Efter ett och ett halvt dygn i vågrätt läge har jag nu givetvis ordentligt ont i ryggen istället. Huvdet känns som om det vore bakis (fast utan något ont) efter Anervan-intaget. Jag hade alltför ont för att vilja chansa med något mildare, receptfritt alternativ, det fick bli de tunga drogerna.

Gårdagen var en enda dimma, jag har svaga minnen av att A gick ut med hundarna, att han gav sig iväg på fotboll, kom hem igen och med öl-andedräkt böjde sig över mig och (högt rakt in i mitt öra) talade om att VI VANN MED 6-0! och det enda som inte fick kärleken att dö just då och där, var vetskapen om att han skulle ta ut hundarna igen och att jag skulle få ligga kvar där jag låg.

Jag har 55 olästa blogginlägg i min rss-läsare, ungefär hälften är sådana jag vill läsa direkt, resten kan vänta. Egentligen finns där 20 till, men det beror på att Ölandsbladet äntligen (kanske efter mina påstötningar i mail till Tobbe Carlsson) fått igång sitt rss-flöde, så det flaggar 22 olästa från Tobbe, men det är bara de två nyaste som är nya på riktigt.

Jag har ett gäng bilder från Växjö att gå igenom för att se om jag lyckats med åtminstone någon, och så borde jag väl blogga nåt om den dagen också.

Förutom att det är måndag och jag har en hel del annat att göra. Hur det nu ska gå. Av erfarenhet vet jag att det kan ta hela den här dagen också innan min hjärna tagit sig ur den sirap som stavas Anervan.

NÃ¥n sorts frukost först. Jag vet att jag petade i mig ett rostbröd igÃ¥r kväll, men har inget minne av när jag Ã¥t nÃ¥got innan dess. Det kan ha varit den där kexchokladen i Växjö lördag förmiddag…