lenas egna

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

…så borde jag väl ta och samla ihop mig och kliva in i duschen nu. Ska åka till Lilla Huset på Prärien i Skogen sen, och jag ska inte svänga höger efter järnvägen, jag tror inte ens att det finns nån väg till höger där, jag tar vänster. Och nej, det är inte jag som är förvirrad den här gången, faktum är att det finns fler förvirrade än jag, och det var väl kanske inte så konstigt då att vi kom vilse på riktigt den där gången, när två förvirrade försökte samarbeta. Våra förvirringar tog inte ut varandra som man kanske skulle kunna tro (och hoppas på), det fördubblades istället.

Ursprungstanken med besöket i Lilla Huset i Skogen var att MH-filmen skulle bli digitaliserad, men jag har visst gett ytterligare prov på min förvirring, så det blir ingenting med det. Istället blir det nog mest en massa prat skulle jag tro. Vilket är gott nog. I en stund av övertro på mig själv (en slags förvirring det med antar jag) sent igår kväll, nämnde jag visst någonting om spår också. Vilket inte alls lockar mig just nu. Just nu känns tanken på kaffe (och allt det där pratet) framför en kakelugn betydligt mer lockande. Men jag kan ändra mig igen, det har ju hänt förr.

Om ni tycker att det här var mer än lovligt förvirrat får ni förlåta mig. Det är högst förvirrande att plötsligt transformeras till en bulldog ska ni veta!

Duschen var det ja.

Varför tror min hjärna att det är förmiddag fortfarande? Dagen är ju praktiskt taget slut! Jag tänkte just skriva att jag fått en hel del gjort under förmiddagen, dock inte exakt just det jag egentligen skulle göra, inte allt iaf, och så fortsätta med att det ska jag göra nu istället. För jag tyckte liksom att det kändes som mitt på dagen.

Jaha nehej. Så var det inte. Jag har iaf efter att jag gjort allt det där som väl ändå inte var helt fel sysslor, bara delvis (urskuldar mig själv) varit iväg en stund till klubben för lite ta-det-lugnt-och-håll-käften-träning av monstret. Det gick sådär. Två missar gjorde jag. Jag hade bara torrgodisar, det är lite för dåligt där (å andra sidan har båda hundarna varit dåliga i magen ett par dagar, så det är nog bra att vara försiktig med köttbullarna). Den andra missen var att Carrey var med och fick stanna i bilen, och han ylade högljutt och övergivet och mycket sorgset. Det störde Monster en del. I början. Och var det någon som inom en kilometers radie försökte sova middag så störde det nog honom också.

Ikväll blir det lite nytt här (jag bara varnar er). Alla snälla människor kommer att säga att det blev jättesnyggt och Sandra kommer att säga att det blev tråkigt. Förutom det så ska ni få en webbtrendspaningsrapport.