lenas egna

Ibland finns det tillfällen när jag skulle vilja vara helt anonym på nätet. Kunna blogga om precis vad jag vill. Och det handlar inte bara om att man bör undvika att trampa på ömma tår och stöta sig med folk (så känner jag inte särskilt ofta, men det händer), det handlar också om att jag ibland känner ett behov av att skriva av mig på ett annat sätt, om att öppna dom svarta hålen därinuti mig, att vara den där usla personen som finns gömd och ihoptryckt långt därinne rakt igenom ibland. Att gråta och gnälla och må skit. Utan att genast få fjorton kommentarer som innehåller kramar, och minst tre personer ringer upp och undrar hur jag mår.

Det där lät väldigt otacksamt, inser jag. Men det är inte det… jag vet inte hur jag ska förklara, men ibland vill jag kunna må skit och berätta om det men ändå få vara ifred med det! Äh, jag vet, det där går inte ihop. Men ändå.

Jag har flera gånger vid sådana tillfällen reggat ett anonymt bloggkonto nånstans och skrivit av mig. Problemet är bara att nästa gång behov uppstår har jag hunnit glömma både bloggadress och inloggningsuppgifter, och antingen har jag struntat i det eller också, beroende på hur stort behovet var just då, reggat ett nytt. (Det här tyder väl på att behovet inte uppstår särskilt ofta iaf.)

Nyss skulle jag svara på en fråga hos Marita om hur man lägger in film i bloggen, och eftersom jag dels aldrig provat själv, dels var osäker på om gränssnittet ser annorlunda ut hos wordpress.com än om man driver en egen wordpressinstallation, så reggade jag helt enkelt ett konto åt mig där. Och då slog mig tanken att jag ju kunde använda det som anonymblogg när andan faller på, och valde det extremt fyndiga namnet behindthesunglasses. Så kollade jag hur det låg till med filminfogning, och skrev svaret. Det var bara det att jag fortfarande var inloggad på min nya blogg, och därmed fick den identiteten när jag skrev. Så var det med den anonymiteten!