Jo, bojkotten är ett faktum, jag har fått det bekräftat. Märkligt nog känner jag mig inte alls förorättad, mest bara fascinerad över hur en del människor väljer att agera. Det känns misstänkt likt feghet. Feghet att inte våga varken möta eller bemöta den som ger kritik utan istället utesluta. Och för säkerhets skull också utesluta personer som råkar vara släkt med den som ger kritik!
Det enda som jag känner mig stött över egentligen är det att ingen vågat säga det till mig, att jag inte längre är välkommen. Men jag kan förstå varför, för skulle man säga det måste man ju nästan ange ett skäl till det, eller hur? Och det skälet är ju så väldigt tunt att det förmodligen inte klarar att uttalas högt.
De personer (jag gissar att det är just dessa som varit de drivande i bojkott-frågan) som sedan väljer att titta bort och undvika att ens hälsa på mig när vi möts, har ju satt sig själva i en ganska besvärlig sits. Vad hade ni väntat er egentligen? Att eran bojkott skulle få mig att gå upp i rök fullständigt, att jag skulle tycka att situationen blev så svår att jag inte skulle visa mig någonsin mer i hund-sverige? Snälla ni, där trodde ni fel. Jag upplever inte situationen som ett problem, dessutom är mitt kontaktnät är bredare än så. Jag behöver er inte. Problemet är helt och hållet erat.
Och det känns faktiskt ganska intressant att se hur det hela kommer att utveckla sig.
Tja, egentligen borde jag inte skriva det här. Jag har ju lovat mig själv att min blogg aldrig ska användas för att varken bygga upp, underblåsa eller underhålla konflikter. Och trots att jag bara återger fakta här (och dessutom utelämnar en hel del fakta som är bakgrunden till alltihop), så är det väl det jag gör. En liten konflikt i verkliga livet har ju en tendens att bli tio gånger så stor på en femtedel av tiden på nätet, och allting man skriver tolkas på samma sätt som fan läser bibeln. Men jag vill samtidigt inte vara alltför självutplånande. Så jag lägger stenar i fickorna och gör mig beredd på storm för säkerhets skull.
