lenas egna

Mitt nya ambitiösa jag tog i morse mitt andra, mer lata jag i örat och drog iväg ut på spårträning redan vid åttatiden. Hundarna följde med alldeles frivilligt, hussen krävde lite övertalning men med ett löfte om att jag (kanske) kan följa med på en FF-match nån gång så fick vi med honom också.

Carrey fick sisådär 3-400 meter i den fina skogen vi upptäckte när S&A var här, bara ett par vinklar och inga större svårigheter mer än att vegetationstypen och därmed underlaget växlade. Efter en timmes liggtid gick han på, han var noggrann och målmedveten och duktig. För ovanlighetens skull missade han två apporter av fyra möjliga. Det verkar som om han numera släpper sitt ”leta-pinne-beteende” när han har någon svårighet i spåret, och koncentrerar sig på det istället. Åtminstone den andra missade pinnen låg strax efter en övergång från fuktig mossa till torr barrmatta, där han fick jobba lite extra. Och det är nog att se som ett gott tecken att han gör så, tidigare kunde han släppa spåret totalt om han fick luftvittring på en pinne långt ifrån. Han tog sig runt spåret och hittade slutet och var glad och nöjd med sig själv, och det är huvudsaken.

Monster fick ytterligare ett fältspår enligt appellreglerna, och det tänker jag ge en detaljerad analys i träningsbloggen senare.

Någon punka råkade vi inte ut för idag. Men i fredags tog A bilen den korta sträckan till Berga Centrum, en sträcka som är så kort att vi normalt sett aldrig kör dit. Men nu stod bilen på gatan och skulle ändå köras in i garaget, så han tog den ändå. När han klev ur bilen på parkeringen var ena framdäcket tvärplatt. Jag har inte riktigt fattat hur det fungerar, men tydligen finns inget reservdäck, utan någon nödlösning som innebär att man blåser upp det punkterade däcket och så ska det hålla ett tag. Jag vet inte heller riktigt om det inte fungerade som tänkt, men hursomhelst så sitter det nu ett vinterdäck där fram i väntan på att en däckverkstad ska öppna imorgon.

Igår var jag ringsekreterare på isländsk fårhund-special (en ras som jag för övrigt aldrig någonsin kommer att skaffa, skulle jag av någon anledning få för mig det så hoppas jag att någon tar mig till läkare) på Kalmar BK. Vädret var vackert och skulle så förbli hela dagen, så jag tog cykeln dit. Platsen jag ställde ifrån mig cykeln på valde jag enbart för att den inte skulle vara i vägen för någon, intill altanräcket på den sidan som inte ligger mot planen. Det var tydligen ett soligt ställe.

När dagen var slut satte jag ner min väska i cykelkorgen och skulle dra fram cykeln en meter så att jag kunde hoppa på. Det gick inget bra. Att dra den alltså. Det var ingen vanlig punka så att däcket var platt, hela däcket hade liksom åkt av fälgen. För säkerhets skull både bak och fram.

När jag fått tillåtelse att ställa in cykeln (som saknar ett fungerande lås) i ett förråd och började baxa iväg den ditåt var det flera som sa ”jaså, det var det som smällde förut och skrämde hundarna!”. Jag hade också hört smällarna, men inte tänkt så mycket på det…

Det var alltså sant det där som sades när jag var liten. Att man inte skulle ställa cykeln i solen, för däcken kunde explodera. Men eftersom jag aldrig varit med om, eller ens hört talas om att det verkligen hänt, så trodde jag att det var en skröna. Men där ser man. Undrar om man ska bli orolig för att få mask i magen när man äter äppelkart nu också? Visserligen äter jag aldrig äppelkart, men ändå? Och så var det nåt med lövhögar också, att man inte fick gå/sparka i dessa, då var det nåt annat ruskigt som kunde hända. Men jag har glömt vad.