Vi fick en anledning att fira. En ganska udda, och på sätt och vis lite tveksam anledning att fira.

I höstas hjälpte A vännerna Ullis och Håkan att bygga nytt badrum. Och då blev han så himla sugen på att återuppta snickeriet igen. Han höll på med det ett par år för länge sen, innan vi träffades, han kan det mesta inom byggeri och vet vad det innebär. Denna sugenhet i kombination med en osäkerhet om vad som skulle hända på jobbet, där varslen duggat tätt det senaste året, gjorde att han bestämde sig för att satsa på att köra lite byggverksamhet vid sidan av åtminstone tills vidare, för att kanske övergå helt till det om det visade sig finnas jobb så det räcker. Anders är inte precis av den sorten som kan hia sig*, så innan jag visste ordet av hade han införskaffat både firmabil och en hel del verktyg och maskiner (jag trodde han hade allt redan, men där hade jag visst fel).

Enda problemet var hur övergången skulle gå till. Det är svårt att ta större jobb om man bara har fritiden att tillgå, svårt att säga upp sig från en fast, om än aningen oviss anställning om man inte vet att man har jobb nog. Men så kom ytterligare ett varsel. A tog chansen, erbjöd sig att gå mot ett tämligen fördelaktigt avtal, och efter en del förhandlingar fick han precis som han ville. Idag skrevs papperen på.

Det innebär att han jobbar kvar i två månader till, och har sedan gott om tid att få sin firma i rullning. Skulle det visa sig att det inte går när avtalet slutar, så är det inte så himla långt kvar till pensionen sen.

Visst var det värt att fira? Men ändå lite som att man skulle ha dåligt samvete, det är ju många som blir uppsagda utan förmånliga avtal. Men ändå. Vi är glada, och vi firar ikväll.

*hia sig är småländska och betyder hejda sig.

I nämnda säng blev jag sedan kvar mer eller mindre i ett sträck till halv fyra i morse. Då var jag pigg. Nu har jag läst mail, svarat på de som ska besvaras samt skrivit ett par som skulle skrivas. Jag har läst ifatt i alla bloggar. Jag är lite hungrig för första gången sen i lördags, men tänkte vänta tills Nyhetsmorgon börjar om en kvart och ta frukost vid teven.

Sen hoppas jag piggheten håller i sig, jag har jobb att göra. En bugg på ett gammalt jobb som jag fick rapporterad före helgen men inte hann med då. Nu känner jag mig stressad över att det gått två dagar till, och risken finns att det kan gå åt många timmar bara att hitta felet. Tur att kaffe smakar gott igen.

Och en dålig nyhet, fast jag vet inte riktigt hur dålig den är: På väg ner för trappen med hundarna nu i kväll, knäppte det till ordentligt i min ena vadmuskel. Det var en tydlig känsla av att något gick sönder. Det gjorde ordentligt ont, men inte svimnings-ont (det är nämligen så jag oftast reagerar på alltför stark smärta, jag svimmar ifrån det en stund), jag kunde genomföra rastningen om än långsamt och linkande. När jag sitter stilla nu känns det bara litegrann, men det gör ont att använda benet. Ondare nu än direkt när det hände, men fortfarande inte värre än att jag står ut.

Vad tusan var det som hände? Det var inte en muskelsträckning, det känns inte på det viset. Och den där tydliga känslan av att något gick sönder, liksom brast, gör mig konfunderad. En muskelbristning? Men borde inte det göra fruktansvärt ont?

Ja, inte vet jag. Jag tar och sover på saken. Och den där önskelistan tar jag imorgon.

Men – ingenting blir bättre av att oroa sig i förväg, innan vi vet. Det får vi gott om tid att göra sen om det nu blir så.

Artikel i Östran.

Nåja, några av detaljerna var faktiskt rena missar och fel från min sida. Och ändringarna blir mindre och mindre, och nu borde jag få dagens grejer klara på ett par dagar.

Men jag är fortfarande trött. Och känner fortfarande att jag inte har varken tid eller ork över för annat. Jag skulle vilja ha en hel vecka nu, minst, att ägna åt sådant jag inte gjort på evigheter. Vara husmor för en dag eller tre. Städa något lite grundligare än bara ett snabbvarv med dammsugaren. Få ordning på min arbetsplats, jag har inte ens packat upp pärmarna och brevkorgen och det andra… ja, jag har t o m glömt vad jag köpt! Och jag skulle vilja baka. Och laga ”riktig” mat, sånt som kräver lite omsorg och tid och inte bara välja det som går snabbast.

Och så ha tid att ge mig ut i skogen och lägga spår. Hundarna har inte fått spåra på evigheter. I skogen har dom varit, men mer för att det är ett enkelt sätt att få dom motionerade, att låta dom rejsa runt på egen hand. Och mera miljö- och socialträning med Monster. Han behöver det, och jag ser ju att det lilla han ändå fått gett resultat. Men han behöver mycket mycket mer!

Och jag behöver få tänka på annat några dagar.

Sen.

(ps. Rubriken kommer sig av att Sandra använde rubriken ”Trött” redan igår.)

Sagt och gjort. Och som så många förr så fastnade jag i det spåret. I nästan tre timmar(!) nu har jag läst och kollat och läst lite mer. Jag skulle ju ha kunnat nöja mig med att förstå vad det är till för, hur man enklast använder det, registrerat mig och sedan använt det. Det hade kanske tagit en kvart. Men nej då. Jag har gått på djupet jag. Och jag har glömt vad det var jag skulle kommentera och i vilken blogg.

Å andra sidan var det väl inte helt bortkastat heller. Det verkar vara relativt enkelt att implementera en OpenID-inloggning, och att till och med vara sin egen ”OpenID service provider” (jag är för trött nu för att försöka tänka ut vad det ska kallas på svenska), och ska nog presentera det som en lösning för jobbprojektet. Det kommer att imponera på chefen:) Och det blir isf en betydligt bättre och säkrare lösning än den – visserligen saltade, men ändå lite vanskliga md5-hashade inloggning jag gjort. Visserligen är systemet inte särskilt känsligt, det är envägskommunikation från affärssystemet ut till webbapplikationen, men det krävs ändå en viss kundsekretess. Och jag har fått vissa signaler om att man kanske vill flytta ut större delar av affärssystemet till webbapplikationen för att enkelt kunna sköta fler saker på distans, och då är det lika bra att säkerheten är hög från början.

Men jag blev inte klar med det jag tänkt, det blev jag inte. Och nu är det sängläge som gäller. Imorgon är en ny dag med nya tag.

Vi kom hem i onsdags eftermiddag, och det var bara att kavla upp ärmarna och börja traggla med labyrinten igen. För tro inte att alla vägar var utforskade. Onejdå.

Själv har jag ingen semester, jag är ju egen företagare nu ju. Då har man inte semester. Och det där var ingen klagan. Det enda jag klagar över är att jag inte riktigt tänkte mig för innan. Jag tyckte det var så bra att jag inte behövde investera just någonting i förväg, men vad jag borde tänkt på var att jag hade behövt investera i tid. Förberedelserna kräver både tid och omsorg, och att klara det samtidigt som jag ska klara avlönat arbete blev förstås ganska trassligt och stressigt.

En annan klagan gäller Morden i Midsomer. Jag älskar serien, men somnar nästan alltid ifrån och missar därmed vem som är mördaren. Förra veckan missade jag även själva morden. Igår hann jag iaf se ett par tre mord, men vaknade sen i fåtöljen när klockan var halv fem. Lite stel och lite frusen, men tämligen utsövd. Ingen idé att gå och lägga sig då, så jag satte på kaffe och satte mig och började jobba istället. Ingen rast och ingen ro.

Apropå ingenting alls, igår var sista anmälningsdag till Ronneby. Och jag anmälde inte. En översyn över vår ekonomi framöver, med de större utgifter kommande utgifter vi vet om, och med min kommande inkomst som vi inte vet något alls om, så måste vi hålla igen nu. Det är ganska osäkert hur vi ska göra med Norrköping/Nyköping också, som vi egentligen tänkt anmäla till. Anmälningsavgifterna är ju en sak, men resorna blir dyra numera (vem kunde tro för två år sen när vi köpte bilen att det skulle komma att krävas en smärre förmögenhet för att tanka diesel?), och vi vill förstås prioritera en resa till Sandra så vi får se valparna innan de flyttar.

Helgen var ju både bra och mindre bra. Roligt att komma till S&A och få se de sju små krypen. Roligt med Tvååkersutställningen där vi hade en himla tur med vädret och allt flöt på som det skulle i vår ring båda dagarna. Men så kom ju det sorgliga att de sju små krypen decimerades till en skara på sex… Visst är det sånt som händer, och visst är det inte alls särskilt ovanligt, och visst var det ju ändå bra att det inte var någon smittsam sak som skulle drabba hela kullen, och inte heller något ärftligt man behöver oroa sig för, och visst var det bra att det hände nu och inte senare… Men likförbaskat himla sorgligt. Jag var stöttande (eller krassa och hårda?) mamman medan jag var där, nu rinner tårarna i efterhand istället.

Men de återstående sex är så fina, och väldigt pigga och framåt allihop! Jag har förstås en favorit, en liten Gangster. Men det ska inte bli nån Gangster här än på flera år. Men tänk om det finns nån valpspekulant i Kalmar som vill ha en lite red-merle-hane med världens roligaste svans? Önska kan man ju alltid.

Hemma igen var det iaf bara att kasta sig över en ny buggrapport, som faktiskt visade sig inte vara nån bugg, snarare en misstolkning, så det ska förhoppningsvis inte vara alltför svårt att åtgärda. Jag har ju som bekant annat som behöver bli klart också.