lenas egna

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

Den här dan blev väl inte så himla bra då. Ett nytt snötäcke på den torra asfalten var det första jag såg när jag tittade ut. Visserligen så tunnt att det nästan var genomskinligt, och det har väl smält bort vid det laget, och det hör liksom till att det ska bli så några gånger, men inte är det uppmuntrande.

A mår bättre och har åkt till jobbet, och här sitter jag… och sitter. Jag mår visserligen bättre jag också, i alla delar utom bihålorna som inte gör ont (tackålov!) men är så inivassen igenkorkade att det slagit sig på balanssinnet. Alla rörelser som är snabbare än vad en sömnig sengångare brukar utföra, sätter världen i gungning och jag får vara stilla och hålla i mig tills den stannat igen. För att inte tala om hur det blir när jag snyter mig (vilket jag gör ofta och ihärdigt i ett fåfängt hopp om att dränera håligheterna i huvudet), då snurrar världen åt ena hållet och jag åt det andra.

Himla opraktiskt. Jag som skulle få så mycket gjort idag. Och snart är nässprejen slut också.