lenas egna

Jahapp. Bloggen ja. Lite försummad och lite bortglömd. Minst sagt.

Vad har hänt sen sist? Allt möjligt faktiskt.

Samma kväll som jag bloggade senast (länge sen alltså) var vi till Äleklinta och grillade i solnedgången. Något jag försöker genomföra varje år, i år blev det i sällskap av Ullis och Håkan. Jag tyckte det blev en riktigt riktigt bra kväll, och att döma av kommentarerna från sällskapet så tyckte övriga det också. Trots att de missade en eller annan VM-match. Och min nya baddräkt blev invigd.

Kvällen efter var vi till Öland igen, den här gången för att genomföra uppdraget att inhandla en begagnad barnvagn. Vi passade på att äta i Borgholm, men på grund av hunger orkade vi inte välja ställe med särskilt stor omsorg, så vi hamnade på en av stadens mer tveksamma uteserveringar. Inte så att vi blev dåliga, men gott kan man väl kanske inte kalla det…

Så har vi varit i Eskilstuna, aussiespecial och övernattning i campingstuga som Nadia ordnat med. 6 vuxna (Nadia och Mattias, Sandra och Andreas och så Anders och jag), två bebisar och 6 hundar i en stuga. Och vilken stuga! Det var då rakt inte vad man förväntar sig av en campingstuga, särskilt inte läget… Hade vi vetat i förväg hur bra det var hade vi nog bokat en eller ett par nätter extra för en minisemester där. Skog på två sidor, fantastisk utstikt över Mälaren från uteplatsen och själva campingen ”bakom ryggen”, med en bit skog emellan. Baddräkten blev använd igen. Utställningen gick helt ok. Monster blev 4 i bhkl, men däremot fick Carrey klara sig utan hp i veteranklass. A-L Munkvall som dömde gjorde det bra, jag är inte helt överens om allt, men det är så det är i den här sporten. Det finns utrymme för en del eget tyckande, och framför allt lägger var och en olika mycket vikt vid olika detaljer.

Nu i helgen var vi hos Sandra och Andreas i Mölndal. Jag jobbade på Tvååkersutställningen fred-lörd, men vi hann också med att umgås en hel del. Framför allt fick jag en rejäl barnbarnsdos. Dessutom var Sandra och jag in till stan på torsdag em, av skäl som jag inte riktigt minns fick jag köra deras bil med manuell växellåda, och min ovana vid det i kombination med min ovana vid storstadstrafik i rusningstid och mitt obefintliga lokalsinne och Sandras något bristande köranvisningar gjorde att vi hamnade fel. Dubbelt upp. Och jag fick kärringstopp på Göta Älvs-bron (heter den väl?). Men annars gick det bra. Och så hann vi med ett hund- och människobad på lördagskvällen vid Sisjön också, så baddräkten blev använd igen. Nu har den nästan gjort skäl för sitt pris.

Hemma igen har vi gjort… ingenting. Eller åtminstone så lite som möjligt. Temperaturen håller sig stadigt på dryga 30 grader, och eftersom jag INTE tänker klaga på värmen så gäller det att anpassa sig. Dvs göra så lite som möjligt, så sakta som möjligt. Just nu är det mulet, det skulle visst passera en liten åskfront inatt, och efter det skulle vi få lite svalare väder. Bara runt 27 grader eller så. Brrr!

Sandra och jag pratade innan vi åkte hem i söndags om när vi skulle ses härnäst. Jag tycker att det blir alldeles för lång tid att vänta till bröllopet sista helgen i augusti, så eventuellt skulle de komma hit ett par dagar i slutet på juli. Men när vi kom hem kollade Anders KFF:s spelschema, och det är bortamatch i Gbg 1/8 så den helgen åker vi tydligen dit ändå….:)

Nu funderar jag på om jag kanske skulle tömma kameran och se vad den kan tänkas innehålla, det var länge sen jag gjorde det… Men jag börjar sitta fasligt obekvämt där jag sitter på balkongen med datorn i knät. Kanske senare. Istället ska jag gå och göra ytterligare en flaska bubbelvatten. Och sen göra ingenting en stund igen.

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Vi hade alltså besök här av S&A och alla hundflickorna i en dryg vecka. På den veckan hanns en hel del med, bl a skrällde Carrey till på Ölands BHK:s inoff och blev BIS. Det var inte bara han som skrällde, vi hade det värsta åsk- och regnvädret jag nog någonsin varit med om rakt över oss under finalen vilket också resulterade i den snabbaste BIS-final jag någonsin sett. Anledningen till att Carrey var anmäld var egentligen att hussen ville ha lite övning i handlingens ädla konst inför hussens och Carreys gemensamma veterankarriär. Och det gick ju bra! Visserligen tog Sandra över snöret till finalen eftersom KFF hade hemmamatch och det finns vissa gränser för hur husse prioriterar utställningar, men ändå!

Dagen efter var det officiell utställning för bl a Monster, han blev bästa hane med CK och hade visst inte skött sig alls som han brukar i ringen (själv jobbade jag i den andra ringen och såg aldrig spektaklet) utan varit allmänt stökig. När vi i efterhand analyserade situationen kom vi fram till att det var Ullis fel. Det känns alltid bra att ha något att skylla på.

Sen hann vi med att spåra två gånger också. För Monsters del var resultatet första gången strålande, jag var lycklig resten av dagen och nästa dag också över hans insats. Den andra gången blev två gånger, vid första försöket tappade han bort sig i första vinkeln och var sen inte intresserad av att ens försöka hitta rätt, så jag selade av. Han fick en chans till ett par timmar senare, då jag gick med honom diagonalt mot andra benet tills han hittade spåret och då var han med på noterna igen. Godkänt på sätt och vis, eftersom han klarade det flera timmar gamla fältspåret i stark vind, men man får ju inte den sortens extrachanser på tävling.

Vi har grillat och spelat krocket (i lag, A var visserligen överlägset bäst men ingen vidare lagspelare så vi förlorade) och spelat minigolf (jag lyckades knipa sistaplatsen där också, det var något med tuttarna som var i vägen för armarna), hälsat på lillebrodern och tränat lite lydnad och simmat med hundarna. Och värstinghundarna-själsfränderna Monster och Mella tog sig dessutom ett rejält gyttjebad sista dagen.

Fyra personer och sex hundar i en trerumslägenhet i en vecka blir ganska utmattande. Allra mest var det faktiskt Monster som var utmattad efteråt, men så var det väl också han i sällskap med Mella som höll igång mest. Att den svarta faran skulle vara utmattad när hon kom hem har jag däremot svårt att tro…

Vi var och badade igår kväll. På en badplats som i likhet med alla andra i kommunen är skyltad med hundförbud. Dock är det på just det här stället lite svävande vad som egentligen är badplats och vad som bara är natur. Vi valde att tolka det till vår fördel och bestämde att endast strandremsan vid badbryggan är badplats. Övriga strandbitar (stranden runt hela udden är liksom uppstyckad i småbitar avskärmade av enbusksnår) är natur. Sådeså.

Även jag badade, men det slipper ni se bilder på.

Hemma igen gjorde jag bort mig. Vi körde in bilen i garaget, jag öppnade bakluckan och tänkte först koppla hundarna, men ångrade mig sen och tänkte att de kan springa iväg och kissa på gräset mittemot först, och släppte ut dem. Mycket riktigt så skuttade de iväg till gräsmattan och kissade direkt, men kunde förstås inte låta bli att kika runt hörnet på garagelängan där på andra sidan sen… Och jag vet inte varför jag inte tänkte så långt innan (kan man skylla på värmen?), för det var ju inte alls oväntat att de gjorde det… Inte heller oväntat att där kom en hund, det kommer ofta hundar där. Inte ett dugg oväntat att båda två då rusar fram till den hunden, skällandes i kör, medan jag står och förbannar min egen dumhet (vilket tar en stund), innan jag istället kallar in hundarna. Båda två vänder och kommer direkt, och det var väl ingen större skada skedd, men så förbaskat onödigt och pinsamt dumt av mig.

Dessutom var det väl ungefär den sämsta hunden i grannskapet att rusa fram till sådär, en cocker som redan innan har stora problem med andra hundar. Ja, så fick jag vara i rollen som den oansvarige hundägaren som någon annan kan svära på då.

Antalet hemlösa, förvirrade och deprimerade getingar på balkongen har äntligen minskat spåpass så att det inte känns obehagligt att ha balkongdörren öppen. Nu går det att andas igen.

Jag klagar inte gärna på värmen. Jag tycker att när man hör till de som klagar på kylan från september till maj, så ska man bara vara tacksam, ju varmare desto mer. Klagar man är det stor risk att det slår om och blir sån där skitsommar med 12 plusgrader och regn istället.

Nädå. Jag gillar läget med värmebölja. Idag håller sig temperaturen under 25 grader och det är dessutom ganska mulet, så man skulle ju kunna tro att det var lite svalare, men istället har luftfuktigheten skjutit i höjden och lägg därtill att jag inte kunde ha balkongdörren öppen på hela förmiddagen, och det blev ganska… svettigt. Svårt att andas faktiskt. Promenaden som igår blev lång i betydligt högre temperatur och gassande sol, blev idag betydligt kortare, ingen av oss orkade mer. Så länge vi var ute erkände Mella visserligen ingen trötthet utan skuttade på som vanligt, men när hon kom in var hon minst lika slut som Dizzy.

Nu har vi bestämt – jag och tjejerna – att vi vill åka och bada ikväll. Frågan är vart, antalet ställen där man är tillåten att ha med hund är minimalt. Och lägger man därtill kravet att man vill kunna bada själv också utan att bryta benen, så minskar antalet till ungefär noll.

Påskvädret är så bra man bara kan önska (och jag måste säga att norska vädret snålar lite med temperaturerna, vi verkar genomgående ha bra många fler grader i verkligheten än vad som anges) och idag blir det nog skogen. Bara vi kan bestämma vilket väderstreck vi ska välja. Om jag inte glömmer kameran hemma, så är det inte omöjligt att det produceras lite nya bilder. Men tills vidare kan jag bjuda på bilderna från förra helgen, när vi var till Öland en sväng. Det var minst lika fint väder då, och dogsen premiärbadade (om man inte räknar diverse diken och vattenfyllda rotvältor som nyttjats hela vintern) och apporterade gammal sko. Monster har en riktigt bra simteknik faktiskt!