lenas egna

Nån gång inom en snar framtid ska jag nog börja blogga igen. När utställningen är över nästa vecka t ex. Då kommer jag nog att få tid över att tänka andra tankar än de som rör utställningsadministration igen.

Idag fyller jag år. Något som jag faktiskt på fullt allvar hade glömt bort. Jag tänkte på det häromdan, men sen föll det bort igen. Ja, jag har ju huvvet fullt med annat, som sagt. När A väckte mig imorse, och han sa något som inte var den vanliga frasen han brukar väcka mig med, så förstod jag först inte alls vad han sa. Han upprepade ”hardenäran”. Då hörde jag visserligen, men fattade inte. Faktiskt inte förrän han talade om för mig att jag fyller år idag, gick det in. Sedan åkte han och jobbade, och jag fortsatte med utställningsjobbet vid datorn. Så började det trilla in gratulationer på FB, och jag fick tänka till igen innan jag fattade. FB är bra på just att påminna om när ens vänner fyller år så man kan gratulera (och man får också ovanligt många gratulationer på det viset), men det borde faktiskt påminna om att man själv fyller år också.

Födelsedagen tillbringar jag med (förutom ett avbrott nyss när A kom hem med blommor, tårta och ett presentkort på Stadium, nya skor stod högst på önskelistan) just det: utställningsadministration. Just nu har jag bara några små saker till som måste fixas just idag, sedan blir det sådana roligheter som kloklippning och dammsugning. Efter två (eller är det rent av tre?) dagars dammsugningspaus, handlar det inte längre om dammråttor och hundhårshögar, vi vadar i hundhår upp till knäna. Pojkarna fäller inte nu, det är Dizzy som står för 99%. Nog för att två aussiepojkar kan släppa ifrån sig hår, men det är ingenting mot vad en aussiefröken kan göra… Ikväll är det kurs, och lagom till dess ska visst regnet börja här också. Mycket ihållande och rikligt är det utlovat.

Jaja. Grattis på mig då. Vi hörs en annan dag. Efter utställningen.

Det var ju självklart med en sån dag som det var igår, att jag skulle glömma. Vilket datum det var, alltså. Den tjugonionde januari. Våran årsdag. Visserligen glömde tydligen A också, men han kan ju skylla på att han inte mådde bra, han var genomförkyld och gick till sängs nästan direkt efter middagen.

Inte nog med att jag glömde bort dagen, nu är jag osäker på hur många år det är också. Fyra eller fem? Har jag nån defekt som inte kommer ihåg det?

Jag tänkte gå en långpromenad med hundarna, men de badade i ett dike och lyckades blöta ner mina fingervantar varpå min fingrar genast omvandlades till isbitar, så jag vände hem igen. Väl hemma tog det flera minuter för mig att låsa upp ytterdörren.

Ändå känns det här som en rätt okej dag. Nu kan jag planera nån sorts överraskning till kvällen, och är det så att A också kommer på att vi glömt, så kan jag nog förvänta mig nån överraskning också. Och jag känner mig tacksam över att mina fingrar fungerar bra för det mesta. Ja, övriga kroppsdelar också för den delen.

Varför göra saker i god tid, när man kan göra det i sista minuten? Jag hade gått och lagt mig, och börjat bläddra mellan tevekanalerna för att hitta något lämligt program att somna ifrån, när en vag känsla av att jag glömt något viktigt gjorde sig påmind… Växjö! Jag skulle ju anmäla till Växjö, och sista anmälningsdag är idag! Klockan var 23:52. Upp igen i raketfart, på med datorn och medan den surrade igång hann jag springa tillbaka till sovrummet och hämta morgonrocken och så leta rätt på medlemskortet. Men det var ju ganska lugnt. Redan 23:56 kunde jag trycka på ”Godkänn”.

En annan grej, som liksom låg i samma ”komihågpaket”, och som jag inte kan fixa till här och nu, var anmälan till MH. Och det skulle väl varit före helgen egentligen. Men jag vet att det fanns platser kvar i mitten på förra veckan, så med lite tur och en len telefonröst imorgon kanske jag kan få komma med ändå.

Så himla typiskt mig.

Och vad var det för stackars greve som fått figurera i uttrycket i rubriken egentligen?