lenas egna

Jag har mycket att göra den närmaste tiden. Väldigt väldigt många att-göra-saker. Vad är då bättre än att skriva en lista?

Jag skrev en lista. Den blev  rätt lång. Flera av punkterna på listan var att göra andra listor. Och åtminstone en av dessa listor kommer att innehålla ytterligare en lista. Hur listigt som helst. Jag funderade på att använda mig av mindmappingteknik istället, men jag har inget så stort papper.

Hussen i huset är förkyld, och det är jag också. Hussen snorar och snörvlar och hostar och nyser, och pratar med en ynklig och väldigt nästäppt röst. Ingen kan missta sig på att han verkligen är jätteförkyld. Och det är klart att det är synd om honom. Jag däremot har ont i halsen, högt tryck i bihålorna, stel i musklerna och antagligen en gnutta feber att döma av orkeslösheten. Men det varken hörs eller syns på mig, jag är inte det minsta nästäppt eller snorig eller hes. Så mig är det inte särskilt synd om.

Visst är det lite orättvist, jag kan väl också få vara förkyld så det hörs? Eller ännu hellre helt icke-förkyld.

Jag har inga särskilda ursäkter för min frånvaro, mer än det vanliga, förkylning som kommer och går (mer det förra än det senare) och aldrig tycks vilja lämna mig ifred och gör mig tröttare än en igelkott så här års, plus att julen (visserligen en sällsynt nedtonad och avslappnad jul, men ändå) kom emellan och så det där med att dagarna rinner iväg fortare än man hinner säga spikmatta.

Som jag inte fick någon. Jag tror inte att jag någon jul fått det som för tillfället varit årets julklapp. Men vad gör det, spikmattan är jag lika gärna utan.

Tack för alla julkort förresten! Själv har jag förstås inte skickat något, så ta det inte personligt att inte just du fick nåt. Ingen fick. Sandra (dvs Andreas) gjorde däremot ett kenneljulkort, där jag och de fyrbenta gossarna fick vara med. Kortet finns här, eftersom Sandra saknar en massa mailadresser så var det inte så många som fick det mailvägen.

Jag har iaf överlevt julen, och förkylningen verkar nu äntligen ha övergett mig, bara lämnat rester i form av bihålor som fortfarande dummar sig om nätterna, men det hela avslutades med en storartad migrän under annandagen. Faktiskt ett av de värsta anfallen jag någonsin haft, och lite fundersam blir jag över att min kärringmedusin kan ge migrän som biverkning, och att man ska iaktta viss försiktighet om man har migrän innan, och medicineras för det. Jag vill ogärna klaga på den mycket rara doktorn jag träffade, men hade det inte varit på sin plats att kanske fråga om sådan saker innan han frikostigt skrev ut receptet? Jaja, det är snart återbesök, så får vi väl se.

När vi ändå pratar sjukdomar (vilket verkar vara det som den här bloggen mest används till nu för tiden), så tänker jag åtminstone inte skaffa mig nån svininfluensa. Jag har utan att smittas klarat två potentiella högrisktillfällen, utställningarna i Växjö och Stockholm, och nu är det dags för Göteborg. Men nu är jag minsann vaccinerad! Jag traskade iväg till närmaste VC idag, den var fullständigt folktom, i receptionen satt en ”kommer strax”-lapp och jag väntade… Och väntade. Men så fick jag se en annan lapp på väggen, ”Vaccinationer” med en pil, och jag följde pilen runt hörnet och sedan nästa pil längs en korridor, fortfarande inte en männsika, ny pil och folktomma undersökningsrum… Nästan lite kusligt faktiskt. Sen gick jag förbi en öppen dörr med en människa innanför som sa ”hej” och höll på att skrämma slag på mig. Jag får väl utgå från att hon hade någon sorts vårdutbildning för hon frågade vad jag ville och jag sa att jag ville ha en spruta och då fick jag det och sen sa vi hej och jag gick hem.

Om det nu var på riktigt med den där sprutan, och inte nåt som jag drömt, så har jag med största sannolikhet feber och muskelvärk inom 12 timmar. Denna spådom är baserad på min vaccinationshistorik. Jag har alltid reagerat, på varenda vaccination i hel mitt liv, så jag räknar kallt med det nu också. Så därför är det läge med varsin långis för dogsen nu. Imorgon kanske det bara blir kortisar.

…vart jag tagit vägen, så är jag här. Men jag har tydligen fått jordens mest envisa förkyling, som har hållit i sig hur länge som helst nu. Så fort jag tycker att den börjar ge med sig och att jag börjar bli piggare igen, så tar den nya tag och jag återgår till tidigare tillstånd av snorighet, sprängande bihålor och en närmast total orkeslöshet. Så det är inte bara bloggen som blivit försummad, det har i stort sett allting annat också blivit.

Så var det den här extremt omänskliga kylan också. Den kan ju ta knäcken på vem som helst. I varje fall tar den knäcken på mig. I söndags skulle jag gå en promenad med hundarna, det var ju så vacket vinterväder, gubevars. Promenaden blev betydligt kortare än jag tänkt, dels pga att hundarna var mer än lovligt jobbiga (det var då jag kom på att deras jobbighet som gradvis ökat troligen berodde på att jag gått samma vända varje dag sedan snön kom, och att den vändan utmynnar i lösspringade på Karlssons Äng, så båda hundarna hade nu drabbats av en alldeles för hög förväntan för att kunna hålla sig i skinnet), dels på att jag började frysa om fingrarna nåt alldeles infernaliskt redan efter några minuter. Innan jag var hemma igen värkte fingrarna så jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka, och väl inne, när upptiningen börjat, då kunde jag inte det längre. I en kvart satt jag på toa och tjöt som en barnunge med fingrarna i ljummet vatten. Fy för den lede, vad ont det gjorde! Visst hade jag väl kunnat satt på mig bättre på händerna, men jag måste ju kunna hantera kopplen också!

Sandra tyckte att jag skulle ta med mig kameran ut i vintervädret, men jag fattar inte hur jag skulle kunna hantera den? Jag vägrar t o m att plocka upp bajs när det är så här jädra kallt som det varit.

16 minusgrader blev vår bottennotering. Och visst, jag veeet, det har varit mycket kallare på andra håll, och på många håll är det alldeles normalt i flera månader, men jag skiter i såna jämförelser. Grejen för mig är ju hur kallt jag upplever att det är, och jag upplever det som fullständigt omänskligt vedervärdigt. Idag har kylan gett med sig en del, det är väl ”bara” några enstaka grader nu, å andra sidan ska vi visst ha en ny omgång blåst och kratigt snöfall över oss igen redan i eftermiddag…

Nu ska jag snyta mig och gå och grava en lax.

Nähe. Om jag kanske skulle ta och sluta ynka mig över den här jämrans förkylningen, snyta mig och försöka delta i livet igen?

Först en sväng ut med hundarna. Vädret är nog inte ett dugg lämpligt för en förkyld och bihåleinflammerad krake som jag, men det skiter hundarna fullständigt i. Väglaget är dessutom direkt olämpligt för bensköra klimakterietanter med två alldeles för stora och starka och ouppfostrade jyckar som tycker just väglaget, dvs isfläckar omväxlande med packad halkig snö, omväxlande med djup lössnö, är himla lattjo.

Strategin blir därför ”en hund i var armhåla”, dvs en på var sida med kortkorta koppel för minsta möjliga spelrum, snabb (men försiktig) marsch kortast möjliga väg till närmsta lämpliga släppa-lös-ställe. Sedan blir hundarna självmotionerande, även den nyblivna veteranen blir yster som en unghund i snön.

Men först snyta mig alltså.

Solen bara vräker ner, både igår och idag har termometern stigit till precis under 10-strecket, krokusarna har nästan sjukligt snabbt ploppat upp i rabatterna, och jag borde väl vara glad och nöjd nu då, som jag har gnällt innan. Men – det finns förstås ett ”men”. När vi kom hem från vår Göteborgshelg (som Sandra för övrigt sammanfattade så bra, utmärkt, då kan jag hoppa över det, jag tycker det är så trist att skriva om sånt som ligger mer än en dag bakåt i tiden), så slog jag genast till med en förkylning med tillhörande halsont och feber.

Så igår sov jag i stort sett hela dagen, jag orkade bara med en minirastning och knappt det. Idag, efter att ha vilat under förmiddagen bestämde jag att nu fick det vara nog, våren skrek åt mig genom den öppna balkongdörren, och nog var jag lite piggare idag? Så mycket beslutsamt drog jag iväg med Monster (eller om det nu var tvärtom), men insåg att om Carrey inte skulle bli helt utan promenad så skulle jag kanske begränsa mig en aning, och inte ta hela golfbane- eller ens Vimpeltorpsrundan. Så vi traskade iväg till Karlssons äng, där Månsen kunde få springa lös och jag kunde stå still, och vi övade på inkallning från lek. Sedan gjorde jag om samma övning med Carrey, fast han nöjde sig med ett varv och tyckte sen det var smartare att stanna i närheten av min godisficka.

Efter den kraftansträngningen drabbades jag av akut knäsvaghet och huvudbultande och fick lägga mig igen, och så gick den dagen. Facit: så länge jag inte gör något känner jag mig skapligt pigg. Och tvärtom. Jag ger mig tusan på att finvädret hinner gå över innan min feber gör det.

Karlssons äng är förresten tydligen på väg att bebyggas den också nu. Snart har vi inga bra springa-lös-ställen inom gångavstånd kvar.

…som svar till C, som undrade hur det är. Bra med mig alltså. Det är värre med husets husse, som drabbats av förkylning, kanske rent av influensa. I tre dagar nu har han varit hemma med feber. Och ni vet hur det är…. say no more.

De senaste dagarna har jag sjunkit in i java-världen. Jag har nämligen konstruerat en övningsuppgift åt mig, jag har nästan inte gjort något i Java sen jag slutade plugga och kände att jag höll på att glömma mycket. Och jösses vad svårt det var att komma igång! Jag satt som ett ufo de första timmarna innan det lossnade. Programmet jag gör får ett extremt smalt användningsområde, och det är knappast något jag kommer att bli varken rik eller berömd för, men lite kul nytta kan det ändå komma att göra.

Ikväll har jag varit på möte med tävlingssektorn. Två tävlingar föll på min tävlingssekreterarlott. Jag hade bråttom med att laga och äta middag innan jag skulle ge mig iväg, bara för att upptäcka att vi bjöds på jättelika baguetter till fikat… Typiskt, så många gånger som jag inte hunnit äta innan jag åkt till klubben,  just idag hann jag.