agilityträning. Mitt livs första tänkte jag säga, men det är inte riktigt sant, jag gick ju nån agilitykurs för sisådär femton år sen med Peggy. Med blandat resultat. Hon lyckades aldrig lära sig varken slalom eller att hoppa genom däck, paradnumret var bordet som inte ens används längre. Där var hon istället så duktig att bc-ägare blev gröna av avund.
Det var i alla fall första agilityträningen i modern tid för mig, och den första med Carrey. Dock långt ifrån den första för honom. Han är egentligen alldeles för duktig för mig, bensäker på det mesta och dessutom så snabb som man bara kan begära. Hinner jag inte med, eller är för otydlig med handlingen blir han frustrerad och hoppar mot mig och skäller så jag blir lomhörd, alternativt väljer ett lämpligt hinder på egen hand. Vi hade en ganska svår bana (tyckte jag i alla fall) med flera fällor och besvärliga svängar, men det var egentligen bara ett par saker som var problem för Carrey och som jag kan se att han behöver tränas på. Övriga fel (en hel del…) orsakades enbart av mina missar, jag var för långsam, för otydlig, viftade med fel arm, glömde vägen osv osv. Jag behöver alltså ganska mycket träning. Men det var hur kul som helst, och jag kommer att fortsätta att åka till den öppna måndagsträningen, kanske blir det också en kurs i höst. Kanske också nån tävling…
När jag kom hem var jag genomsvettig och helt slut, men eftersom mitt numera mycket ambitiösa träningsschema även krävde lydnadsträning för Monster, bytte jag bara tillbehör i träningsryggan och hund och gick ut igen. Själva träningen gick sådär, mest beroende på att jag nog var lite väl trött och det inte blev så genomtänkt, men också för att Månsen numera börjat testa hur pass frivillig en platsliggning egentligen är. Och om den nu inte är frivillig, vad man i så fall kan hitta på att göra medan man ligger där. Fem steg bakåt i den träningen alltså.
Men när vi gick hem, så överraskade han mig positivt. Vi tränar ju i lina för att slippa kopplet, han är fortfarande på tok för benägen att springa iväg, framför allt till andra människor, för att jag ska vilja ha honom lös helt och hållet. Dels vill jag inte utsätta främmande människor för det (det är inte alla som begriper att en sådan attack egentligen är 100% glädje), dels, och framför allt, vill jag inte att han ska få den belöningen det skulle innebära för honom. Så vi tränar alltså med släpande lina. Och efter träningen brukar han få gå i linan hemåt en bit. Så länge som jag tycker att han sköter sig. Och igår var han så himla duktig och lyhörd på mina signaler att han fick gå lös med linan släpande hela vägen hem! Precis hela vägen, jag behövde inte ens koppla honom inne på gården, han klarade svårigheterna som finns där och gick fint vid min sida när jag bad honom, ända fram till porten! Så himla stolt jag blev över lille grisen!
Och den upprättelsen behövde han sannerligen. Så sent som i förrgår drog han ifrån mig utan att lyssna det minsta. Försvann bakom en trädridå och var borta flera minuter. Jag var lite nervös för att det var rådjursjakt, men han har hittills inte stuckit på enbart vittring, den enda gången det faktiskt hänt var ju när rådjuret skuttade upp bara några meter framför honom, och det var som tur var inget sånt nu heller. Han hade ”bara” ägnat sig åt lite uppletande. Vattenuppletande. Då var han rätt billig ett tag, men igår steg priset skyhögt igen.
Jag tog bilen och åkte en snabb sväng till klubben med mitt usb-minne i högsta hugg, skulle bara springa in och slå på datorn och hämta en fil. Till min förvåning var parkeringen full med bilar, och det var en massa folk och hundar på planen. Och agilityhinder? Så såg jag bilarna från både SVT, TV4 och de båda lokaltidningarna.
Det visade sig vara presskonferens inför SM i Lydnad och Agility som går av stapeln om dryga två veckor på Öland, och arrangeras i samarbete mellan min hemmaklubb Kalmar BK och Ölands BHK. SVT kommer nog bara att ha ett kort inslag, men på TV4 kan vi nog räkna med ett längre reportage. Kul!