Skilsmässan är ett faktum. Mina nördskriverier flyttar ut och får en egen blogg. Den som vill hänger med, och den som inte vill slipper. Vem vet, det kan finnas någon enstaka som glatt flyttar med dit och aldrig nånsin återvänder hit?
Jag, som oftast inte pratat högt med någon mänsklig varelse under hela dagen, vill ofta prata lite när A kommer hem på kvällen. För att få igång konversationen berättar jag om någon av de trivialiteter som hänt under dagen.
-Jag vet, säger A då. Det har jag läst i din blogg.
Måste jag sluta blogga nu, för att vi ska ha något att prata om? Eller är det lugnt så länge inte A bloggar, så att åtminstone han har något nytt att komma med?
Ibland finns det tillfällen när jag skulle vilja vara helt anonym på nätet. Kunna blogga om precis vad jag vill. Och det handlar inte bara om att man bör undvika att trampa på ömma tår och stöta sig med folk (så känner jag inte särskilt ofta, men det händer), det handlar också om att jag ibland känner ett behov av att skriva av mig på ett annat sätt, om att öppna dom svarta hålen därinuti mig, att vara den där usla personen som finns gömd och ihoptryckt långt därinne rakt igenom ibland. Att gråta och gnälla och må skit. Utan att genast få fjorton kommentarer som innehåller kramar, och minst tre personer ringer upp och undrar hur jag mår.
Det där lät väldigt otacksamt, inser jag. Men det är inte det… jag vet inte hur jag ska förklara, men ibland vill jag kunna må skit och berätta om det men ändå få vara ifred med det! Äh, jag vet, det där går inte ihop. Men ändå.
Jag har flera gånger vid sådana tillfällen reggat ett anonymt bloggkonto nånstans och skrivit av mig. Problemet är bara att nästa gång behov uppstår har jag hunnit glömma både bloggadress och inloggningsuppgifter, och antingen har jag struntat i det eller också, beroende på hur stort behovet var just då, reggat ett nytt. (Det här tyder väl på att behovet inte uppstår särskilt ofta iaf.)
Nyss skulle jag svara på en fråga hos Marita om hur man lägger in film i bloggen, och eftersom jag dels aldrig provat själv, dels var osäker på om gränssnittet ser annorlunda ut hos wordpress.com än om man driver en egen wordpressinstallation, så reggade jag helt enkelt ett konto åt mig där. Och då slog mig tanken att jag ju kunde använda det som anonymblogg när andan faller på, och valde det extremt fyndiga namnet behindthesunglasses. Så kollade jag hur det låg till med filminfogning, och skrev svaret. Det var bara det att jag fortfarande var inloggad på min nya blogg, och därmed fick den identiteten när jag skrev. Så var det med den anonymiteten!
Jo, jag har kommit på att det enligt min defintion på blogg ska nog vara så. Alltså inte att det ska vara många poster, men att man inte ska byta ämne i en post. Detta är alltså min personliga definition. Jag tänker inte vara polis i detta ämne.
När jag väl börjat så kunde jag inte lägga av. Så här blev det en ny sida, aningen ljusare än förra versionen, va?
Det går ganska fort när man ska göra åt sig själv, när man inte behöver inhämta åsikter och försöka lista ut vad det egentligen är som önskas. Själva designen gick rekordsnabbt, sen har jag mixtrat lite med pluginer och så. Det går väldigt bra att tycka till om det hela, om jag sen rättar mig efter det är en annan femma ;=)
Jag gjorde ett misstag. Jag fick för mig att jag skulle göra om min kategoriindlening radikalt, med det nya etikettsystemet (taggar) känns det mera logiskt att ha bara några få och mer övergripande kategorier, där varje inlägg bara kan tillhöra en enda. Mer förfinade relationer mellan inlägg får man genom taggarna. Inte så viktigt för en sån här ego-blogg kanske, men jag gillar principer för systemering. Iaf så blev det lite fel, nu innehåller kategorin Osorterat det allra mesta, och osorterat är just vad det är… Kanske fixar jag till det en dag, eller också får det gamla vara osorterat. Dessutom hamnade en hel del oförtjänt under kategorin Hundar. Det känns däremot lite mer avigt.
Min länklista är också borttappad, men det visste jag om att det skulle ske med min uppgraderingsmetod som inte var enligt läroboken. Det gör inte så mycket det var dags för en grundlig revidering där ändå.
Och så finns det förstås ett par märkliga saker i IE (så förvånad man blir!) som jag ska se över…
Jo, så gjorde jag ett par fotoalbum också. Bara för att känna på hur enkelt det var. Inte alls lika automatiserat som Gallery2 jag använde förut (ja, använde kanske är ett starkt uttryck i sammanhanget), men inte heller en miljard inställningar, och väldigt mycket snabbare att ladda! Dessutom hamnar det direkt inuti WordPress, inget mixtrande med att få två teman för två olika system att se likadana ut. Det är inga nya bilder, men det är bilder iaf!
Nu ska jag gå ut, äntligen är det vårväder igen! Kanske ska jag försöka mig på konststycket att ta med både en kamera och en monsterhund samtidigt…