Jag har börjat sätta en ära i att fotografera utan blixt, så länge det bara är möjligt. Jag har liksom fått för mig att det är ”finare”. Ibland funkar det bra, ibland, särskilt när jag försöker fota hundarna, blir det suddigt. Dåligt ljus kräver att motivet håller sig stilla, och det gör dom sällan… Men ibland kan en suddig bild vara väl så bra som en skarp. Den fångar ofta personligheten på ett annat sätt. Tycker jag i alla fall. Om inte annat så låter det som en rätt ok ursäkt.

Detta har förstås en baksida. Sedan förra MyDog har vi tränat stenhårt på att man inte får hälsa på människor vi möter på promenaderna. Endast i undantagsfall, och endast om man håller sig lugn och dessutom fått mattes tillåtelse. Träningen har varit framgångsrik, men det tog tid. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Man får visst hälsa på alla man ser, för alla människor gillar det visst, och man får tala om på långt håll att ”hej, här kommer jag, kom och klappa!”. Enligt Monster. Att det är lönsamt att istället gå vid mattes sida och se upp på henne när man möter andra människor, att man brukar få godis då, det har han helt glömt bort. Eller förträngt.

Gammelhunden, han som nyss var så sjuk så sjuk, och som skulle få ta det väldigt lungt resten av veckan, fick gå lös en stund idag. Han fick efter viss tvekan följa mig till Konsum, egentligen ville jag inte binda honom utanför i kylan, men det var faktiskt över nollsträcket idag och jag visste exakt vad jag skulle ha och det är aldrig kö där så jag tänkte att det kan inte ta mer än ett par minuter och det kan inte vara så farligt. På hemvägen var kassen tung och Carrey dragig, så vid vattentornet släppte jag honom utan att tänka så noga på det. Han brukar lufsa på egen hand där, och det är lättare att hantera tung kasse utan dragig hund. Men den gamle, nyss så sjuke hunden som skulle ta det lugnt fick ett fullständigt tokfnatt och rusade iväg som en unghund, fick fatt i en pytteliten pinne som han jonglerade med och sprang varv efter varv i stora cirklar runt mig. Sen sprang han mot mig, tacklade mig med bredsidan så jag höll på att trilla, fick sen tag i kopplet jag bar på och började kampa så jag höll på att trilla igen, sen tog han ett par varv till.

Än är inte gubben gammal…

Jag slut.

Fast jag har återhämtat mig rätt skapligt nu. Det har även Carrey, som lyckades bli sjuk mitt under pågående MyDog. Egentligen fanns det tecken på tonsilliten redan ett par dagar innan, men inte förrän övriga symptom kom under fredagen och jag la ihop två och två så blev dessa rätt tolkade. Stackars lille gubben, han mådde verkligen inte bra då, dräglade hinkvis och kunde varken äta eller dricka. Nästan. När maten blev uppblött så gick den ner, mattokig som han är så är han nog medvetslös innan det blir totalt stopp på den fronten. Jag avvaktade med veterinär ändå, och det läkte faktiskt ut av sig självt ganska snabbt, han var lite piggare redan under lördag-söndag, och väl hemma igen ännu piggare. På måndagen hade dreglandet slutat, han var ”pratsam” som vanligt, och började ägna sig åt typiska välmåendebeteenden, som att ligga på rygg och knorra. Igår fick han maten torr som vanligt och den slank ner utan problem. Jag tänker dock låta honom ta det lungt resten av veckan, och skulle det blossa upp igen är det väl lika bra att ta en antibiotikakur, antar jag.

Jag har jobbat som ringsekreterare i två dagar, med mycket trevlig kollega (som jag faktiskt kände sen innan, det trodde jag knappast när jag skulle jobba såpass utsocknes), och mycket trevlig norsk domare. En domare som jag fick så mycket beröm av att det var nästan pinsamt, hon tyckte att jag som skrivande ringsekr var helt ”oövervinnerlig”. Och hon blev jättebesviken när hon förstod att jag inte skulle vara med lördag och söndag också. Sånt är ju alltid kul att höra.

Lördag och söndag blev det mycket rasmonterarbete för mig. Sandra hade haft lite problem med att få ihop personal så det räckte, men sagt till alla att ”det var inget problem”. Nänä, så länge man kan parkera mamma och sambo där så är det väl inte det…:) Men det var faktiskt riktigt roligt. Frågorna man får att besvara har med åren blivit vettigare och vettigare, de flesta vet vad det är för ras, och de som ställer mindre insatta frågor är oftast desamma som sedan raskt kryssar över gången till montrarna med engelsk bulldogg och löwschen och ställer exakt framma frågor där, så där spelar det kanske inte ens så stor roll vad man svarar…

Vad som i övrigt hände på MyDog har Sandra redan rapporterat om så utförligt, så det skippar jag.

Jo, en sak till. På fredagen vann jag ett utställningstält! I Roburs monter var det tävling, där man skulle svara på några lätta frågor och sedan skriva en motivering till varför man ville vinna tältet. Eftersom motiveringar av typen ”därför att jag behöver ett” knappast är konkurrenskraftiga, och eftersom jag är en ganska begåvad julklappsrimmare, så funderade jag ihop ett rim av den typen (huvudrimmet var torrt-hundsport, lite haltande men ändå fungerande). Och jag vann förstapriset och fick ett utställningstält! Vi som i minst två säsonger sagt att nästa år, då måste vi köpa ett tält… På söndagen kom Anders spingande till rasmontern med ett tävlingsformulär och beordrade mig att skriva ett rim till. Jag tyckte väl inte att vi behövde två tält precis, men det var väl heller inte sannolikt att vi skulle få förstapriset en gång till, och eftersom de andra priserna var foder så… varför inte? Jag värkte fram ett rim till, A fyllde i sitt namn och tamejtusan, tror ni inte vi vann ett tält till?!?

Nu behöver vi bara fler hundar, och bli såpass utställningstokiga så vi åker på varsin utställning samma helg, så har vi användning för båda.

Carrey är så himla duktig (tycker iaf jag). Han är ordentligt säker på alla hinder, det enda riktiga problemet är kontaktfältet på balansbommen. Han söker hinder om jag bara är tydlig nog, han hoppar diagonalt utan problem, han vänder på en femöring bara jag säger till i tid. Någon enstaka gång river han ett hinder, men det är väl mitt ansvar att se till att han får tillräcklig ansats, antar jag. Så har han då en matte som inte hinner med, som för det mesta viftar med fel arm (mycket tydligt på flera av bilderna), som glömmer bort banan, som oftast börjar gapskratta när det blir fel istället för att ta tillbaka och göra rätt… Men det kanske blir ordning även på henne med lite träning.

Jag har ett par regelfrågor: Jag upptäckte att Carrey inte bara hoppar över kontaktfältet på väg ner för balansbommen (och på bilderna ser det banne mig ut som om han gör det bara för att retas med mig), även på uppvägen flyger han över, är det tillåtet? Och ett par gånger kom han på fel sida om ett hopphinder, men hejdade sig från att hoppa och sprang istället under, vände och hoppade sedan från rätt håll (syns också på ett par bilder). Vad säger regelboken där?

Observera att det finns en ”sidan 2″ med bilder också. Egentligen ska det ju hänga ihop, för det är samma album, men jag har inte tid att forska närmare i saken just nu. Det var bara en enkel inställning. Men jag vill gärna få albumet att uppföra sig som det gjorde förr också.

Samtliga bilder är tagna av Ulrika Bergström.

Det var i alla fall första agilityträningen i modern tid för mig, och den första med Carrey. Dock långt ifrån den första för honom. Han är egentligen alldeles för duktig för mig, bensäker på det mesta och dessutom så snabb som man bara kan begära. Hinner jag inte med, eller är för otydlig med handlingen blir han frustrerad och hoppar mot mig och skäller så jag blir lomhörd, alternativt väljer ett lämpligt hinder på egen hand. Vi hade en ganska svår bana (tyckte jag i alla fall) med flera fällor och besvärliga svängar, men det var egentligen bara ett par saker som var problem för Carrey och som jag kan se att han behöver tränas på. Övriga fel (en hel del…) orsakades enbart av mina missar, jag var för långsam, för otydlig, viftade med fel arm, glömde vägen osv osv. Jag behöver alltså ganska mycket träning. Men det var hur kul som helst, och jag kommer att fortsätta att åka till den öppna måndagsträningen, kanske blir det också en kurs i höst. Kanske också nån tävling…

När jag kom hem var jag genomsvettig och helt slut, men eftersom mitt numera mycket ambitiösa träningsschema även krävde lydnadsträning för Monster, bytte jag bara tillbehör i träningsryggan och hund och gick ut igen. Själva träningen gick sådär, mest beroende på att jag nog var lite väl trött och det inte blev så genomtänkt, men också för att Månsen numera börjat testa hur pass frivillig en platsliggning egentligen är. Och om den nu inte är frivillig, vad man i så fall kan hitta på att göra medan man ligger där. Fem steg bakåt i den träningen alltså.

Men när vi gick hem, så överraskade han mig positivt. Vi tränar ju i lina för att slippa kopplet, han är fortfarande på tok för benägen att springa iväg, framför allt till andra människor, för att jag ska vilja ha honom lös helt och hållet. Dels vill jag inte utsätta främmande människor för det (det är inte alla som begriper att en sådan attack egentligen är 100% glädje), dels, och framför allt, vill jag inte att han ska få den belöningen det skulle innebära för honom. Så vi tränar alltså med släpande lina. Och efter träningen brukar han få gå i linan hemåt en bit. Så länge som jag tycker att han sköter sig. Och igår var han så himla duktig och lyhörd på mina signaler att han fick gå lös med linan släpande hela vägen hem! Precis hela vägen, jag behövde inte ens koppla honom inne på gården, han klarade svårigheterna som finns där och gick fint vid min sida när jag bad honom, ända fram till porten! Så himla stolt jag blev över lille grisen!

Och den upprättelsen behövde han sannerligen. Så sent som i förrgår drog han ifrån mig utan att lyssna det minsta. Försvann bakom en trädridå och var borta flera minuter. Jag var lite nervös för att det var rådjursjakt, men han har hittills inte stuckit på enbart vittring, den enda gången det faktiskt hänt var ju när rådjuret skuttade upp bara några meter framför honom, och det var som tur var inget sånt nu heller. Han hade ”bara” ägnat sig åt lite uppletande. Vattenuppletande. Då var han rätt billig ett tag, men igår steg priset skyhögt igen.

Det var alltså Tvååkers-utställningen som var det ena ärendet för min resa. Jobb i båda dagarna, fast det fanns somliga som trodde att vi ställde ut själva och väntade förgäves på rapport. Vi fick jobba för favvo-domaren alla kategorier, och har emellanåt nästan haft opassande roligt i ringen. Tur det, för jag har fått skriva låååånga kritiker i nära nog överljudshastighet, men har man samtidigt roligt så är det rätt ok. Dessutom blev vädret väldigt mycket bättre än vad det verkade innan, så det har inte funnits mycket att klaga på.

Jag var kvar i Mölndal ända till måndagen, söndagen gick åt till hundpassning, då jag ensam fick ta hand om alla sex jyckarna medan S&A var på Borås Djurpark med gudbarnet. Deras gudbarn, alltså. (Är det förresten ett gudbarnbarn till mig, eller kanske ett barngudbarn? Jag känner att det fattas en term här…) Gothia Cup började visst i helgen, vilket innebär att varenda gräsplätt av någorlunda storlek i hela Göteborg med omnejd kryllar av ungar i alla storlekar och det viner fotbollar genom luften (eller kanske oftare studsar runt fötterna) överallt. Att i detta genomföra ett par rastningsrundor, varav åtminstone den ena helst av slaget långpromenad, med sex hundar, varav ett par älskar ungar och ett par andra tycker ungar är rätt läskiga djur, och där samtliga (utom möjligen Silly) tycker att fotbollar är bland det roligaste som finns, och där dessutom de där ungarna och fotbollarna finns på det som till vardags är deras gräsplaner, där man brukar få springa lös och busa, det har sina sidor. Nej, jag gick inte med alla sex samtidigt, det gör man inte ens under normala omständigheter ensam. Jag gick inte heller med tre åt gången, vilket funkar bra annars om de är i rätt konstellationer. Det fick bli tre vändor med två hundar i varje.

Ärende nummer två för resan var förstås att byta tillbaka till rätt hundar. Måndag förmiddag passade jag på att bada pojkarna före hemresan, det är ju utställning igen i kommande helg, och det är så mycket lättare att bada hund där än här. På hemvägen på eftermiddagen pinkade Carrey på lillebrors huvud. I tisdags hämnades Måns genom att pinka ner allt det vita på storebrors framben. Som tur är har hussen åtgärdat avloppet i vårat badkar medan vi var borta, så det är möjligt, om än fortfarande lite bökigt, att genomföra en tvätt av nödvändiga delar även här nu.

Eftersom Måns numera är fullcertad (har jag kommit ihåg att nämna det tidigare?), och det alltså ”bara” fattas lite bruksmeriter för att han ska få titeln som talar om hur snygg han är, så har jag sparkat mig i röven, satt upp ett tydligt mål, och gjort ett detaljerat och ambitiöst träningsschema. Sandra ansåg att det var för ambitiöst och därför kommer att spricka ganska snart. Det tror jag inte, fortfarande efter två dagar håller jag det! Däremot hade jag glömt bort att det förekommer en del helgerf ramöver där jag helt enkelt inte är hemma, och om vi inte ens befinner oss på samma plats, Monster och jag, då blir det väldigt svårt med träning. Men annars så…

Snabbresumé: Vi var alltså i Stockholm i helgen. Inte Stockholm-Stockholm, inte norr om Södertälje och ingen trängselskatt, men det var 08-land och då är det Stockholm ändå. Vi var hos Carin och jag var ringsekreterare på hoffespecial och vi gick lite i skogen och vi åt god mat och drack vin (och jag fick inte ont i huvudet) och jag såg Carin tävla appellen som gick kanonbra och vi pratade en massa och hade himla trevligt och så åkte vi hem igen.

Hundarna skötte sig sådär… Dvs Monster uppförde sig som förväntat, eller rent av lite bättre. Han for omkring som det yrväder han är och pinkade bara en gång på hoffedamernas bädd och hade inte sönder något vad jag vet, men testade om det gick att gå på presenningen över poolen (det gick inte). Men Carrey däremot… den väluppfostrade, artiga, sansade hunden, som lyssnar och lyder, han var den som jag fick skämmas över. Han bestämde sig för att skendräktiga Ulma faktiskt var i höglöp och betedde sig därefter. Han blev fullständigt blockerad och brydde sig inte det minsta om tillsägelser i alla tonarter. Sen hjälpte ju Ulma faktiskt till genom att skamlöst bjuda ut sig så fort han var i närheten, det gjorde ju inte saken bättre. Men jag kände inte igen Carrey som han uppförde sig. Pinsam var ordet.

Väl hemma igen är det… typisk vardag. Som vanligt. Och jag tycks ha fallit in i ett icke önskvärt mönster, jag somnar ifrån teven tvärt pang bom på kvällarna, vaknar framåt småtimmarna så hundarnas kvällskissningspromenad infaller nån gång efter två på natten och inskränker sig till ett varv runt cykelförrådet utanför dörren. Jag blir så irriterad på mig själv för detta, men när sömnen bara slår till så tvärt, jag hinner nästan inte känna att jag är sömnig innan, vad gör man åt det? Jag måste i alla fall försöka ha självdisciplin nog att gå ut med hundarna tidigt, sen är det ju lite skit samma hur det blir med mig själv.

Idag krävdes nämligen speciella arrangemang. Hussen tar alltid hand om morgonrastning och utfodring av hundarna innan jag väcks, men idag fick han väcka mig först, och sedan gå med en hund i taget. Och medan Monster var ute gav jag Carrey mat. Bara för att jag inte står ut med att ge en hund mat och låta den andra vara utan. Ja, så blev det ju ändå nu, men Monster kanske tror att Carrey inte heller fått mat, så det ändå är rättvist?

Fånigt, jag vet. Det hade kanske varit ett problem om det varit Carrey som skulle svälta, men det hade varit ett problem oavsett om han sett Monster äta eller inte. Monster verkar inte bry sig nämnvärt faktiskt.

Men jag slapp i alla fall känna mig orättvis. Det gjorde det värt att tvingas ur sängen en hel timme tidigare än vanligt.

I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.

Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?

När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.

Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…

Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.

På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.

(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)