lenas egna

Den stolte fadern med den obligatoriska cigarren.

(Fotokvalitén kan jag ju skylla på att ordinarie kameran är i Mölndal.)

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare på ett lydnads-SM var förstås otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken på nivån på ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var på gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur många gånger jag nästan stod och knäade för att ”hjälpa till” att få ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingång blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet på sig innan rumpan är i backen! Det var många hundar som hade den sortens ”onödiga” neddrag på annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.

Bra. Nu har Sandra äntligen släppt nyheten. Det gör det lite lättare för mig att blogga. Det kändes som att om jag skriver för mycket om vad Monster och jag gör och aldrig nämner Carrey skulle folk börja undra om jag satt honom på undantag helt och hållet, om han aldrig får vara med och göra nånting. Och så är alltså inte fallet. Är man på kombinerad kärlekssemester/träningsläger har man inte tråkigt.

Visst är det lite tomt här hemma utan Carrey. Framför allt är det väldigt tyst. Visserligen är Monster en gapig typ, men det visar sig att utan Carreys hjälp (konkurrens? sällskap?) skäller han praktiskt taget aldrig här hemma. Carrey skäller inte mycket, men har allehanda andra ljud för sig mest hela tiden, alltifrån stillsamt knorrande till högljutt glädjeylande. Och så tror jag det är rätt nyttigt för monsterhunden att vara ensamhund ett tag, det är en oerhörd hjälp att ha en vuxen hund som på ett tydligt sätt sätter en uppstudsig unghund på plats, men samtidigt finns ju risken att den yngre hunden blir alltför beroende av den äldres sällskap och trygghet hela tiden. Och det kan nog ske ganska omärkligt.

Och så kan jag koncentrera mig på att få fason på monsterhunden ett tag framöver, och slipper ha dåligt samvete för att Carrey får för lite tid och stimulans. Carrey är ju glad och nöjd även med bara medelmåttiga promenader, så det är lätt hänt att det bara blir just medelmåttiga promenader när Monster kräver så mycket mer.