lenas egna

Igår och idag har det plötsligt känts som om jag haft två nya hundar på promenaderna. Att gå med Monster ensam har länge gått väldigt bra, Carrey ensam går också bra förutom att han i stort sett alltid hänger i kopplet, men båda tillsammans är ett slit… De hetsar varandra, båda vill gå först, ska lukta först och närmast och längst på bästa luktfläckarna, alternativt lukta samtidigt på varsin luktfläck på varsin sida om vägen. De konkurrerar med varandra samtidigt som de samarbetar mot mig. Men nu alltså, nu är det två små raringar jag fått i kopplen. Större delen av promenaden kan jag hålla båda kopplen i samma hand, löst hängande! Inget dragande, inget hetsande, vi har gått bakom och framför och och vi har mött andra hundar, vi hamnade mitt i ett bussavläpp med människor och barnvagnar runt omkring oss, och det var inget hoppande eller flängande från Monsters sida alls. Inte ens karlar i reflexgula jobbarkläder ställde till problem.

Tanken slog mig… Kan det ha något samband med:

Häromdagen blev vi påflugna av en stor schäferhane, Carrey och jag. ”Påflugna” är nog att ta i, den kom rusande tvärs över en stor gräsplan där den tränade med sin husse, skällande och med siktet inställt på Carrey. Jag har träffat tillräckligt många otrevliga exemplar för att jag ska ha stor respekt för schäfrar jag inte känner, men här fick jag liksom aldrig känslan av att ”nu dör vi snart”, inte ens ”jävlar, nu blir det slagsmål”, jag tror snarare att schäfern fått ett ryck av ”försvinn härifrån, här tränar vi”. Men ändå. Jag ville inte veta hur Carrey skulle reagera när schäfern kom i den hastigheten rakt emot honom, det var mest den situationen jag ville undvika. Så jag skyfflade in Carrey bakom ryggen på mig själv, och gjorde mig så stor och hotande jag bara kunde och lätt framåtböjd för att vara ”över” så mycket det gick röt jag med lejonstämma ”GE DIG IVÄG!” Någon liten inbromsning märkte jag, men så var schäfern precis inpå mig och jag måttade en spark emot den som träffade under hakan. Den vek undan några steg men kom sen emot oss igen. Ett vrål till och en spark till, som mest blev i luften den här gången. Samtidigt hade hussen ilsket rytande (inte på mig!) hunnit fram och fick tag i sin slyngel. Han bad om ursäkt, och jag sa att sånt kan ju hända den bäste, men att jag tyckte att jag gott kunde vara tydlig emot hans hund med att han inte var välkommen. Och det höll han med om.

Under hela incidenten hade Carrey hållt sig märkligt lugn bakom min rygg. Inte förrän vi gick därifrån blängde och muttrade han en del. Jag tänkte att det här kanske rentav var en nyttig läxa för Carrey, som minsann inte alltid är så trevlig mot andra hundar, åtminstone inte när Monster är med (rör inte min lillebror!), att se att jag löste situationen utan hans hjälp.

Tja, kan det ha ett samband? Visserligen var det ju bara Carrey som var med vid schäferhändelsen, men det är inte alls omöjligt att det räcker med att han är lugnare för att Monster ska vara det. Sen har jag faktiskt också varit väldigt ihärdig med ”nu-tar-vi-det-lugnt”-träning när vi går ut. Inget hets vid ytterdörren, inget hets nedför trappen, inget hets varken innanför eller utanför porten. Korta koppel utan att dra ända tills vi kommer ut från gården och över gatan. Det får hellre ta tio minuter innan vi kommer dit än att jag ska ge mig. Men det här har jag kört rätt länge nu, utan större effekt, särskilt inte på Carrey som snarare reagerar med att spänna sig och uppmärksamt spana omkring sig efter det som jag troligen fått syn på.

Oavsett vad det beror på, så hoppas jag att jag får behålla de här hundarna. De är väldigt behagliga att promenera med.

Jag hade en tvättid bokad till 06:00, och därför sagt åt A att jag ville bli väckt lite tidigare. Vanligtvis väcker han mig när han går vid sex, men då ville jag ju vara kaffedrucken och påklädd idag.

Nog blev jag väckt i tid allt. Kvart över fyra närmare bestämt. Av ett brak. Trots det plötsliga uppvaknandet identifierade jag genast ljudet, och tack vare att en prickig skugga samtidigt rundade sängen på väg mot köket visste jag också genast att den skyldige var en viss medelålders, röd, till synes väluppfostrad hund. Och jodå, där stod Carrey bland glasskärvor och tuggade på lufsan som legat i den fd glasformen som jag lämnat på spisen, allra längst upp mot väggen. Monsterhunden, som anlänt till köket före mig, stod hukande under köksbordet, också bland glasskärvor och antagligen inväntande ett lämpligt tillfälle att försöka sno åt sig lite av Carreys byte.

Det finns trevligare sätt att vakna på, det gör det. Efter att ha kört ut hundarna från köket och sopat ihop (dammsugare kändes inte som en bra idé, det räckte med att grannarna redan fått utstå både brak och mina vrål) alla glasbitar la jag mig under filten på soffan en timme. Sen kaffe, kläder och plocka ihop tvätten. Då kom jag på att tvättmedlet tog slut sist jag tvättade, så slut att jag faktiskt fick prioritera bort en del och inte ens fick färdigtvättat då…

Nu är tvättiden ombokad till 18 istället. Och man får väl vara tacksam för att det alltid finns tvättider här, så att det var möjligt. Tvätt idag var nödvändigt, vi åker tidigt imorgon bitti.

Och så får jag väl skylla mig själv när det gäller Carreys tilltag. Det var verkligen mot bättre vetande jag lämnade formen framme. Han har visat tidigare vilken ögontjänare han är.

Vi har återupptagit träningen lite försiktigt. Vi (läs: jag) vill ju inte förta oss. Just nu handlar det mest om apport. Eftersom jag var så försiktig i början med det, för att inte riskera att få apportbockar flisade på nolltid av Monster, så fastnade vi i stadiet ”gapa och greppa tills tänderna nuddar apporten, släpp sedan genast”. Jag har försökt massor, men vi har inte kommit förbi det. Jag använde klicker redan från start, och belönade just nuddandet med tänderna för att han inte skulle hinna börja tugga. Rätt tänkt, men resultatet blev att han fortfarande tror att det är det som är det rätta. Håller jag inne med belöningen för att få honom att hålla fast, så provar han bara med att släppa ännu snabbare. Och efter tre-fyra försök med att inte greppa alls. Jag har provat med andra föremål, ifall det var just med apportbocken som beteendet fastnat, men det blir ungefär samma resultat.

Monster är alltså om en hund som mer än gärna bär på precis vad som helst (under en inkallning på klubben en gång gjorde han en extrasväng och fick med sig en tungapport som någon lagt ifrån sig, i farten), så det är inte det som är problemet. Därför bestämde jag mig igår för att vara lite drastisk, och tog till en gammaldags metod, en mild form av tvångsapportering. Lirka upp gapet, stoppa in föremålet, trycka ihop och med handen under hakan hjälpa till att hålla fast. Några sekunder och sen belöning. Olika föremål, med olika bra resultat. Efter en stund kom Carrey och ville vara med också. Och jag tänkte att det skadar nog inte om han visar hur det ska gå till. Han gapar ju snällt och håller i det man ber honom om.

Tja, lite nytta gjorde det nog, det Carrey har vill ju Monster med automatik ha. Carrey tycker det är lite jobbigt att hålla i ”människo-grejer”, han gör det med det syns liksom att han tänker att ”egentligen är det ju förbjudet”. Monster har inga sådana skrupler, av alla föremål jag provade så var det min deo som han höll bäst. Han är inte som andra hundar han…

Jag tänkte att jag skulle ta lite bilder idag, det har ju varit så fint vinterväder i helgen. Så jag beväpnade mig med två stycken hundar och en styck kamera och gick ut. Väl ute i det bländande vita skulle jag ändra på lite inställningar i kameran. Såpass har Ullis lyckats lära mig, att jag fattade att inställningen för ljuskälla (som väl kanske heter något finare egentligen) inte skulle stå på glödlampa, och dessutom skulle vitbalansen ändras. Vitt i snö och sol är inte detsamma som vitt inne på Mässan i Göteborg. Det hade varit bra om jag övat på dessa inställningar så att jag visste utantill var de fanns. För utan glasögon kan jag inte se vad det står på alla små knappar och rattar och efter att ha letat på måfå en stund utan resultat gav jag upp och tog ett gäng bilder ändå. Resultatet blev… blått. Väldigt blått.

Jag har försökt rädda bilderna och få till något vettigt i Gimp, men det har inte gått något vidare. Men så kom jag på vad ovannämnda expert en gång sa: Om inget annat funkar kan man alltid göra bilden svartvit.

Tina upptäckte minsann det jag missat, trots att jag bläddrat igenom Brukshunden ett par gånger nu. Sidan 28, bilden uppe till höger. Sandra och Carrey, minsann! ”Snygg hund”, tänkte Tina innan hon bläddrade tillbaka och insåg att den snygge hunden faktiskt var hennes…

Jag kan ju alltid skylla på att jag uppehöll mig vi tävlingskalendern.

Jag får ändra mina rutiner nu med vintertiden. Och inser att jag har det ganska lyxigt som kan göra det, bara sådär utan vidare. Förut har lunchen bara varit en ganska snabb rastning av båda hundarna, ibland med en stunds ”springa-lös-lek”, längre promenader och träning har vi tagit på kvällen. Nu gör jag tvärtom (inte riktigt, springa-lös-lekar är inte aktuellt när det är mörkt). Så nu har vi varit ute i en och en halv timme, och jag har tränat båda hundarna. Så himla duktig så.

Precis för stunden är det dock ingen lydnadsträning på programmet. Jag har gett mig tusan på att jag ska få Carrey tänd på den här idén med klickerträning, att få honom att våga försöka prova sig fram till rätt sak utan kommandon hela tiden. Inte helt lätt att lära gamla hundar sitta i det fallet… Vi gjorde ju ett försök första hösten och vintern han bodde hos oss, men han fattade aldrig grejen och jag gjorde nog rätt mycket fel. Nu har ju iaf jag greppat det hela skapligt, så nu gör jag ett nytt försök. Det enda som går någorlunda lätt är nostarget, så då kör vi det till att börja med. Och för att det inte ska bli enkelspårigt använder jag allting som target. Ett lönnlöv funkar bra t ex.. Idag tog jag handflatan som target. Tanken är att få till nån sorts cirkuskonst av det så småningom, bara för att få det att lossna. Vad det blir får Carrey bestämma, jag tänker fånga första bästa som råkar uppstå och gå vidare på det. Än så länge är det bara dutt med nosen när jag håller handen framför honom som funkar.

Monsters träning sitter lite fast för tillfället fast det är egentligen jag som sitter fast, och bara tränar och tränar på det han redan kan och har jättesvårt att börja på något nytt. Så jag tänkte att det nog är bra att han får samma sorts träning som Carrey ett tag, så vi kommer loss från våra hjulspår. Och här går det fort framåt! Efter bara några få repetitioner kunde jag hålla handen i olika positioner och olika höjd och han studsade dit med nosen direkt. När vi slutade för dagen hade jag armen rakt ut med handflatan i axelhöjd. Jag vet inte än vad det ska bli av det när det gäller Monster heller. Men där ska jag nog försöka tänka ut ett färdigt mål så jag får träna mig själv i free-shaping.

Kul är det hur som helst! Jag körde lite början till mellan-benen-slalom med Månsen också, det går väldigt bra från höger till vänster, men när han ska gå in från vänster till höger tycker han visst att det passar bättre med ett rekordsnabbt läggande istället…

Vi har fått ett problem med kontakten, Monster och jag. Av det angenämare slaget visserligen, men ändå. Han söker nämligen kontakt hela tiden under en promenad nu. Och går i fin fotposition. Vad ska jag göra nu? Jag varken kräver eller vill att han ska gå fot hela tiden! Jag har fram till nu belönat kontakt i alla tänkbara situationer, och särskilt när han dessutom är i position. Men det kan jag ju inte fortsätta med i all evighet, så nu tänkte jag att det skulle kunna räcka att jag belönade när det är extra svårt, vid möten t ex. Och när jag verkligen kräver att han ska gå fot, över gatan och så. Men om han inte får någon belöning resulterar det bara i att han försöker ännu bättre, gå ännu närmare med ännu bättre kontakt. Och jag känner mig taskig om jag inte belönar då… Och gör jag det ändå inte blir positionen till slut istället snett framför mig, och jag nästan snubblar på honom. För han ger inte upp! Han är övertygad om att om han bara gör det tillräckligt bra, så får han det där godiset till slut (jaja, han har ju rätt, jag är den som ger upp).

Å andra sidan behärskar han ju inte detta i alla situationer och överallt än. När han kan gå fot på klubben bland andra hundar som kanske både kör inkallning eller tränar skydds, då kan jag börja fundera på hur jag ska få honom att slappna av och sluta gå fot…

Jag har varit lite duktig och gett båda hundarna ett träningspass idag. Carrey får alldeles för lite aktivering nu. Idag har vi iaf kört några långa och toksnabba inkallningar, läggande och ställande under gång, och hopp. Han blir så glad, och jag får så dåligt samvete. Just för att han behöver så lite för att bli så lycklig.

Med Monster körde jag sitt-ligg (och tvärtom), vi har börjat med frivilliga skiften nu, och det går kanon! Planen var egentligen att börja göra det på lite avstånd idag, men jag insåg att vi nog måste ta det mer framför mina fötter utomhus först. Jag försöker också klicka fram ligg från stående, men det är svårt… Hopp har vi också tränat, han hoppar både från mig och mot mig, men slarvar något hemskt. Islag på vartannat hopp eller så. Och jag måste lära mig att hålla inne med klicket tillräckligt länge för att veta om det blir ett islag eller inte, hur ska han annars kunna veta vilket det är som är rätt? För att det eventuellt skulle göra ont någonstans när han slår i, det tror jag inte på. Inte på den hunden.

Andra grejer som vi håller på med just nu (dock inte idag) är bl a targeting. Och jag använder alla varianter, det kan säkert vara bra att ha. Musmatta och plastlock för tasstarget. Sticka, postitlapp, handflata och pekfinger för nos. Särskilt tasstargeten har gått bra. Musmatta på klinkersgolv blir dock ganska halt, så Monster brakar in under köksbordet med buller och bång varje gång han springer iväg för att trampa (som sagt, det gör inte ont på den hunden). Nästa vecka ska vi prova lite utomhus, tänkte jag.

På tal om utomhus, så hade vi ett stort genombrott idag! För första gången sen våran ”nystart” kopplade jag loss. Tidigare har jag haft Monster kopplad, eller med kopplet släpande. Men idag kopplade jag loss helt och hållet, och han valde att hålla sig kvar intill mig med kontakt hela tiden! Och det är just det här frivilliga valet som är guld värt! Att han stannar för att han vill stanna.

Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.

Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för ”utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.

Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.

Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).

Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i ”gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.

Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.

Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!

När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.

Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt ”spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.

Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.

Inte blev det så mycket aktivering på promenaden som jag tänkt mig inte. Jag har helt enkelt ingen ork alls. Det enda som blev förutom själva promenerandet var att jag för första gången utomhus testade en dubbel platsliggning, dvs med båda hundarna. Jag går medvetet extremt långsamt fram med Monsters platsliggning, jag tänker inte ta risken att plötsligt ha gått för fort fram och sen få backa tillbaka flera steg igen. Vi har kommit så långt att jag kan lämna i kopplets längd ganska länge, och jag kan gå tio-femton meter ifrån, men det gör jag bara en jättekort stund. Så långt är han säker. Nu tänkte jag att jag skulle börja varva med att lägga Carrey bredvid ibland, som en introduktion till att det kan ligga andra hundar där också.

Han brydde sig inte nämnvärt om Carrey, men blev genast mer okoncentrerad på mig. Låg och vred sig lite och spanade efter en mamma med barnvagn som passerade rätt långt bort, och en kråka som hoppade på gräset en bit ifrån, men han låg kvar. Jag är nöjd med detta, och kräver inget mer än så länge. Krav på ”hakan-i-backen” tror jag inte att jag någonsin kommer att ställa, jag har inte tagit till mig något av argumenten jag hört för den modellen. Jag tror inte ens ett påstående om att det skulle ge högre betyg på tävling skulle övertyga mig, jag tycker helt enkelt det är snyggare med en hund som ligger och uppmärksamt studerar omgivningen, än en som ”spelar död”… Ja, det skulle vara om det var det enda sättet att få hunden att ligga öht då förstås. Men där är jag inte just nu iaf.

Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I två dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till både kök och soffa. Mera detaljerat än så tror jag ingen vill ha det.

Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.

Carrey har uppgraderats till servicehund. En gång medan jag mådde som sämst och just haft en knästående omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att både hålla undan håret och borsta tänderna och samtidigt hålla mig i nivå över handfatskanten, så med min svaga stämma ropade jag på A. Men han hade hockey eller fotboll eller nåt sånt på teven och hörde förstås inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. Så jag sa till honom att hämta husse, varpå han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. Då fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa åt honom att ge den till husse. Såna uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mådde apa, kunde jag inte låta bli att flina åt husses kommentarer: ”men vad har du?” ”får jag den!” ”var har du fått tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nånsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den låg på golvet. Att det kanske betydde något. Så jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!

Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.