lenas egna

Vi överlevde pärsen, både Monstret och jag. Förstående personal tog mig på sånt allvar att det nästan gjorde mig ännu mer nervös, och Månsen fick en mycket svag dos lugnande. Så svag att det tog rätt lång tid innan han däckade, och han kämpade emot så gott han kunde, vägrade lägga sig och lutade sig istället mot väggen. Men till slut sjönk han ihop med en duns, och andades lungt och djupt hela tiden. Allt väl när det gällde det alltså.

Allt väl som det ser ut på plåtarna med. Vi får hoppas att SKK tycker detsamma.

Nu är det en mycket trött och mycket beskedlig liten hund som sover intill mig. Man kunde inte tro att det var samma hund som på gammelmansben stapplade hem från garaget och inte riktigt orkade lyfta på benet för att kissa och absolut inte bry sig om en plastpåse som blåste förbi precis framför näsan, som bara en timme tidigare gjorde sitt bästa för att riva hela inredningen i receptionen på Läckeby-kliniken.

Själv blev jag mentalt helt utmattad. Det är skönt att det är gjort.

Jag upptäckte att även hundar ur kullen efter Månsen, som alltså är ett halvår yngre, har höftledsröntgats nu. Och insåg att det kanske är hög tid att ta tag i det… Som den smålänning jag är tänkte jag förstås göra en prisjämförelse, eftersom jag hört att det kan skilja en hel del mellan olika kliniker. Inte för att det finns så många att jämföra mellan, närmare bestämt bara två stycken inom rimligt avstånd, men ändå. Ingen av dessa hade prisuppgifter på hemsidan, men däremot hade det ena specialpris på HD+AD under april månad! Yes! Extrapris på röntgen, så himla bra!

Så jag kastade mig på telefonen, skulle det finnas några tider kvar? Tveksamt först, men så hittades en lucka på måndag förmiddag. Måndag? Så snart? Det är ju bara på andra sidan helgen? Ingen tid till mental förberedelse alls, och nu är jag skitnervös.