Jag tror jag chockade alla, mina barn, Anders, mina syskon och inte minst mig själv med det jag sa igår. Plötsligt bara sa jag det, det som jag velat säga så länge. Plötsligt infann sig tillfället när det passade, när det var lätt och naturligt att säga det. På sätt och vis kan jag nog tacka farmor för det. Och jag tror att hon blev väldigt glad om hon lyssnade.

Begravningen var jättebra och helt i farmors stil. Enkelt och utan stora, högtidliga ord.

Idag har luften gått ur mig helt, jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Och med nästan hundra mil i bil igår är det väl inte alltför konstigt.

Idag på förmiddagen dog min farmor. Hon var väldigt gammal, och hon hade levt klart. Hon fick både vara relativt pigg och rörlig för sin ålder, och dessutom klar i huvudet, ända till slutet. Och hon fick somna in hemma, precis som hon ville.

Redan i flera år har hon sagt att hon inte ville bli äldre, att det räckte nu. Så det känns inte alls sorgligt. Det är klart att det är lite ledsamt, men det kändes som om både Sandra och Kristoffer blev ledsnare än jag när jag ringde och meddelade.

Jag är tacksam för allt farmor har lärt mig. Det är massor. Hur man lagar såna saker som kalops och dillkött och surstek, hur man gör avslutningen vid tån när man stickar strumpor, att man ska stöta sönder kärnorna i körsbär och ha med fröet inuti när man kokar sylt, hur man ser skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Farmor kunde bolla med fem bollar och stå på händerna mot skafferidörren. Fast det är förstås ett tag sen. Det var när jag var liten.