lenas egna

Idag helt plötsligt visade lille monstergrisen att han kanske fattat – åtminstone delvis – vad det där med apportering handlar om egentligen. Jag stod i köket och väntade på att kaffet skulle bli klart, på golvet framför mig satt Monster, och på köksbänken låg apportbocken. Och när jag nu ändå bara stod där så kunde vi väl göra ett nytt försök, tänkte jag. Och sträckte fram apportbocken. Han tog den, jag släppte, han höll fast. Jag sträckte fram handen, sa ”tack” och han släppte. Bara det lilla var ett så enormt framsteg så ni anar inte!

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gånger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten på golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det också några gånger, sedan skickade jag iväg apportbocken någon meter på golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?

Vi var till klubben en sväng idag, jag och båda hundarna. Vi var där på tidiga eftermiddagen, så det var praktiskt taget folktomt. Med Monster testade jag först lite av varje, med långlina på för att slippa kopplet.

Linförighet (fast man får väl kalla det fritt följ med en släpande lina?), utmärkt. Läggande under gång, sådär. Jag går för fort fram, och begär lite för mycket än så länge. Backa tillbaka och gör rätt.

Hopp. Idag var det plötsligt inga som helst problem att hoppa utan att nudda hindret? Och hela momentet hopp-sitt-hopp (dock utan ingången) var det heller inga problem att utföra, fast vi just aldrig tränat på det.

Apport. Jag kunde inte låta bli att prova, och eftersom jag inte hade någon medhjälpare testade jag varianten som jag egentligen skulle övergå till när valpinkallningsmetoden satt ordentligt, nämligen att kasta apporten en liten bit ifrån mig, och samtidigt röra mig snabbt ifrån den. Jodå, Monster köpte den idén också och var snabb att ta apporten och lika snabb att komma efter mig. Men springande med Monster efter mig ser jag förstås inte om det blir något tugg eller inte, så jag behöver nog en medhjälpare ändå, som tuggspion om inte annat.

När Carrey fått ett litet pass han också lade jag båda plats, med Monster i sin tiometerslina. Av en ren slump, utan att jag tänkt på det, råkade de hamna så nära planket som används för dolda förare, att det var inom tiometersradien… och då kunde jag inte låta bli. Jag stod först bredvid planket, och tog sen ett par steg bakom. Det finns titthål borrade, så jag kikade förstås. Monster låg kvar lungt och fint, men jag stod inte kvar mer än i några sekunder och gick sen fram och belönade. Jaja, jag vet. Det är dags att jag börjar lita mer på min hund. *suck*

Monsters reaktion när jag försvann bakom planket var rätt kul. Istället för att som Carrey (och de flesta andra hundar gör väl så också) fixera punkten där jag försvann med blicken, vred Monster tvärt på huvudet och tittade mot andra änden av planket. Enligt hans logik så borde jag om jag försvinner in till höger, komma ut till vänster.

Igår var det kurs igen. Och trots att Monsters bästa människa i hela världen, Ullis, var där och störde genom sin blotta närvaro, så känns det att det går framåt. Visserligen hade vi ett svårartat återfall i skäll- och bråkbeteende, men också ett extremt långt anfall av strålande kontakt och ”jag-älskar-dig-matte-och-jag-gör-vad-som-helst-för-dig”.

Ja, och så måste jag som vanligt lovorda själva kursen, och framför allt instruktören Peter, som varit min idol länge. Igår fick vi ett helt nytt sätt att angripa apportträningen, där jag kört fast och börjat om och kört fast igen hur många gånger som helst. Där Månsen antingen spottar ut apporten innan han griper den, eller också tuggar hejvilt. Tuggandet kom ju som ett brev på posten när jag tröttnat på den ganska tråkiga stillasittande träningen, som gick ut på att få honom att gripa lungt och fint och stadigt (och som alltså inte gick framåt alls), och rullade iväg apporten över golvet för att göra den lite intressant. Och intressant blev den ju…

Nu gick Peters förslag ut på att hitta ett läge där Monster tar och håller apporten friviligt, utan att tugga. Vilket ofta går att hitta i rörelse. Så vi körde valpinkallningar med apport. Peter höll Monster i ena handen och apporten i den andra, jag rörde mig därifrån, och precis innan han släppte Monster kastade han apporten. Efter några försök tills vi hittade den rätta nivån av retning från mig och hur långt apporten skulle kastas, så hade vi en hund som sprang i full fart mot mig och tog med sig apporten i farten. Och när farten var tillräckligt hög och jag hade en tillräckligt rolig kamplek att erbjuda så blev det inget tugg. Så nu ska vi angripa problemet från det här hållet istället, nackdelen är att det kräver en medhjälpare till att börja med. Å andra sidan blir momentet roligt, vilket förmodligen är en förutsättning för att det ska bli bra när det gäller Monster, och farten får jag på köpet.

Hoppet har vi också diskuterat. Där är ju problemet att Monster fått för sig att ett hopphinder lämpligen används till avstamp för ett längdhopp/flygtur. Även här ska jag hitta lagom retningsnivå och rätt placering av belöning, eftersom monsterhunden hoppar både gärna och högt och långt så handlar det om att klura ut vad som får honom att göra det rätt. Ingen nyhet alls, men ibland behöver man få saker skrivna på näsan lite extra tydligt.

Platsliggningen igår var jag däremot inte alls nöjd med. Väldigt mycket pip och en del småskällande blev det. Men det var det första vi gjorde när vi kom, han var skällig och bråkig och inte alls i rätt sinnesstämning innan, och med facit i hand skulle jag kanske ha tänkt på det och hellre hoppat över platsen.

Igår var det måndag, och nästan en kurskväll. Kursen går nämligen bara varannan vecka, men instruktören har spänt ögonen i oss och förkunnat att han förväntar sig att se oss på klubben för egen träning även måndagarna däremellan. Då är han själv där och tränar, och ”finns tillgänglig för frågor vid behov”. På så vis får man ju nästan dubbel kurs för samma peng. Och man vågar inte annat än att åka dit heller.

Igår var jag där tidigt, så Monster och jag hann träna en hel del på en nästan folktom plan. Han skötte sig finfint, var koncentrerad på vad vi gjorde och alldeles tyst (vilket är en bedrift bara det). Vi avbröt innan han tröttnade (duktiga jag!) och han fick ett gristryne att mumsa på. Sedan låg han lungnt kvar vid mina fötter och betraktade alldeles avslappnat ett par belgare som körde långa inkallningar med extremt mycket peppning och rop och hojtande från hussarna. Det gick hur bra som helst, ända tills en kurskompis till oss kom emot oss och sa ”hej”. Då flippade han ur fullständigt… Blev överlycklig i tron om att hon kommit enbart för hans skull, och tokfrustrerad när han insåg att så tydligen inte var fallet. Andra hundar går numera ganska bra att bortse från, men människor. *suck* Nån som behöver lite tillgänglighet till sin hund? Vi har mer än vi behöver.

För att slippa bråka om saken blev det vila i bilen för monsterhunden. Vi människor gick in i klubbstugan för att se filmen Appellydnad av Inki&Roland Sjösten. Filmen sågade vi sedan enhälligt. Eftersom Sjöstenarna tävlat på högsta nivå i hur många år som helst, så fungerar väl bevisligen metoderna, men vi var överens om att väldigt mycket kändes förfärligt bakvänt och konstigt.

Efter filmen hade jag tänkt mig att testa lite med hoppet. När vi tränar det hemma använder vi en sån där ganska lågt placerad planka som avgränsar parkeringar, ni vet. Det går inte så bra… Monster använder den mest som avstamp för att hoppa så långt som möjligt, han gillar ju att flyga. Jag tänkte mig att hopphindret, om det är högt nog, kanske skulle motverka det. Men jag var så hungrig efter filmen att jag glömde bort vad jag tänkt, och åkte hem istället. Nu står hoppet(!) till söndag, då ska jag hjälpa till på spårtävling och kan nog få till ett träningspass innan de tävlande dyker upp.