lenas egna

Det hade ni inte trott, va?

Inte jag heller. Men plötsligt blev behovet påträngande. Inte av bloggskrivlust egentligen, man får nog ur sig det mesta av ordbajsnödigheten på FB (förbannade FB) kantänka. Det var mer själva bloggmekandet som drog. Den sista tidens webberier har bara handlat om WordPress, och lusten att prova på tekniker jag inte hunnit lära mig i kombination med alla nya möjligheter som kommit med WP 3.1 och nu häromdagen 3.2 har exploderat. Men eftersom man inte kan go crazy hur mycket som helst i experimenterandet på sajter som ska tjäna någon form av publikt syfte, tager man sin egen.

Så här är den nu, lenas egna i nya kläder. Ett färdigt tema den här gången, Oenology. Jag använde det till Rottis-SM-sajten, och blev förtjust i det dels för flexibiliteten – det är lätt att göra om på alla möjliga vis, dels för att det tar tillvara alla nya och lite webbnördiga features som WP numera har. Det klämmiga tilläggsnamnet jag la till; trial&error, känns för övrigt ganska passande. Det är ju det jag håller på med mest hela tiden.

Tja, vi får väl se om nya kläder och alla nördiga finesser gör att bloggeriet tar fart igen. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt. Men 8, ÅTTA! blogginlägg på ett år är ju katastrof. Blir det inte en kraftig uppryckning kan jag ju lika gärna lägga ner.

…man skulle ta och blogga lite kanske? Det är ju inte så att det inte hänt nåt sen sist, precis. Det har hänt en hel del, varav ”bortgiftet” av Sandra väl var det största. Men det där visste ni ju redan. Allt avhandlas ju på FB numera.

Jag tycker det är trist, det här att FB-effekten mer och mer ser ut att bli Stora Bloggdöden. Det är så enkelt att bara hoppa in och skriva något kort där, och man får ofta en mycket mer omedelbar respons än i bloggen. Och så känns det liksom inte så påträngande att blogga om mer eller mindre samma grejer också. Vilket är väldigt synd, för FB och andra sociala medier kan inte ersätta bloggen. Inte ersätta bloggskrivandet, inte de längre diskussioner som ibland uppstår i en blogg, och framför allt inte arkiveringen som det innebär.

Dessutom, även om FB är bra på det viset att ”alla” finns där, så är det väldigt slutet. Via FB har jag inte lärt känna en enda ny person. Via bloggandet, mitt eget och andras, har jag lärt känna många. Transparensen på FB är, tack vare de sekretessinställningar de flesta (ja, jag också) använder och som rekommenderas, är lika med noll. Andra sociala media fungerar annorlunda, men det är ju som sagt på FB ”alla” är.

Men jag kräver en skärpning på bloggfronten. Inte minst av mig själv. FB är kul (fast jag har massor med synpunkter på funktionaliteten förstås), men det räcker inte.

Så nu har jag bloggat. Och det krävdes givetvis att jag egentligen har en massa annat att göra nu, men inte riktigt orkar sätta fart och ta itu med…

Nån gång inom en snar framtid ska jag nog börja blogga igen. När utställningen är över nästa vecka t ex. Då kommer jag nog att få tid över att tänka andra tankar än de som rör utställningsadministration igen.

Idag fyller jag år. Något som jag faktiskt på fullt allvar hade glömt bort. Jag tänkte på det häromdan, men sen föll det bort igen. Ja, jag har ju huvvet fullt med annat, som sagt. När A väckte mig imorse, och han sa något som inte var den vanliga frasen han brukar väcka mig med, så förstod jag först inte alls vad han sa. Han upprepade ”hardenäran”. Då hörde jag visserligen, men fattade inte. Faktiskt inte förrän han talade om för mig att jag fyller år idag, gick det in. Sedan åkte han och jobbade, och jag fortsatte med utställningsjobbet vid datorn. Så började det trilla in gratulationer på FB, och jag fick tänka till igen innan jag fattade. FB är bra på just att påminna om när ens vänner fyller år så man kan gratulera (och man får också ovanligt många gratulationer på det viset), men det borde faktiskt påminna om att man själv fyller år också.

Födelsedagen tillbringar jag med (förutom ett avbrott nyss när A kom hem med blommor, tårta och ett presentkort på Stadium, nya skor stod högst på önskelistan) just det: utställningsadministration. Just nu har jag bara några små saker till som måste fixas just idag, sedan blir det sådana roligheter som kloklippning och dammsugning. Efter två (eller är det rent av tre?) dagars dammsugningspaus, handlar det inte längre om dammråttor och hundhårshögar, vi vadar i hundhår upp till knäna. Pojkarna fäller inte nu, det är Dizzy som står för 99%. Nog för att två aussiepojkar kan släppa ifrån sig hår, men det är ingenting mot vad en aussiefröken kan göra… Ikväll är det kurs, och lagom till dess ska visst regnet börja här också. Mycket ihållande och rikligt är det utlovat.

Jaja. Grattis på mig då. Vi hörs en annan dag. Efter utställningen.