lenas egna

Men oj, så synd det blev om mig, må ni tro! Den där urinvägsinfektionen jag nämnde för två-tre veckor sen var en envis och lömsk rackare, skulle det visa sig. Länge kämpade jag ganska framgångsrikt med knepet dricka-mycket-dricka-surt, och symptomen höll sig i schack. Ett par gånger gjorde den sig påmind, men jag intesifierade surdrickandet så gick de tillbaka igen. Men så i torsdags blev det illa på riktigt. Så illa så att A:s förslag om ett veterinärbesök (jaja,  det är hans humor) började kännas befogat. Och jag aviserade att jag kanske inte skulle kunna åka på funktionärskonferensen på lördagen som jag lovat. Torsdag kväll var inte rolig… Men fredag morgon var jag symptomfri igen, och jag skrotade raskt veterinärbesöksplanerna och tänkte att jag kanske skulle klara av konferensen ändå, eftersom ingen ersättare hittats i all hast. På eftermiddagen trotsade jag rådande klass-2-varning och styrde mot Kalmar för veckohandling, och eftersom det var min städvecka på klubben skulle jag göra två flugor på smällen.

Redan på väg in mot stan kom bakslaget… Jag blev ganska hastigt mycket sämre, städningen i klubbstugan blev av sorten ”se-till-att-få-det-viktigaste-gjort-och-skit-i-resten”, och veckohandlingen genomfördes bara tack vare en detaljerade inköpslista i kombination med att väldigt många (till skillnad från undertecknad) respekterat den där klass-2-varningen och det var ganska folktomt. Fredag kväll och natten till lördag var jag skitdålig, stigande feber och ont i njurarna så jag knappt kunde andas. Akuten började kännas som ett ganska vettigt alternativ. Men lördag morgon var jag förstås bättre. Inte bra, men såpass mycket bättre att jag tyckte det kunde vänta till måndagen med ett läkarbesök. Kanske var det tur att jag fortfarande var långt ifrån frisk när det väl blev måndag, så att jag verkligen kom iväg då. För jodå, jag uppvisade minsann alla 3 indikatorerna på en klassisk UVI: både blod, bakterier och vita blodkroppar i urinen. Och läkaren tappade hakan lite när jag sa att det var drygt två veckor sen det började… Dessutom, under helgen hade det hela spätts på med en ny släng av min ständiga bihåleinflammation, och just denna doktor visade sig vara en som tog just den här detaljen med att den är ständigt återkommande på största allvar. Så förutom antibiotika fick jag special-nässprej som ska användas en hel månad, om jag inte är helt bra sen, eller om det återkommer, ska jag höra av mig, då blir det remiss till specialist och/eller röntgen. För så ska man inte ha det, sa hon.

Nog om detta. Nu är jag någorlunda frisk, om än fortfarande mycket, mycket trött. Som tröst läser jag frökatalogen från Impecta. Och jag vill tamejtusan ha allt! I grönsakslandet vill jag ha lök, purjolök, vitlök, rädisor, sallad (många sorter), västeråsgurka, persilja, sockerärter, rödbetor, morötter, blomkål, vitkål, dill. Ett hörn med kryddörter. Potatis förstås. Kanske majs. Och det vore häftigt att testa meloner, det finns sorter som ska klara frilandsodling här. Och så ska det vara luktärter i kökslandet också. Fråga mig inte varför, men det hade mormor. Luktärter och eterneller. Tomater längs garageväggen. Ettåriga blommor har jag hittat minst 30 sorter som jag bara måste ha. Och perenner… jo, för att fröså perennerna blir ju både mycket billigare och roligare än att köpa plantor. Oändligt mycket fler sorter finns det att välja på också.

Ett par gånger har jag varit på väg att börja fylla i en beställning. Men hejdat mig. Jag måste begränsa mig. För det första kan jag inte anlägga rabatter hur och var som helst så länge renovering pågår. För det andra vet jag inte än hur mycket alla stora ekar och tallar tar av solljuset under sommaren. För det tredje finns en gammal överväxt perennrabatt, och det vore kanske smart att se vad den har att bjuda på, och vad det går att göra av den innan jag gör nya. För det fjärde (och det viktigaste) säger erfarenheten att risken är överhängande stor att jag kommer att tröttna ganska snart om jag låter trädgårdsprojektet växa sig för stort.

Nej. Jag får hålla mig till kökslandet i år, till den yta jag tänkt. Det och tomaterna och kanske några krukor med sommarblommor. Och verkligen verkligen tänka över vad jag allra helst vill ha, som ryms inom de begränsningarna.

Jomen det har ju hänt en grej till sen sist. Jag var till doktorn i förra veckan. Det är ingen liten grej när det gäller mig. Mina kinkiga bihålor som slår till då och då gjorde det med besked, såpass så jag gav upp. Kapitulerade. Ringde vårdcentralen. Som förstås inte ville ta emot mig ”man brukar inte ge antibiotika för sådant nu för tiden”. Nej jag vet, men med tanke på att det är minst 20 år sedan jag senast fick antibiotika, så är jag inte direkt medskyldig till problematiken med överanvändandet. Så jag fick komma. Kanske inte för min oskuld när det gäller överanvändandet, utan mera för att jag berättade att jag haft bihåleinflammation minst två gånger om året de senaste 25 åren, men inte sökt läkare för det de senaste 20…

Det tog exakt 8 minuter från att jag stoppade pengar i parkeringsautomaten tills jag åter satte mig i bilen efter läkarbesöket. Frågan är vad jag skulle dit om över huvud taget, jag kunde ju lika gärna ha pratat i telefon med doktorn. För någon form av undersökning var tydligen inte nödvändigt, han lyssnade på mig och skrev sedan ut två recept och så var det klart.

————————–

Det är omtalade åskvädret som skulle passera inatt, har passerat. I stort sett obemärkt. 10 minuters strilregn var var som bidde av det. Någon åska hörde jag aldrig, trots att molnen såg rätt lovande ut innan.