lenas egna

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

Jaha. Jag åkte alltså på kurs i fredags. Kursen var på alla sätt en bra kurs. Inte för att jag lärde mig något helt nytt precis, men jag fick bekräftat att det jag kunde, det var rätt. Och det ger en trygghet som är bra att ha när det stressar till sig. För det gör det alltid på ett eller annat sätt i ”utställningsbranschen”. Söndag förmiddag hade jag ont i huvudet. Migrän i antågande trodde jag – och Sandra som satte igång att ge mig massage i nacke och axlar, men sen började jag frysa omåttligt och dessutom må illa, så det var helt klart något annat. Resan till Arlanda, väntetiden på Arlanda och sedan flygturen hem blev en enda lång huttrande längtan efter min säng.

I nämnda säng blev jag sedan kvar mer eller mindre i ett sträck till halv fyra i morse. Då var jag pigg. Nu har jag läst mail, svarat på de som ska besvaras samt skrivit ett par som skulle skrivas. Jag har läst ifatt i alla bloggar. Jag är lite hungrig för första gången sen i lördags, men tänkte vänta tills Nyhetsmorgon börjar om en kvart och ta frukost vid teven.

Sen hoppas jag piggheten håller i sig, jag har jobb att göra. En bugg på ett gammalt jobb som jag fick rapporterad före helgen men inte hann med då. Nu känner jag mig stressad över att det gått två dagar till, och risken finns att det kan gå åt många timmar bara att hitta felet. Tur att kaffe smakar gott igen.

Jag drog till med rubriken ”onsdag” bara för att betona att det faktiskt finns andra veckodagar än måndagar och fredagar. Faktiskt. Även om de smyger förbi snabbt och tyst.

Med tanke på den mängd förvirrade tankar som passerade igår, så hade jag nog lite feber. Flera gånger gav tankarna utmärkta blogguppslag, men idag minns jag ingenting av det. Kanske lika bra det.

I alla fall. Idag känns det bättre. Inte helt bra men bättre, och jag har bestämt att nu får det vara nog med ynk för den här gången. Idag fungerar jag skapligt igen, och ska väl kunna få lite gjort.

Ja… mer än så hade jag visst inte att säga för tillfället. Jag försöker komma på vad onsdag heter på franska, det har jag kunnat en gång. Jo, men det förekommer förvirrade tankar även utan feber. Eller också har jag lite feber idag med?

Solen bara vräker ner, både igår och idag har termometern stigit till precis under 10-strecket, krokusarna har nästan sjukligt snabbt ploppat upp i rabatterna, och jag borde väl vara glad och nöjd nu då, som jag har gnällt innan. Men – det finns förstås ett ”men”. När vi kom hem från vår Göteborgshelg (som Sandra för övrigt sammanfattade så bra, utmärkt, då kan jag hoppa över det, jag tycker det är så trist att skriva om sånt som ligger mer än en dag bakåt i tiden), så slog jag genast till med en förkylning med tillhörande halsont och feber.

Så igår sov jag i stort sett hela dagen, jag orkade bara med en minirastning och knappt det. Idag, efter att ha vilat under förmiddagen bestämde jag att nu fick det vara nog, våren skrek åt mig genom den öppna balkongdörren, och nog var jag lite piggare idag? Så mycket beslutsamt drog jag iväg med Monster (eller om det nu var tvärtom), men insåg att om Carrey inte skulle bli helt utan promenad så skulle jag kanske begränsa mig en aning, och inte ta hela golfbane- eller ens Vimpeltorpsrundan. Så vi traskade iväg till Karlssons äng, där Månsen kunde få springa lös och jag kunde stå still, och vi övade på inkallning från lek. Sedan gjorde jag om samma övning med Carrey, fast han nöjde sig med ett varv och tyckte sen det var smartare att stanna i närheten av min godisficka.

Efter den kraftansträngningen drabbades jag av akut knäsvaghet och huvudbultande och fick lägga mig igen, och så gick den dagen. Facit: så länge jag inte gör något känner jag mig skapligt pigg. Och tvärtom. Jag ger mig tusan på att finvädret hinner gå över innan min feber gör det.

Karlssons äng är förresten tydligen på väg att bebyggas den också nu. Snart har vi inga bra springa-lös-ställen inom gångavstånd kvar.

Jag hade faktiskt planer för den här veckan. Men just nu betalar jag rätt dyrt att jag så duktigt förträngde att jag mådde rätt risigt redan i lördags eftermiddag. Förmiddagen (det blev föralldel bättre framåt eftermiddagen) på Sofiero var jädrigt kall och blåsig, och trots att jag var rejält påklädd med långkallingar och allt, och dessutom traskade omkring insvept i en fleecefilt (man kan göra sig känd på olika sätt…), så frös jag som en skit. Jag tror inte på det där snacket om att man blir förkyld av att frysa, det ska till basselusker för det, men om man redan har skiten i kroppen så kan man ge det en rejäl skjuts. Och det har jag alltså lyckats bra med.

Huvudet dunkar, jag har feber och har faktiskt legat nerbäddad hela förmiddagen. Nu krävde ju hundägandet att jag ändå tog mig upp på benen och ut ett slag, och det har jag klarat av. Jag har sneglat lite på hur köket ser ut (hemskt!) men bestämt mig för att inte göra något åt det. Jag tar nog och kryper ner i sängen igen. För ska det bli nåt av mina planer för veckan får jag allt se till att bli frisk fort.