Nej, vet ni. Jag tänker inte låta facebook stjäla mitt bloggande. På nåt sätt ska jag försöka få liv i bloggen igen. Jag trodde jag hade gjort paus sen strax före jul, och tyckte det var länge nog, men nu såg jag: 13 oktober. Fattar ni? 13 oktober?! Herrejisses.
Men nu då. Nu får det vara nog. Och jag kom på den briljanta(?) idén att eftersom det är facebooks fel att det blev så här, så kanske jag kan vända det och låta fb hjälpa till med återupplivningen. Därav den oerhört fyndiga rubriken.
24/1
Koncentration nu! Hurtigt utrop till mig själv. Minns inte om det hjälpte.
Vad sägs om kombinationen lite stabbig gubbe, glad och stark samojed, cykel, flexikoppel och ishalka? Ja, den skulle ni sett. Jag är tacksam att han inte befann sig på samma sida av vägen som vi gjorde, att lägga till två upphetsade (de blir alltid upphetsade när de ser andra hundar som får ”cykla”) aussiepojkar till den kombinationen hade nog blivit för spännande…
Kan man inte märka att det faktiskt är lite lite ljusare på kvällarna nu? Jag börjar sakta, mycket sakta, känna att energin och livsgnistan återvänder.
25/1
Behöver visst lära mig hantera WP:s Walker-klass. Dokumentationen är skral, så det lär bli trial&error. Tre alternativ: 1) kaffe nu och ett nattprojekt? 2) sova nu och ta det imorgon, men koncentrationen är aldrig densamma dagtid 3) lägga ner hela projektet och välja en enklare lösning istället för att var så tjurigt envis? Jaja. Jag skriver såna där haranger ibland, mest för att stila antar jag.
svär en lång ramsa. Slår igen locket på datorn och gör annat en stund. Det går inte så bra. Jag har gett mig fan på att göra en meny på ett visst sätt, men vet inte riktigt hur. Men det ska gå.
Jag tror mina hundar är understimulerade. Carrey springer omkring och larvar sig med en sko i munnen. En sko! Carrey? Ja, alltså han är dryga nio år, och har väl aldrig haft en sko i sin mun tidigare. Vilket jag inte kan veta om det är sant, men jag har i alla fall aldrig sett det under de 4½ åren han bott hos oss. Men han blir verkligen fjantigare och barnsligare ju äldre han blir…:) Och understimulerade är bara förnamnet.
kommer att missa semifinalen på fredag:( Handbollen var ju så förbaskat spännande, och det gick ju så bra för Sverige, och när jag insåg att semifinalen högst troligt skulle innebära slutet och att jag skulle missa den blev jag rätt besviken.
Behöver gå på toa, men har suttit så dumt så båda benen sover. Hårt. Kan man ringa efter ambulans tro? Avdelnigen för viktiga upplysningar. Intresseklubben antecknar.
26/1
nämen nu måste jag snart svära igen! Som sagt. Det går inget bra med den där menyn. Jag inser att jag borde ge upp och välja en annan lösning, men kan inte förmå mig.
har sparat ner recepten från hela menyn i gårdagens Halv åtta hos mig. (Här handlar det plötsligt om en meny med mat.) Alltså, såg ni det programmet? Det såg så nedrans gott ut, alltihop från början till slut. Nån gång ska jag laga alltihopa.
27/1
har äntligen löst det. Ibland är det jobbigt att vara så envis. Hahahaha… trodde jag.
Tyckte väl att det var lite kallt med vädringsfönstret öppet inatt…
-14!? What? Ja. Det var kallt.
Komplicerad algoritm och trött hjärna. Error. Kaffe? Jag fick ihop algoritmen som jag tänkte skulle lösa menyproblemet. Det gjorde den inte. Men algoritmer är kul. Ungefär som korsord, fast bättre.
har gått en LÅNG långpromenad, för första gången på jag vet inte hur länge. Och jag får väl erkänna (fast motvilligt) att trots alla minusgrader så var det rätt skönt i solen. Ja, jisses vad det har blivit dåligt med långpromenaderna den här vintern. Antingen har det varit enorma snömängder och oplogade gångvägar, eller också en fullständigt vansinnig ishalka. Eller också har jag varit sjuk.
har just tjänat 4 600 pengar på att inte anlita Mercedes-verkstan. Ja, inte jag precis. Men med lite hjälp som bara kostade några hundralappar och med delar som gick på en dryg tusing, gjorde Anders jobbet själv och blåste Mercedes på hela kalaset. Det är bra med en händig man!
Ut i alla minusgraderna nu, utan sol som förmildrande omständighet. Det blir ett väldigt kort varv. Ja, det var fortfarande jäkligt kallt.
28/1
Jag kom oavsiktligt åt webbläsarens ”översätt sidan till engelska”-funktion. Så märkligt det blev att alla plötsligt skrev på engelska! Först trodde jag att fb-inställningen ändrat sig till engelska, men sen såg jag att samtliga statusar också var på engelska, och blev fullständigt förvirrad. Trodde jag var utsatt för en komplott.
Solen försvann innan jag hann ut. Så dumt. Jaså.
laddar för lite firande ikväll. 6 år sen vi träffades, Anders och jag. Visserligen dagen efter, den 29, men det hampade sig så att vi hade biljetter till Kalmarsundsrevyn den här kvällen. Och eftersom vi i fjol glömde bort dagen båda två, var det kanske lika bra att vi firade medan vi kom ihåg… 6 år. Det känns som mycket längre. Det känns som om det alltid varit vi.
Det är Carins fel. Hon skickade en länk jag skulle kolla på, när jag klickade på länken hamnade jag på facebook, trots att det inte alls var dit den skulle leda. Jag tror hon gjorde så med flit, för till slut föll jag till föga och loggade in, jag som hade lagt ner facebookandet. En hel hög med friend requests, först suckade jag men jag är ju nyfiken också…
Så nu har jag fått ett återfall i facebookberoendet. Jag erkänner – det är rätt kul. Även om jag fortfarande har många synpunkter på applikationen som sådan, det finns så mycket onödigt krafs som skymmer sikten för de viktigare funktionerna. Och de viktigare funktionerna fungerar inte alltid som det är tänkt.
Och det där som så ofta dras som ett argument för FB – att det är så bra för att hitta folk man tappat kontakten med – ser jag fortfarande som väldigt dubbel. Det finns ju en massa människor jag genom åren släppt kontakten med av en anledning, inte vill jag återuppta den då? Inte vill jag bli hittad av dessa och få en friend request som jag måste ta ställning till? Men samtidigt, att t ex bli upphittad av min första stora kärlek (jag var väl sisådär en tio, elva år då) var ju rätt kul. Och en släkting dök oväntat upp, kanske kanske kan det bli en öppning till ny kontakt med de som jag faktiskt saknar men inte vet hur jag ska kunna börja om med?
Hur som helst. Som en äkta facebook addicted lägger jag naturligtvis mina bilder där och inte här. 
Åtminstone den här gången, kanske blev det så för att det krånglade så inihelsike att skapa ett fotoalbum där (Ubuntu och Firefox var inte den ultimata plattformen tydligen), och den utmaningen kunde jag inte släppa utan var tvungen att lyckas. Så vill ni se mina bilder från den iskalla skogsturen vi tog häromdagen, får ni ta er dit. Om jag gjort rätt ska alla kunna se, även Sandra som ännu inte fallit i FB-träsket.
Jag borde ha förstått att det skulle bli så. Har man en gång blivit medlem på facebook, så är man liksom snärjd, vare sig man vill eller inte. Det hjälper inte att man låter bli att logga in. En massa människor har hittat mig där, och liksom räknar med att det ska gå att kommunicera med mig den vägen. Ställer frågor och undrar varför jag inte svarar… Hrmpf.
Det verkar helt enkelt vara så att för de aktiva facebook-medlemmarna är det den naturliga vägen att kommunicera. Inte så konstigt i och för sig, för mig är bloggkommentarer ett högst naturligt sätt att kommunicera, och hade bara facebook inte varit så (i mitt tycke) rörigt och omständigt ställe så hade jag säkert använt det också.
Men nu är det alltså så att människor försöker prata med mig genom en kanal jag inte använder, och något borde jag väl göra åt det… jag har förklarat min ståndpunkt i frågan tidigare, här i bloggen. Men vad hjälper det om det handlar om icke bloggläsande människor? Eller som i varje fall inte läser just min blogg.
Jaja. Jag får väl logga in på facebook då.
Jag skulle ju kunna inleda med att säga att jag fallit för trycket att äntligen ta mig för att blogga. Men det har faktiskt varit ganska tryckfritt den här gången, inget tjat och inget gnäll. Antingen betyder det att mina läsare plötsligt begåvats med ett större tålamod, eller också att de (ni) fullständigt tappat detsamma och övergett mig.
Däremot föll jag till slut för facebook-trycket. Jag har länge strävat emot, men till slut ville jag åtminstone ta reda på what’s all the fuzz was about. Och det är så finurligt (eller inte) anordnat, att man inte ser någonting just, om man inte har ett konto och är inloggad. Väl där så hittades jag snabbt av ett par bekanta, och det var ju kul, så hittades jag av några fler och jag själv hittade ett par stycken. Ja, så var jag lite aktiv där några dagar. Men… näe. Hela konceptet känns så rörigt och grötigt med en miljon funktioner som jag inte behöver och inte vill ha.
Det brukar sägas att det som framför allt gör facebook så fantastiskt är att man kan hitta gamla klasskompisar och andra som man tappat kontakten med för länge sen. Ja, det är möjligt. Men jag har inget sånt behov. Alls. De personer jag tappat men skulle vilja återuppta kontakten med är mycket lätt räknade. Och jag behöver inte facebook för att hitta dessa. Nu har jag inte varit inne på facebook på någon vecka, och jag har en bunt vän-förfrågningar liggande obesvarade. Med ett par undantag är det folk jag känner tidigare, och hade jag tänkt fortsätta med facebook så hade jag svarat ja på förfrågningarna. Det är bara det att jag inte tänker hänga där. Vill ni något så finns jag på andra ställen, där jag trivs. Här t ex. Och på Bloggy (även om jag gör långa pauser där också ibland). Ja, så har jag ju telefon också. Och mail.
Ett annat tryck jag föll för är foppa-tofflorna. Jag har sagt sen de dök upp att aldrig, never ever, skulle jag ta på mig något så fult. Det spelar ingen roll hur bekväma de sägs vara. Men så, under värmeböljan i somras (ja, lördag-söndag måndag som var alltså, det kan ha varit all sommar vi fick, jag tror det är höst nu) så ökade behovet av något sandal-aktigt. Något lite svalare än mina rejäla street-walking-kängor, men stadigt nog att kunna gå med hundarna i. Och så hittade jag foppa-tofflorna. De är diskret matt-svarta och liksom inte så omfångsrika, liknar mer ett par trätofflor än de där färgglada Kalle Anka-fötterna jag sett hittills.
Sommaren tog ju som sagt slut, så mina foppisar har fått göra inomhustjänst. Och jädrans så sköna de är…
