Sakta men säkert börjar jag Ã¥terfÃ¥ lite energi och känna mig som folk igen. den där UVI:n var inget man skojade bort precis… jag var nog sjukare än jag ville tro, för jösses vad det tog pÃ¥ krafterna! Även om själva symptomen försvann med antibiotikan (fast de kom tillbaka en sväng tvÃ¥ dagar efter avslutad kur), sÃ¥ har jag inte känt mig pigg förrän nu.
Sakta (egentligen väldigt snabbt) men säkert har vÃ¥ren slagit till. Under ett par dagar med sol, blÃ¥st och mÃ¥nga plusgrader gick det frÃ¥n minst tre decimeter snö till enbart smÃ¥ fläckar i skuggiga lägen och blommande snödroppar i soliga diton. Idag är det helt ljuvligt ute, efter ett par kalla dagar och regn och nollgradigt i morse är det nu strÃ¥lande sol, hela 12 plusgrader och vind som är alldeles ljummen. Helst skulle jag bara sitta pÃ¥ min lilla förstukvist med en kopp kaffe hela dagen. Eller Ã¥tminstone sÃ¥ länge solen skiner där. Men det finns ju en del mÃ¥sten….
Mycket sakta och ganska osäkert börjar jag komma ifatt med allt som kommit efter. Jag är alldeles för okoncentrerad för att det ska bli effektivt, jag hoppar hit och dit och gör lite på det ena och sen lite på det andra för att sen upptäcka att jag inte alls gör det jag borde utan sitter och ritar på mitt blivande kök istället. Samtidigt tar jag på mig fler uppgifter, blir mer stressad över det jag ligger efter med och ännu mer okoncentrerad. Inte så smart. Men. Snödropparna blommar som sagt, tulpanerna och de andra lökarna jag satte i höstas börjar sticka upp, i fönstret gror det i mina miniväxthus. Sånt blir man ju glad av, oavsett mängden ogjorda saker.
Även om den här vÃ¥rvintertiden är härlig, sÃ¥ längtar jag intensivt efter vÃ¥r ”pÃ¥ riktigt”. När vi kan börja med huset. Och sÃ¥ hoppas jag att hussen är inne pÃ¥ min linje att inhägna hela trädgÃ¥rden sÃ¥ snart det bara gÃ¥r. Visserligen har vi hundgÃ¥rden, men den är ju avsedd mer för förvaring av hundarna när man inte är hemma, eller inte kan ha uppsikt över dem. Men jag vill ju att hundarna ska kunna vara med när man är ute och grejar, eller när man börjar kunna sitta ute lite om kvällarna. Att de ocksÃ¥ ska kunna njuta av vÃ¥r stora tomt, utan att man ska behöva vara rädd för att de gÃ¥r ut pÃ¥ vägen eller drar iväg, eller att de kanske anser att deras revir sträcker sig längre än tomtgränsen och surar till pÃ¥ förbipasserande hundar. Rejäla betongstolpar finns redan runt större delen av tomten, gunnebonät sitter uppe pÃ¥ ena sidan och mer ligger i uthuset. Längs vägen blir det nog ett spjälstaket, men det räknar jag med att kunna sätta upp själv med lite inledande hjälp frÃ¥n hussen och snickarn i huset. SÃ¥ nog verkar väl det vara ett projekt jag kan fÃ¥ med honom pÃ¥?