En uppdatering vore på sin plats, står det att läsa i kommentarerna till föregående inlägg.

Jo, det kan man väl tycka kanske. Men jag har haft goda skäl, som t ex jobbade jag helt hysteriskt förra veckan.

Förra veckan var också E:s begravning. Den tog all kraft och alla tankar, och att blogga var svårt. För vad skulle jag skriva om, om inte om detta? Och det var för tungt att vara med om för att jag skulle kunna skriva om det så nära inpå. Nu kanske jag kan. Begravningen var fin och storslagen, en fullsatt domkyrka och mycket musik. Den var oerhört sorglig. Den gjorde det overkliga lite mera verkligt. Nu är det liksom bara att försöka våga fejsa verkligheten, inse att det är såhär det är, Bettan är borta och kommer inte tillbaka, och vi som är kvar har bara att leva vidare. Och nu kan jag faktiskt tänka på henne och skratta samtidigt. Det kunde jag inte förut.

Jag är fortfarande helt slut efter förra veckans idiotjobbande och mentala anspänning och helgen gav inte direkt någon tid för återhämtning. Jag återkommer om den. En annan dag.

Det gÃ¥r inte att fatta att det är sant. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng kommer tanken “det är klart att det inte är sÃ¥, det är alldeles för orimligt”. Ni vet ungefär som om man slÃ¥r 2 + 3 pÃ¥ miniräknaren och fÃ¥r svaret 0,007. Det är klart att det inte är rätt, det faller utanför rimlighetens gränser.

Men E är borta. För alltid. Hur orimligt det än tycks vara. Det gick sÃ¥ fruktansvärt fort, och det fanns sÃ¥ mycket mer jag ville prata med henne om. Nu hann vi inte ens säga adjö…

I ett försök att göra det mera verkligt, och också för att jag inte bara kunde låta hennes blogg ligga där som den var, som om ingenting hade hänt, skrev jag ett meddelande i hennes blogg. Kanske blev det lite verkligare då, det gjorde iaf ännu ondare än innan.

Jag har nog aldrig känt någon människa som var så otroligt generös med sig själv som E var. Hon fanns alltid där, visste direkt när några ord eller en kram, ofta via ett mail eller telefonsamtal, behövdes för att stötta och hjälpa. I mer än tio år har vi känt varandra, en av mina allra första nätbekanta, som kom att bli en av mina allra närmaste vänner.

Jag saknar dig E! Smuligt.com blir inte detsamma utan dig…

Jag tänker också på dina närmaste, hur svårt ska det inte vara för dom?