Vi var till klubben en sväng idag, jag och båda hundarna. Vi var där på tidiga eftermiddagen, så det var praktiskt taget folktomt. Med Monster testade jag först lite av varje, med långlina på för att slippa kopplet.
Linförighet (fast man får väl kalla det fritt följ med en släpande lina?), utmärkt. Läggande under gång, sådär. Jag går för fort fram, och begär lite för mycket än så länge. Backa tillbaka och gör rätt.
Hopp. Idag var det plötsligt inga som helst problem att hoppa utan att nudda hindret? Och hela momentet hopp-sitt-hopp (dock utan ingången) var det heller inga problem att utföra, fast vi just aldrig tränat på det.
Apport. Jag kunde inte låta bli att prova, och eftersom jag inte hade någon medhjälpare testade jag varianten som jag egentligen skulle övergå till när valpinkallningsmetoden satt ordentligt, nämligen att kasta apporten en liten bit ifrån mig, och samtidigt röra mig snabbt ifrån den. Jodå, Monster köpte den idén också och var snabb att ta apporten och lika snabb att komma efter mig. Men springande med Monster efter mig ser jag förstås inte om det blir något tugg eller inte, så jag behöver nog en medhjälpare ändå, som tuggspion om inte annat.
När Carrey fått ett litet pass han också lade jag båda plats, med Monster i sin tiometerslina. Av en ren slump, utan att jag tänkt på det, råkade de hamna så nära planket som används för dolda förare, att det var inom tiometersradien… och då kunde jag inte låta bli. Jag stod först bredvid planket, och tog sen ett par steg bakom. Det finns titthål borrade, så jag kikade förstås. Monster låg kvar lungt och fint, men jag stod inte kvar mer än i några sekunder och gick sen fram och belönade. Jaja, jag vet. Det är dags att jag börjar lita mer på min hund. *suck*
Monsters reaktion när jag försvann bakom planket var rätt kul. Istället för att som Carrey (och de flesta andra hundar gör väl så också) fixera punkten där jag försvann med blicken, vred Monster tvärt på huvudet och tittade mot andra änden av planket. Enligt hans logik så borde jag om jag försvinner in till höger, komma ut till vänster.
Igår var det kurs igen. Och trots att Monsters bästa människa i hela världen, Ullis, var där och störde genom sin blotta närvaro, så känns det att det går framåt. Visserligen hade vi ett svårartat återfall i skäll- och bråkbeteende, men också ett extremt långt anfall av strålande kontakt och ”jag-älskar-dig-matte-och-jag-gör-vad-som-helst-för-dig”.
Ja, och så måste jag som vanligt lovorda själva kursen, och framför allt instruktören Peter, som varit min idol länge. Igår fick vi ett helt nytt sätt att angripa apportträningen, där jag kört fast och börjat om och kört fast igen hur många gånger som helst. Där Månsen antingen spottar ut apporten innan han griper den, eller också tuggar hejvilt. Tuggandet kom ju som ett brev på posten när jag tröttnat på den ganska tråkiga stillasittande träningen, som gick ut på att få honom att gripa lungt och fint och stadigt (och som alltså inte gick framåt alls), och rullade iväg apporten över golvet för att göra den lite intressant. Och intressant blev den ju…
Nu gick Peters förslag ut på att hitta ett läge där Monster tar och håller apporten friviligt, utan att tugga. Vilket ofta går att hitta i rörelse. Så vi körde valpinkallningar med apport. Peter höll Monster i ena handen och apporten i den andra, jag rörde mig därifrån, och precis innan han släppte Monster kastade han apporten. Efter några försök tills vi hittade den rätta nivån av retning från mig och hur långt apporten skulle kastas, så hade vi en hund som sprang i full fart mot mig och tog med sig apporten i farten. Och när farten var tillräckligt hög och jag hade en tillräckligt rolig kamplek att erbjuda så blev det inget tugg. Så nu ska vi angripa problemet från det här hållet istället, nackdelen är att det kräver en medhjälpare till att börja med. Å andra sidan blir momentet roligt, vilket förmodligen är en förutsättning för att det ska bli bra när det gäller Monster, och farten får jag på köpet.
Hoppet har vi också diskuterat. Där är ju problemet att Monster fått för sig att ett hopphinder lämpligen används till avstamp för ett längdhopp/flygtur. Även här ska jag hitta lagom retningsnivå och rätt placering av belöning, eftersom monsterhunden hoppar både gärna och högt och långt så handlar det om att klura ut vad som får honom att göra det rätt. Ingen nyhet alls, men ibland behöver man få saker skrivna på näsan lite extra tydligt.
Platsliggningen igår var jag däremot inte alls nöjd med. Väldigt mycket pip och en del småskällande blev det. Men det var det första vi gjorde när vi kom, han var skällig och bråkig och inte alls i rätt sinnesstämning innan, och med facit i hand skulle jag kanske ha tänkt på det och hellre hoppat över platsen.