lenas egna

Jag har gjort det igen. Suttit uppe och jobbat hela natten. Inte för att jag måste, det råkar bara bli så ibland… Det började med att jag fick för mig att jag skulle fixa lite i projektet i torsdags kväll. Det kändes egentligen rätt så färdigt, och allt fungerade till belåtenhet hemifrån. Men det fanns en del skräp både bland filer och i databasen efter alla testkörningar, som jag tänkte att jag skulle städa bort. Och givetvis gjorde jag fel och råkade radera en tabell i databasen som inte skulle raderas. Ingen katastrof, jag hade en backup som inte var särskilt gammal och eftersom uppdateringarna från affärssystemet fortfarande inte var färdigkopplade var det inte några viktiga data som försvann. Så jag raderade hela databasen och la till backupen istället. Sen upptäckte jag felet. Jag vet inte om det fanns där innan jag började städningen och jag bara inte lagt märke till det, eller om det kom med databasbackupen, men det fanns där. Så då var jag ju tvungen att börja leta efter var nånstans felet uppstod och göra något åt det. Letade och letade men förgäves. I såna situationer återstår bara att börja plocka ner berörda delar av programmet i småbitar igen, och sen leta igenom bit för bit.

Ja, sen ringde Anders väckarklocka plötsligt, och där satt jag. Och sen åkte han till jobbet och jag gick och duschade och gjorde mig klar och åkte iväg jag också. Var nere på jobbet några timmar och kom hem igen vid tvåtiden. Gick en sväng med Monster, fikade lite och slumrade sen till i fåtöljen en timme innan A kom hem. Fikade igen och sen kände jag att jag faktiskt var pigg nog att genomföra resten av det vi föresatt oss för den dagen. Men senare, när vi ätit, kände jag att det nog var ganska meningslöst att försöka se på tv eller få nåt gjort vid datorn, så strax efter åtta somnade jag sött i sängen och sov nästan tolv timmar. Det var nog väldigt bra, annars hade den här dagen varit helt förstörd.

Om ni undrar, så hittade jag till slut var felet uppstod, och det var inte så konstigt att det blev fel heller, för det är ett synnerligen klurigt ställe. Inte heller konstigt att jag inte sett det tidigare för det uppstår bara i vissa situationer. Återstår att hitta på någon klurig lösning. På jobbet hade jag lite ogjort ärende, uppdateringarna mot webbgränssnittet fungerar bra när jag testkör hemifrån, men något med deras nätverk och/eller brandväggar ställer till det. Och eftersom systemansvarige inte var på plats och kunde hjälpa mig så tycker jag att jag faktiskt gjort vad jag kan med den delen för tillfället. Det är inte mitt bord. (Va kul att få säga det nån gång!)

Igår var jag ner till ”jobbet” för ett nytt försök till installation. Förhoppningen var ju att problemet var inringat innan jag blev tvärsjuk förra veckan, så att det ”bara” skulle vara att göra klart nu. Njae, riktigt så enkelt var det ju inte. Vi trasslade ett tag med inställningar fram och tillbaka utan några större framsteg. Så ropade dom inifrån kontoret att nu hade affärssystemet hängt sig igen… Visserligen läser mitt system databasfilen därifrån, men rör inte själva systemet, så det var inte mitt fel. Dock var det kanske en förklaring till att jag inte kunde läsa nämnda fil, att jag fick felmeddelanden som sa att filen var upptagen. Mycket riktigt, efter en omstart av systemet så fungerade även mitt program.

*smack* så satt migränen där och kändes som om någon krängt på mig en tre storlekar för liten hjälm gjord av järn… Klassisk migränsituation. Jag hade varit ganska stressad över att det inte fungerade som tänkt, osäker om hur jag skulle lösa det, om jag ens kunde lösa det. Så när det sedan fungerade och det dessutom visade sig att det inte alls var mitt fel att det inte gjort det innan och stressen och spänningen släppte tvärt, ja då var det ju kört.

Sen tänker man ju egendomligt i såna situationer, av någon märklig stolthet skulle jag minsann inte visa hur ont jag hade (det var ju pinsamt när jag nyss varit sjuk… eller vad jag nu tänkte), så jag satt snällt ner med dom andra och tog en kopp kaffe fast jag hade så ont att jag mådde illa, sen mumlade jag att jag måste hem och att jag kommer tillbaka imorrn, hastade ut till bilen och körde hemåt. Det var rena mardrömmen. De 3 milen kändes som 30, jag hade bara en, nej två, tankar i huvudet: Sängen. Blunda. Äntligen hemma kände jag att köra in i garaget skulle vara mer än jag klarade, så jag ställde bilen på gatan och gick in som i dvala. Det var ju tur att Monster som varit med mig dessförinnan fått springa en massa över åkrarna på lunchen, nu blev det raka spåret in. Och sen raka spåret till sängen, via medicinlådan i köket, för min del. Klockan var då ungefär fyra.

Jag var svagt medveten om att A kom hem, och var visst uppe på toa och tog en tablett till nån gång på kvällen, annars är nästa medvetna minne att jag vaknade med lätt panik strax före 6, rusade upp och frågade A om han skulle ha bilen. Nej, svarade han, bra, sa jag och la mig igen. Sov till 8. Sen dess har jag mått bra, har varit på jobbet hela dagen och nu fungerar allting. Ja, nästan. Återstår en del justeringar för webbgränssnittet, men det ska jag fixa hemifrån imorgon. Sen kör vi igång det hela.

Och jag hoppas att jag får mer tid över till diverse andra projekt nu. Särskilt två stycken pågående, som behöver bli klara ganska snart… Jag är inte sysslolös, om nu nån trodde det.

Det var ju förbaskat onödigt och olägligt att jag blev sjuk nu. Det är väl alltid både ganska onödigt och olägligt, men ibland mer än annars. Som nu.

I tisdags var jag nere och skulle installera mina grejer (försök två, försök ett i fredags gick inget vidare), och sittande i en äckligt varmt serverrum började jag plötsligt frysa så det riste i mig. Armarna kändes som vid kraftig träningsvärk och jag orkade knappt lyfta dom. Huvudet började bulta och när det började bli jobbigt att fokusera blicken gav jag upp, packade ihop och åkte hem. Förbaskat olägligt som sagt, jag hade just inringat problemet med min installation, fick den att fungera fast det orsakade en konflikt i nätverket. Nya problem alltså, men nu lättare att identifiera och gå vidare. Men precis där fick jag alltså bryta.

Nu har jag tillbringat närmare två dygn i sängen, febrig och dan, och sovit mesta tiden. Man kan säga att jag är utsövd nu. Men knappast pigg, jag blir svettig och darrig efter bara en liten stund på benen. Jag hoppas att jag orkar jobba lite hemifrån idag iaf. Och jag både vill och behöver åka på kursen ikväll, vi missade förra gången för att jag inte hade tid, det vore väldigt dumt att missa en gång till.

Men man väljer ju inte hur och när man ska bli sjuk.

Jag befinner mig i ungefär samma tillstånd just nu som inför en tenta. Det där tillståndet när man med lätt panik inser att man måste börja plugga nu (eller helst i förrgår), tiden för tentan går inte att påverka och den närmar sig med rekordfart. Det där tillståndet när man istället för det absolut nödvändiga pluggandet hittar på en massa andra saker som man absolut måste göra istället. Alla mer eller mindre oviktiga, och alla kan faktiskt utan att några större katastrofer inträffar vänta till efter tentan.

Ställtid, ni vet.

Nu handlar det ju inte om tentaplugg, men mitt tillstånd är detsamma. Ett gäng filer ska vara klara imorgon, så det finns tidsmarginal att testa och eventuellt felsöka fram till imorgon eftermiddag, då eller möjligen fredag morgon ska jag installera och sen blir det skarp testkörning av hela applikationen. Äntligen, måste jag säga. Det har gått trögt på slutet, med ett stillestånd som var helt i onödan. Vi väntade på en person som vi behövde för att få ihop min applikation med det redan befintliga affärssystemet, men svaren vi fick var så svävande och jag fick känslan av ovilja mot att göra något från det hållet, så det slutade med att jag gjorde en egen lösning för bryggningen. Bra på sätt och vis, för då blir det mer som jag ville, och dessutom flexibelt för framtida ändringar. Det är den bryggningen jag håller på (eller borde hålla på) att skriva i kod nu. Och varför det går så himla trögt har jag ingen aning om… Jag vet hur och vad jag ska göra, men det tar sin lilla tid.

Kanske har jag drabbats av separationsångest? Snart är projektet klart, och jag måste släppa mitt barn ifrån mig…

Nu är det så där igen. Att jag har precis fullt upp med saker som ska göras. En del roligare än andra, ingen speciellt skittråkig, ett par riktigt roliga. Alla tar rätt mycket tid, och jag vet inte riktigt hur allt ska hinnas. Det är ju också väldigt lätt att i det läget prioritera de riktigt roliga grejerna, särskilt som de också är viktiga ska-göras-saker, men de något mindre roliga har ännu mindre tid på sig, så det är ingen bra idé. Och när det blir sådär fullt, så har jag en massa skulle-vilja-saker också. T ex skiner solen och det är vindstilla och alldeles ljummet idag, en skogstur skulle sitta väldigt fint. Men det blir inget med det. Så finns det en massa borde-saker också, men inget direkt tvingande, dammråttor brukar t ex sällan rymma.

Jag har iaf deklarerat. Det tog 37 sekunder blankt, så jag kan inte klaga på att det stal tid.

Den här veckan ska mitt program börja testköras internt. Och nästa vecka (om allt går vägen den här veckan) för utvalda kunder. Det börjar kännas lite pirrigt minst sagt. Låt vara att företaget jag jobbar för är ett litet fåmansföretag, men några av deras kunder är stora, välkända, internationella koncerner. Och det är främst de kunderna som ska använda mitt system. Pirrigt var ordet, sa Bull.

Glad Påsk på er allihop!

Förmiddagen idag har ägnats åt påskstädning, påskpynt och förberedande av påskmiddagen. Visst låter det energiskt?

 Påsken är en sån där helg som jag vet att samtliga kvinnliga släktingar av tidigare generationer har förberett med bl a storstädning. Ni vet sån där riktig storstädning som inkluderar allt. Ärligt talat tror jag aldrig att jag gjort en sån inkluderar-allt-städning, inte i ett svep. Min påskstädning i år bestod av ett varv med dammsugaren, och det var idag, på långfredagens morgon. Den dagen då man praktiskt taget inte fick göra någontng när jag var barn (och min släkt var ändå inte det minsta religiös). Påskpyntat har jag alltså också gjort. Det bestod i att ta ner julgardinerna och sätta upp nya, fräscha. Förberedandet av påskmiddagen innebar att ta ut en fryst köttklump ur frysen och lägga den i ugnen. Där får den ligga till framåt kvällen och sen stoppas ner i en plastpåse med marinad. Man borde göra tjälknöl oftare, självlagande mat är bra mat.

J ag har varit frånvarande ett tag igen, har ni märkt det? Orsaken behöver jag väl knappast dra igen. Instoppat i allt intensivt jobbande har jag iaf hunnit med en snabbresa till Göteborg, om det inte vore för att det var en obligatorisk kursdag inför världsutställningen hade jag knappast tagit mig tid till det heller. Nu fick jag lite ledighet, så jag kunde ägna mig åt att ligga med migrän på Sandras soffa större delen av tiden vi var där. Det var ju skoj.

På hemvägen passade vi på att ta vägen om Vinna Hundcenter för lite träning med andra aussiaster. Det var kul, men hade varit roligare med bara aningen bättre väder, och om jag inte känt mig dels bakis efter migränanfall och dito tabletter, dels stressad över både Monsters stressande och vetskapen över att jag egentligen borde vara hemma och jobba… Någon egentlig träning blev det inte, mitt mål med Monster var att han helt enkelt skulle lugna sig såpass att han var kontaktbar, och det gjorde han. Han kunde ”gå fint” rätt långa stunder i taget med bra kontakt, trots alla frestande presumptiva lekkompisar. Med Carrey provade jag agilitybanan, och man blir nästan tårögd av att se hur lycklig han blir av det! Hans kunskaper verkar sitta kvar, så vi måste nog göra något av detta. Om inte annat så bara för skojs skull.

Förra söndagen hann jag också med att klara examinationen som tävlingssekreterare, och det stämde hela vägen det som jag tänkte redan när kursen började ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Nu ska jag kolla om köttklumpen tinat såpass att det går att köra en termometer i den, sen ta ett par mindre rundor med hundarna, sen…. jobba.

Det är som att luften gick ur mig het efter gårdagens redovisning. Jag jobbade länge natten innan för det var ”bara en grej till” som jag ville hinna få klar… Redovisningen i sig var inget jag var direkt nervös för men det är ändå en viss anspänning, jag ville ju göra så bra ifrån mig som möjligt. När jag kom hem var jag helt slut, och idag tycks jag inte få något gjort, jag kommer ingenvart.

Det gör inte saken bättre att jag har en (ganska lindrig) huvudvärk, att ryggen protesterar mot för mycket datorarbete, att solen skiner ute…

Det finns fler språkpoliser än jag, även i andra länder. Det känns bra att veta.

Det har inte varit särskilt produktivt idag. Inte nog med att jag har glömt det mesta jag en gång lärt mig om Access, så jag har lite problem med att få ut det jag vill. Det verkar som om de som en gång byggt databasen möjligen kunde något om Access, men däremot absolut ingenting om effektiv databasmodellering. Jag kan inte påstå att det är det värsta jag sett, för mina första stapplande försök en gång i tiden var nog ungefär i den stilen, men jag hade ärligt talat aldrig trott att jag skulle få se något liknande som är gjort av någon som kallar sig proffs, som ett företag betalat pengar för och är beroende av. Bedrövligt.

Fårn det ena till det andra: Monster är ganska billig idag för hugade spekulanter. Man behöver nog inte ge honom någon mat, det duger bra med soffkuddar. Fast nu är han söt. Nu sover han.

Vilket jag också ska göra.

Visst är det väl lite konstigt, när man har som mest att göra är det som mest man vill göra. Alltså mer än man hinner med om ni fattar vad jag menar. Iaf är jag i det läget just nu. Jobbet tar förstås upp massor med tid. Det handlar inte om 40-timmars-veckor precis. Så är jag i slutfasen med SASK-sidan, men eftersom jag inte kan prioritera den så blir den slutspurten väldigt långdragen. För att ändå vara så effektiv som möjligt så kör jag taktiken att koncentrera mig hårt på jobbet minst 10 timmar om dagen i kanske fem dagar, för att sedan kunna koppla bort det några dagar och istället koncentrera mig på det andra. För om jag skulle jobba 8 timmar om dagen och sedan när allt annat nödvändigt är avklarat sätta mig med SASK-sajten i nån timme på kvällen blir meningslöst.

Men när jag då har så här fullt upp kommer jag på mer och mer andra saker som jag vill göra, sen när jag får tid… Som det kliar i fingrarna att få sätta igång med. (Kan man inte få sådär en sex timmar mer per dygn och två dagar mer per vecka, jag skulle behöva det?)  Kanske beror det lite på att det är roliga saker jag gör, att det inspirerar. Jag vill ta itu med (och det är verkligen något som behövs, det var jättelänge sen sist) bloggarna och uppgradera dom. Jag ligger efter säkert minst sex-sju versioner eller så, inte bra. Det är min, Sandras , Bettans båda , själva smuligt.com och så Lingotto D’oro . 6 bloggar där en jädra massa kan gå fel när man väntat så länge. Huvva. Och så vill Sandra ha nytt utseende på sin, och det vill jag också! Bettan är mera förnöjsam som det verkar, hon har åtminstone inte sagt något. Och så har jag lite andra planer och projekt som jag vill testa. Både för egen del, för smuligt, lite för SASK, och så ett par förslag till jobbet.

Hörs det att jag trivs väldigt bra med tillvaron just nu?

Ja, så har jag ju tränings- och tävlingsplaner också. Som just nu inte är så mycket mer än bara planer. Det jag tränar allra mest (och nästan enbart) med Monster just nu är kontakt. Kontakt kontakt kontakt. Och lite mer kontakt. Han är en självständig herre ska ni veta, och jag tror att varenda gnutta kontakt nu blir till nytta senare. Och han är jätteduktig, kan gå långa sträckor ute med fin kontakt, tar ofta spontant kontakt, ibland även när vi möter cyklister och andra hundar. Dock inte när vi möter barn, det är för tillfället det roligaste som finns. Inne tränar vi i småstunder lite enkla saker som sitt och ligg (ligg har han kunnat, men för tillfället är det borta, han har ingen som helst aning om vad det betyder), sättande i position och lite ”stå fint”. Och vi tränar target (det har han fattat bra!) och försöker oss på ett och annat tricks. Det är ju hela fyra månader kvar innan Monster blir tio månader, på den tiden hinner man väl lätt lära in LklI-momenten?

Nu ska jag sova, jag kan INTE sitta uppe till bortåt två varenda natt, inte när jag stiger upp före sex om morgnarna. Inte varje natt.

Imorgon 09.00 har jag min första delredovisning. Det känns helt overkligt. Så overkligt att jag inte ens känner mig stressad över det faktum att jag inte fått ihop varken klassdiagram eller flödesschema än. Att jag inte har det låter egentligen värre än det är. Dom finns, bara inte renskrivna (-ritade?), mera i form av lösa lappar med kladdar och pilar kors och tvärs. Och det tar väl inte så himla lång tid att fixa till det heller. Men klockan börjar bli mycket…

Anledningen till att jag inte satt igång (eller satt igång har jag, säkert 50 gånger idag) är att jag från och till får lite panik över hur klassdiagrammet ”ser ut i verkligheten”, dvs hur jag satt ihop mina klasser i kodform, med superklasser och arv och två olika design patterns och… Hjälp liksom. Det såg väldigt strukturerat och fint ut tidigare i veckan och jag var riktigt nöjd med mig själv. Nu känns det mest tillkrånglat och rörigt.

Å andra sidan… det är förmodligen ingen som vet vad jag pratar om om jag inte förklarar det, så jag kanske kan ljuga lite? Inte för att det blir bättre, för jag vet ändå inte om det är bra som det är, eller om jag ska ändra…

Nä. Jag får väl ta och rita lite nu.