lenas egna

Det var en gång två små möss. En vit och en grå. De bodde med alla sina triljoner syskon på det stora IKEA-varuhuset. Men så en dag – igår- kom två snälla människor på besök och sa: ”De skulle ju kunna få flytta hem till oss! Tänk så glada våra hundar skulle bli!” De snälla människorna var visserligen snälla, men kanske lite obetänksamma. De tänkte inte alls på om mössen skulle bli glada eller inte.

Så mössen fick följa med hem till de snälla människornas snälla hundar. De snälla hundarna blev glada och tog varsin mus i munnen. Den röda hunden tog den grå musen, den grå hunden tog den vita musen. Efter ett tag blev de lite ovänner, för den röda hunden ville först ha båda mössen, men sedan fick den grå hunden den grå musen och så blev det lungt. Hundarna vårdade mössen ömt, men på sitt eget vis, och lite senare såg mössen helt annorlunda ut.

Det här inlägget blev istället för ett annat som jag funderat över i flera dagar, men som nog inte blir. Det skulle handla om den här tiden för 29 år sedan, då jag väntade Sandra. En tid som jag förstås tänker rätt mycket på nu, när Sandra väntar sitt barn. Det var en tid med väldigt mycket känslor, som väl alla graviditeter är. Men känslorna handlade inte bara om det. En lång tid under hösten och fram till jul tillbringade jag på sjukhus, sittande hos min mamma. I mellandagarna gick hon bort. De tre resterande månaderna av graviditeten minns jag väldigt lite av. Jag hade som sagt velat skriva mycket mer om detta, men de känslor som kommer fram är svåra att uttrycka. Jag har försökt, men när jag läser vad jag skrivit så blir det inte som jag menade.

Nähe. Om jag kanske skulle ta och sluta ynka mig över den här jämrans förkylningen, snyta mig och försöka delta i livet igen?

Först en sväng ut med hundarna. Vädret är nog inte ett dugg lämpligt för en förkyld och bihåleinflammerad krake som jag, men det skiter hundarna fullständigt i. Väglaget är dessutom direkt olämpligt för bensköra klimakterietanter med två alldeles för stora och starka och ouppfostrade jyckar som tycker just väglaget, dvs isfläckar omväxlande med packad halkig snö, omväxlande med djup lössnö, är himla lattjo.

Strategin blir därför ”en hund i var armhåla”, dvs en på var sida med kortkorta koppel för minsta möjliga spelrum, snabb (men försiktig) marsch kortast möjliga väg till närmsta lämpliga släppa-lös-ställe. Sedan blir hundarna självmotionerande, även den nyblivna veteranen blir yster som en unghund i snön.

Men först snyta mig alltså.

Jodå, jag har varit på Gotland nu. Det vet jag, för det var ett stort ”G” på skorstenen på båten som tog mig över vattnet. Men så många fler bevis på att det var just där jag var har jag inte. Jag kom fram strax efter midnatt, fraktades med en Volvokombi med hundburar till ett vandrarhem och lovades 18 grader varmt och sol nästa dag. Det visade sig stämma väldigt dåligt när jag vaknade lördag morgon…

Men det tog sig med vädret. Det visade sig att jag befann mig på en idrottsplats, som såg ut som idrottsplatser på landet gör. Den kunde ha legat var som helst. Ett par fotbollsplaner där utställningen var byggd, med skog runtom. Vandrarhemmet drevs av idrottsföreningen, och var alltså på samma ställe. Och det var i stort sett allt jag skulle få se av Gotland. En och annan hund såg jag förstås också. Ur ringsekreterarperspektiv.

Lördagkvällen var en annorlunda lördagkväll, jämfört med hur det brukar vara, med hotell och fin domarmiddag. Men vi hade trevligt ändå. Efter maten blev vi sugna på glass. Faktiskt extremt, oemotståndligt sugna på glass. Rentav desperata.

Söndag eftermiddag fraktades vi till båten igen. Det var ljust och jag hann under den korta bilresan se en del av det som förmodligen var Gotland. Det lilla jag hann se såg ut ungefär som Öland. Sedan var vi visst i Visby, lämpades av på en tydligen berömd glassbar, som visserligen hade ett stort sortiment men det kunde ha varit en glassbar med stort sortiment på vilken turistort som helst. Den verkade dessutom just då vara samlingspunkt för landets alla skolresor, alldeles för många högljudda ungar med alldeles för stora ryggsäckar och alldeles för få och alldeles för utmattade vuxna som tillbehör för att jag skulle kunna kalla stället för mysigt. Jag tror inte jag skulle gjort det utan alla skolresorna heller förresten. Men glassen var god och inte hutlöst dyr.

Sen var det dags att gå på båten igen, och jag kunde titta lite på Gotland från sidan liksom. För visst var det väl Gotland?