lenas egna

En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden på pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är så trevligt när man får hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fått hälsa på varandra en stund åkte vi raka spåret hem. Hussen åkte utrikes på jobb samma dag som jag åkte till Sandra, så det var med både förvåning och lättnad jag konstaterade att det fanns både bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter så jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fått springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och så direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…

Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.

A bestämde oss för att vi skulle se Larz-Kristerz på Larmtorget igår. Jag var minst sagt måttligt intresserad, men tänkte att A faktiskt följer med utan alltför mycket motstånd på mina (hund-)grejer, så jag offrade mig. Och tänkte samtidigt att det kunde kanske vara bra med lite miljöträning för Mellan. Eftersom det inte blivit några fysiska aktiviteter att skryta med de senaste dagarna, så skulle lite mental träning (och trötthet) sitta fint. Och Dizzy fick slinka med hon också.

Nu verkar det som om det var en större utmaning för damerna med det inledande glassätandet vid gästhamnen, där det var jämförelsevis glest med människor (vilket ändå innebar en strid ström med förbipasserande), såpass att det gick (och tydligen också var tvunget) att hålla koll på alla. Inklusive medföljande hundar av varierande modeller. Det är det som är det besvärliga enligt tjejerna. Det ska muttras mer eller mindre högljutt på alla, och när man tystar ner dem ska den Svarta Faran alltid ha sista ordet och ge ifrån sig ett ”muff” till.

Själva huvudattraktionen på det fullständigt knökfulla Larmtorget var däremot inte så spännande. I den trängseln gick det inte att bry sig om människor alls, och hundar fick lov att vara väldigt nära för att behöva muttras över. När en matte med en berner sennen placerade sig alldeles intill oss var det först viss upprördhet, men när den stora jycken inte brydde sig och blev kvar på sin plats så fick den vara det.

Det blev ganska lång väntan innan Älvdalspojkarna körde igång, först hände ingenting, sen var det nån sorts tävling med lokala förmågor innan det var dags. Efter en stunds väntan la sig Dizzy ner, medan Stella noggrant och ålande mellan våra ben dammsög varje kvadratcentimeter av kullerstenen inom sin radie i jakt efter… ja, vem vet? När det så äntligen började och Larz-Kristerz hade kört 2-3 låtar talade Dizzy tydligt om att ”jamen nu kan vi det här, nu gör vi nåt annat”, genom att sitta framför mig och spänna ögonen i mig och då och då putta på min godisficka. MellaBella växlade mellan att ligga mellan A:s fötter och få fullständiga fnatt och hoppa jämfota på höjden som bara hon kan och busmorra.

Nånstans där gav vi upp och drog oss därifrån. Och missade därmed detta.

Om hundarna blev trötta? Nej, inte nämnvärt. Men vi kom hem i en alldeles lagom tid, tillräckligt sent för att det skulle ha blivit lite svalare, men innan alla harar och kaniner tagit gräsmattorna i besittning, så vi kunde ta en rejsstund vid vattentornet (och faktiskt ville Dizzy också rusa ordentligt nu), och sen verkade de faktiskt rätt trötta och nöjda.

Vi var och badade igår kväll. På en badplats som i likhet med alla andra i kommunen är skyltad med hundförbud. Dock är det på just det här stället lite svävande vad som egentligen är badplats och vad som bara är natur. Vi valde att tolka det till vår fördel och bestämde att endast strandremsan vid badbryggan är badplats. Övriga strandbitar (stranden runt hela udden är liksom uppstyckad i småbitar avskärmade av enbusksnår) är natur. Sådeså.

Även jag badade, men det slipper ni se bilder på.

Hemma igen gjorde jag bort mig. Vi körde in bilen i garaget, jag öppnade bakluckan och tänkte först koppla hundarna, men ångrade mig sen och tänkte att de kan springa iväg och kissa på gräset mittemot först, och släppte ut dem. Mycket riktigt så skuttade de iväg till gräsmattan och kissade direkt, men kunde förstås inte låta bli att kika runt hörnet på garagelängan där på andra sidan sen… Och jag vet inte varför jag inte tänkte så långt innan (kan man skylla på värmen?), för det var ju inte alls oväntat att de gjorde det… Inte heller oväntat att där kom en hund, det kommer ofta hundar där. Inte ett dugg oväntat att båda två då rusar fram till den hunden, skällandes i kör, medan jag står och förbannar min egen dumhet (vilket tar en stund), innan jag istället kallar in hundarna. Båda två vänder och kommer direkt, och det var väl ingen större skada skedd, men så förbaskat onödigt och pinsamt dumt av mig.

Dessutom var det väl ungefär den sämsta hunden i grannskapet att rusa fram till sådär, en cocker som redan innan har stora problem med andra hundar. Ja, så fick jag vara i rollen som den oansvarige hundägaren som någon annan kan svära på då.

Första dygnet med tjejerna har gått mycket bra. Jag trodde igår att vi skulle få en besvärlig natt. På hemvägen stannade vi och köpte korv, och medan vi satt på gräset i skuggan under ett träd och åt den, satt Dizzy med blicken kanske inte klistrad utan snarare flackande mellan våra korvar. Stella däremot tröttnade snabbt på den sysslesättningen och ägnade sig istället åt att finfördela några barkbitar. Tydligen slank det ner några flisor också, för på sluttampen av resan hörde jag de karakteristiska harklingarna, och väl ute ur bilen började det desperata ätandet av gräs. Inne fortsatte det med ett gäng damm- och hårtussar (inte så svårfunna, jag kammade både Carrey och Monster innan vi åkte, men hann aldrig dammsuga). Så kom första spyan.

Hostandet, harklandet, det hysteriska ätandet av allt möjligt och spyendet fortsatte under kvällen, och jag beredde mig på att natten inte skulle bli särskilt lugn. Men faktiskt, med den sista spyan som kom strax innan jag la mig verkade det som irriterat ha lossnat, och sen var det lugnt.

Lite vandrande fram och tillbaka innan tjejerna var överens om vem som skulle ha vilken bia-bädd, och efter att båda två provat en stund om det kanske var bättre att sova i vår säng (tydligen inte), så var allt lugnt och stilla hela natten.

Vi har haft en ganska lugn dag, med en rejäl långpromenad i värsta hettan mitt på dagen. Inte ens MellaBus hade ork att springa särskilt mycket när hon fick vara lös. Särskilt mycket för att vara hon, alltså. Vid ett tillfälle hann jag nätt och jämnt och med en genial instinkt hejda båda två från att slänga sig i ett lerdike, genom att utstöta ett gällt tjut i en för mig helt ny tonart och kasta mig ner i vegetationen intill vägen (en vegetation som till största delen var tistlar upptäckte jag när jag låg där i shorts och linne), det räckte för att få dem att vända om bara några steg före plumset och ta reda på vad jag egentligen sysslade med. Och efteråt kom jag på att det kanske hade räckt att jag kallat på dem alldeles som vanligt, men jag är van vid att ta till extraordinära metoder med Monster…

För övrigt har A påbörjat inlärningen av ett nytt trick.

Korad SUCH Door Keeper’s I’m Dizzy.

Det var visserligen inte helt sant än när jag fick telefonmeddelandet från Sandra, exteriörbeskrivningen fattas fortfarande. Men eftersom den ska göras senare idag av samma domare som just gett Dizzy cert och BIR, så kan vi väl ganska så iskallt ta ut glädjen redan nu!

Tillägg: Ju mer jag tänker på saken, så är det här så typiskt Dizzy. Allt- eller inget-hunden. Drämma till med ett extraordinärt MT, cert, BIR och championat inom loppet av en vecka. Och så börja löpa mitt i alltihop, inte alls efter tidigare schema och därmed ställa till ordentligt med huvudbry för både Tina och Sandra… Det går aldrig att ta något för givet med den hunden!

Sandra och Dizzy har varit och gjort MT idag. Och det gick visst skapligt, hörde jag… 480 p är väl inte fy skam precis? Sandra var iaf rätt glad (veckans understatement).

Grattis lilla rödluvan!