lenas egna

Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?

Detta är vad jag kallar en driftig unge.

Idag börjar jag känna mig som människa igen. (Märkligt uttryck förresten. Fast ändå inte.) Precis som Sandra beskrev det igår, så brukar man måndagen efter en utställningshelg vara ganska urvriden. Ändå hade jag inte någon särskilt jobbig helg, det flöt på lätt och bra båda dagarna, och på söndagen hade jag bara 44 hundar i ringen. Men ändå, det där att vara oavbrutet skärpt och samtidigt glad och social, det tar på krafterna mer än man tror när man inte är van. Normalt sett räcker det ju med att jag är lite skärpt, när jag sitter här och pular för mig själv. Och så tillkommer för lite och för dålig sömn. Men för min del var nog hemresan det som blev mest tröttande.

Jag hade sett fram emot att slumra i tre timmar i min vilstol på båten, men det blev ingenting med det. På raden framför mig satt två mammor med tre små barn. Glada, pigga och pratsamma barn. Nu gjorde mammorna så gott de kunde och stoppade i barnen kex och saft och läste sagor så lågmält de kunde, allt för att hålla barnen stilla. Men jag satt så nära att jag fick lyssna på sagorna jag också. Och även om en treåring inte tröttnar på att höra om en anka som ska åka till farfar ens på förtifemte gången, så gör jag det. Redan på tredje varvet var jag lite less faktiskt.

Och ändå var barnen inte det jobbiga. Kanske hade jag kunnat somna till sagan om ankan, om det inte varit för gubbgänget som satt 4-5 rader bakåt. Jag – och resten av passagerarna i vilsalongen – vet allt om deras helg på Gotland. Den upprepades också till förbannelse, vissa delar (särskilt den om när Krister höll på att missa sängen) säkert minst förtifem gånger. Det var inga ungdomar, det var 50-plussare och man tycker att de borde ha lärt sig att visa lite hänsyn vid den åldern. Att de kanske skulle förstå att deras medpassagerare som sjönk ner i sina stolar med jackor över huvudena kanske ville ha det lite tyst? Men icke.

Och efteråt irriterade jag mig på mig själv som inte gick fram och sa till. Och så undrar jag om det skulle varit samma högljudda tjatter om deras fruar varit med? (Skulle inte tro det.)

Idag känner jag mig i alla fall som en fungerande människa igen. Men jag har fortfarande träningsvärk i skrivarmen.

Vi var till J&J och fikade i eftermiddags. En kompisfamilj var där också, med ytterligare ett barn. 3 barn mellan 1 och 4 på samma ställe, det blir… mycket (jo, jag är medveten om att det faktiskt finns folk som har som jobb att dagligen ha hand om betydligt fler såna där små). A och jag konstaterade att vi var för gamla för detta. Tjöt inte den ena i högan sky av en eller annan anledning, så tjöt den andra eller tredje. Den som tjöt minst var den som var minst. När det tjöts som värst sa A: ”ge dom varsitt tuggben så dom håller sig lugna”, ett trick som alltid fungerar hemma hos oss… Föräldraparen tittade ganska oförstående på oss. Jag undrade (fast utan att säga det högt) varför man inte passivitetstränar barn.

Hundarna var med, men eftersom föräldraparen hör till kategorin icke hundälskare, fick dom stanna i bilen. Men när vi fikat klart och stannat en stund till, lagom för vad som kan anses som artigt, åkte vi ner mot Bottorps hamn, och stannade där vägen korsar Möreleden. Där släppte vi ut hundarna och så gick vi en bit längs vandringsleden. Vädret var strålande, och färgerna på träden gnistrade i solskenet. Det blåste ordentligt och kallt, mer än vi insett innan så vi var inte riktigt klädda för det, därför gick vi inte så väldigt långt innan vi vände. Men hundarna (särskilt den blåe) sprang minst fem gånger den sträckan, så dom fick nog sitt. Monsters motion inkluderade dessutom flygande, hoppande och klättrande över stenmurar fram och tillbaka.

Mängder med foton ”såg” jag. Både på hundarna och naturen. Och såna där små motiv som jag gillar att ta närbilder av. Och om jag hade haft kameran med mig, så hade ni kanske fått se några av fotona. Men det hade jag inte. Förstås.

Edit: A ska inte ha bilen imorgon. Så jag och monstret ska till klubben och ta-det-lugnt-öva. Och jag lovar härmed högtidligen (svär också), att om det är sol imorgon också, ska jag köra ner till Bottorp igen. Med kamera!