lenas egna

Idag helt plötsligt visade lille monstergrisen att han kanske fattat – åtminstone delvis – vad det där med apportering handlar om egentligen. Jag stod i köket och väntade på att kaffet skulle bli klart, på golvet framför mig satt Monster, och på köksbänken låg apportbocken. Och när jag nu ändå bara stod där så kunde vi väl göra ett nytt försök, tänkte jag. Och sträckte fram apportbocken. Han tog den, jag släppte, han höll fast. Jag sträckte fram handen, sa ”tack” och han släppte. Bara det lilla var ett så enormt framsteg så ni anar inte!

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gånger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten på golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det också några gånger, sedan skickade jag iväg apportbocken någon meter på golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?

Vi har återupptagit träningen lite försiktigt. Vi (läs: jag) vill ju inte förta oss. Just nu handlar det mest om apport. Eftersom jag var så försiktig i början med det, för att inte riskera att få apportbockar flisade på nolltid av Monster, så fastnade vi i stadiet ”gapa och greppa tills tänderna nuddar apporten, släpp sedan genast”. Jag har försökt massor, men vi har inte kommit förbi det. Jag använde klicker redan från start, och belönade just nuddandet med tänderna för att han inte skulle hinna börja tugga. Rätt tänkt, men resultatet blev att han fortfarande tror att det är det som är det rätta. Håller jag inne med belöningen för att få honom att hålla fast, så provar han bara med att släppa ännu snabbare. Och efter tre-fyra försök med att inte greppa alls. Jag har provat med andra föremål, ifall det var just med apportbocken som beteendet fastnat, men det blir ungefär samma resultat.

Monster är alltså om en hund som mer än gärna bär på precis vad som helst (under en inkallning på klubben en gång gjorde han en extrasväng och fick med sig en tungapport som någon lagt ifrån sig, i farten), så det är inte det som är problemet. Därför bestämde jag mig igår för att vara lite drastisk, och tog till en gammaldags metod, en mild form av tvångsapportering. Lirka upp gapet, stoppa in föremålet, trycka ihop och med handen under hakan hjälpa till att hålla fast. Några sekunder och sen belöning. Olika föremål, med olika bra resultat. Efter en stund kom Carrey och ville vara med också. Och jag tänkte att det skadar nog inte om han visar hur det ska gå till. Han gapar ju snällt och håller i det man ber honom om.

Tja, lite nytta gjorde det nog, det Carrey har vill ju Monster med automatik ha. Carrey tycker det är lite jobbigt att hålla i ”människo-grejer”, han gör det med det syns liksom att han tänker att ”egentligen är det ju förbjudet”. Monster har inga sådana skrupler, av alla föremål jag provade så var det min deo som han höll bäst. Han är inte som andra hundar han…