lenas egna

Man får tacka för alla julhälsningar, både här och i mail. Det är ju bara dom som tagit sig hit som nåtts av min god jul-hälsning, det är tur att det finns åtminstone några trogna kvar… Nu kör jag gott nytt-hälsningen med samma begränsade metod, ni får allt komma hit om ni ska få den!

Jag blev ”beskylld” för att ha latat mig hela julen, hahahaha säger jag bara! Jag har jobbat flitig som en myra hela julen, det är vad jag gjort. Utom julafton då. Och inte i fredags, där försvann ett drygt dygn i migrändimma. Men annars så. Och många sena nätter har det blivit. Jag undrar varför jag tänker som bäst och är mest kreativ då? Nu har jag iaf jobbat mig framåt såpass att det börjar kännas som om jag har hyggliga marginaler fram till första deadline nästa måndag, så nu ska jag lägga energin på projektet ”göra-om-sask-sidan” istället några dagar framöver.

Monster har varit ganska odräglig ett tag. Eller också är det bara så att han blivit så stor att det börjar bli svårt att se charmen i söndertuggade köksstolar? Samtidigt så har jag haft sanningen gnagande i bakhuvudet… Det där med att man säger en ”snäll” valp, ni vet. En som inte stäler till med en massa ofog hela tiden, som mest tar det lugnt inomhus. Är inte det lika befängt som att säga ”ett snällt barn” om en bebis som sällan skriker, som är glad och nöjd för det mesta. För vad skulle isf motsatsen vara, ett barn som skriker ofta och länge och mycket? Ett elakt barn? Det handlar väl bara om uppfyllda behov, eller hur?

Och samma sak när det gäller valpar… En ”snäll” valp har väl antagligen fått sina behov uppfyllda, och behöver inte på egen hand hitta på lämpliga verksamheter. För det är nog mycket det Monster gör. Jag tror inte han lider, för hans del är det förmodligen helt okej att ägna sig åt att förvandla en köksstol till flisor när han känner att han behöver något att göra, lika okej som om jag skulle erbjuda en mycket större träningsdos än han fått på sista tiden. Uppfyller inte jag hans behov av sysselsättning så ser han till att göra det själv. Är det inte världsomvälvande sanningar jag kommer med, så säg? *ironi*

Hursom, jag har haft den här sanningen gnagande i bakhuvudet ett tag, och nu har den gnagt sig framåt pannloben, typ. Så nu skulle det ske bot och bättring. I förrgår planerade jag jätteseriöst en träningsstund utomhus. Det har blivit nästan ingen utomhusträning alls den senaste tiden, på dagen tar jag i regel ut båda hundarna tillsammans och på kvällen är det ju mörkt (det finns alltid nåt att skylla på). Men nu jädrar. Döm om min förvåning när Monster inte hade en tanke på att samarbeta med mig! Va, nu när jag äntligen erbjöd mig, otacksamma jycke! En aussie ska tycka att det är roligt att träna ju! Men han tyckte att jag var rätt tråkig, tror jag. Ingen bra leksak med (missade det i min seriösa planering) och förtorkade minibitar av Frolic som funkar fint hemma i köket är ju blaha utomhus. Nytt försök igår. Repboll i fickan, och Frolicarna utbytta mot Felix delikatessköttbullar. Jodå, nu gick det bättre. Mycket bättre.

Men jag måste säga att dom där jädra smällarna gör att Monster får svåra koncentrationsproblem. Inte det att dom smäller, det har han knappt visat att han hört ens, men alla dom där tomhylsorna eller vad man ska kalla det som ligger överallt… Dom är ju vansinnigt kul! Tycker inte jag då. Det rasar ofta en massa ”pulver” ur dom, vad är det? Nåt kemiskt antar jag som förmodligen inte kan klassas som hälsosamt. Så vår träning övergick efter en stund till att bli förbudsträning gällande smällare. Och gällande typ allting som man hittar på marken. Och eftersom han faktiskt verkade lära sig vad som gällde, ungefär på sjuttonde försöket så räckte det med att jag röt som ett lejon och jag behövde inte hindra honom fysiskt, så började jag fundera… Det kanske är dags (eller snarare hög tid) för lite strängare regler och förordningar öht? Han är faktiskt ingen bebis längre. Sandra brukar säga att jag är alldeles för mesig, men jag tror inte att det är det som är problemet. Jag kan nog säga ifrån tillräckligt tydligt (och med Monster krävs rejäl övertydlighet för att han ska bry sig), och jag kan vara både konsekvent och envis när det gäller. Problemet är att jag sätter ribban för lågt.

Så nu gäller helt andra tag här: No more dra i kopplet (iaf absolut inga såna där idiotryck åt sidan), no more äta suspekta upphittade saker, no more hoppa på folk (inkl husse), no more bita i kläder, händer och annat otillåtet. Och lite mer no more. Det här innebär att jag går omkring och ryter som ett lejon mest hela tiden (ja, övertydligheten behövs sa jag ju!), och riskerar att tappa rösten. Jag försöker också uppfostra hussen att följa mina nya metoder. Han begriper vad jag menar och tror på det, men hur han än försöker själv blir det galet. Oftast glömmer han den viktiga beröm-biten, när han kommer ihåg det blir det i samma djupa tonläge som innan, och nästan alltid har han för sena reaktioner, så både tillsägelsen och berömmet hamnar precis där det inte ska hamna. Kanske bättre att han inte gör nånting?

Idag har det snöat. Inte mycket, men det är iaf lite vitt på gräsmattorna. Tillräckligt för att hundarna ska tycka det är lajbans. Så det blir nog en gemensam middagstur idag, så får dom rejsa sig trötta. Monsterträningen förläggs inomhus tillsvidare.

Nu har det varit julafton i snart två timmar. Borde väl gå och sova antar jag…

Det har blivit lite mer juligt här iaf. Städat och fint och julejus och glögg och apelsiner och skinka och nötter. Men inga kakor! Inte en endaste kaka har jag bakat i år, inte rullat en endaste köttbulle, inte lagt in så mycket som en sillstjärt. Allt är färdigköpt. Utom gravlaxen.

Jag har jobbat mycket, kanske en hel del mer än jag måste, men jag vill komma dithän att jag känner att jag har god marginal inför första deadlinen. Och att jag får lite sammanhängande tid över så att jag kan få klart det nya systemet för SASK-sidan. Det fick jag ju lov att lägga on hold ett tag när jag började jobba.

Eftersom det länge efterlysts Monster-bilder, så tog jag äntligen med mig kameran ut idag. Släppte hundarna lösa, och knäppte många och långa sekvenser. Resultatet blev en massa bilder, precis alla med en massa oskärpa, men också med en massa action. Jag har faktiskt inte orkat sortera så noga, utan slängde ut de flesta i albumet bara. (Använd länken däruppe till höger eller klicka på bilden i högerspalten.)

Ha nu en himla god jul allihopa! (Meddelas endast på detta sätt, jag orkar inte gå runt och skriva hos alla jag vill säga det till, jag är en lat och dålig människa…)

Det var väl för väl att jag inte planerat och börjat förbereda en sån där überambitiös jul som jag gjorde förra året. Nu är det nämligen slut på lyxhustrutillvaron. Sedan idag är jag yrkesarbetande. (Det var svaret på Lisas projektfråga. Eller åtminstone halva svaret.)

Jo, jag har alltså fått ett jobb, tro’t eller ej. Och det är så jädrans bra så man tror knappt att det är sant. För det första är min utbildning helt relevant, jag ska inte steka hamburgare eller skura trappuppgångar. För det andra är det ändå lite vid sidan av min utbildning, så att det landar på precis det roligaste jag vet: webbapplikationer. Att programmera för webben. Ja, jädrar. Visserligen är det en projektanställning som sträcker sig (enligt min noggranna tidsplanering) tre månader framåt, men blir det bra så finns det stora förhoppningar till fler projekt.

En annan fördel som minsann inte är fy skam: Jag jobbar hemifrån för det mesta. Jag behöver inte ordna hundpassning, inte ha dåligt samvete för att hundarna får vara för mycket ensamma. Jag kan styra min arbetstid som jag vill, det är helt okej att bryta ett par timmar eller så mitt på dagen och åka till skogen eller klubben om jag vill, den tiden kan jag lägga på kvällen eller helgen istället. Visserligen är det väl högst troligt att jag kommer att jobba rätt många timmar om dagen för det mesta om min tidsplanering (som trots noggrannheten förmodligen är optimistisk) ska hålla, så det där med att åka till skogen eller klubben lär väl inte bli alltför frekvent, men ändå.

Tänka sig, jag ska få lön!

Men o-juligt är det. Oavsett jobb tror jag. Jag har ingen känsla alls för att det snart är jul. Det är mest bara datumet på morgontidningen som påminner mig. Och då har jag ändå lyckats få upp både julgardiner och adventsstjärna. I år ska vi i vilket fall ha en mycket lugn jul. Alla barn firar på andra håll, och vi ser faktiskt båda två fram emot att bara ta det lugnt och fira utan några som helst pretentioner eller ambitioner. A behöver nog en andhämtning några dagar där, och själv kommer jag nog att smygjobba lite…

Jag stuvade om lite och tog bort en del i högerkolumnerna. Intresset för omröstningar verkar inte överhängande stort och det kändes lite överdrivet med både en kalender och ”10 senaste”. Dessutom finns det annat jag vill peta dit. En miniblogg t ex. Det kan jag knappast leva utan… Eller också visar det sig att jag kan, och då tar jag väl bort den igen. Fast ett litet problem uppstod (förtås). ”10 senaste” räknar även med minbloggen, så där ser det lite tokigt ut. Jaja, det är lyxproblem. Och jag skiter i det just nu.

Är det förresten nån som saknar kalendern väldigt mycket? Man får tycka här, vet ni. Ibland gör jag som ni tycker, ibland inte.

En annan grej jag tänker ändra är commentars-popupen. Anledningen till att jag har den är att jag inte riktigt gillar att man försvinner från index när man öppnar kommentarerna, jag vill ha sidan kvar som den var. Den stora nackdelen med popups är att man inte kan klicka på länken till den som skrivit där, den sidan öppnas inne i den lilla popupen och hur användbart är det? Men nu har jag hittat en annan lösning, den ska jag fixa senare idag.

Annars håller jag just nu mest på och grejar med min plugin. Jag insåg att om den ska släppas publikt måste den skrivas om en hel del, den måste täcka in en massa tänkbara scenarion och så vidare. Jag får lite prestationsångest, vem vet vilka php-gurus som kommer att granska min kod med lupp? Förmodligen ingen alls, men ändå. Och så har jag klivit in i ett helt annat projekt, ett ganska stort ett. Det kommer jag förmodligen att bli sittande med stora delar av påsken.

Visserligen hoppas jag innerligt att jag får ett jobb alldeles väldigt snart, men jag är iaf inte sysslosös under tiden. Och just det jag sysslar med är faktiskt väldigt vettigt, jag tror det är viktigt att hålla programmeringstänket igång, det kan nog lätt rosta ihop. Och särskilt om det blir så ”illa” att jag måste jobba med annat än det jag vill helst (ja, jag har sökt städjobb också nu, fast jag har ju inte fått nåt sånt heller än), är det nog superviktigt att jag håller på med sånt här vid sidan av, annars blir det nog väldigt väldigt svårt att nånsin hamna i rätt yrke. Därför är det här nya projektet bra. Skitbra!

Meddelande till Sandra och (mest) Bettan: Jag vill att ni har lite koll på grejer och funktioner jag laborerar med här, och hojtar till när det är nåt ni vill ha!

Mera listor! (Undrar om vi ska utnämna 22/3 till Listans dag?)

Först en årtalslista, jag vet inte riktigt reglerna, får man börja på vilket årtionde man vill? Jag gör det iaf:

1972 – familjen flyttar från Västerås till Öland vid årsskiftet, ett drygt halvår innan Ölandsbron är klar. Jag bor kvar hos farmor läsåret ut, börjar nian i Borgholm på hösten. Det mesta är väldigt annorlunda, på gott och ont. Det viktigaste i livet är killar.

1977 – jag jobbar som djurskötare på en stor gård. I augusti åker jag på min första riktiga utlandsresa, träffar han som ska bli mina barns far. Börjar en påbyggnadskurs i animalieproduktion på hösten.

1982 – bor jag i Falun. Jag har gift mig, mist min mamma och fått Sandra som är ett år. Jobbar som avbytare.

1987 – har även Kristoffer anlänt och är numera tre år. Jobbar fortfarande som avbytare.

1992 – har vi bott i Småland sedan några år. Jag jobbar som ladugårdsförman och sliter ganska ont. Jag har skilt mig och träffat S. Inbillar mig att livet är bra, för det är annorlunda mot det som var tidigare och inte var bra.

1997 – livet är ganska kaotiskt, inte bra. Jag kämpar på, håller näsan ovanför vattenytan och visar upp en glad fasad. Ändå skulle följande år bli än värre.

2002 – raden av uppbrott har inletts. Jag har sagt upp mig och flyttat in till stan. Det var bra. Men istället för uppbrott har jag gift mig med S, frågar någon varför har jag verkligen inget bra svar. Det går äntligen bra för Kå, det gör att livet känns bra mycket bättre. Men det inte bra. Alls. Jag har börjat plugga. DET är bra!

2007 – så mycket som har förändrats de sista åren! Förhållandet med S är bara ett suddigt minne, jag lever ihop med Anders i en harmoni som jag inte känt i tidigare förhållanden. Kanske är det för att det är han som är ”den rätte”, eller för att jag själv förändrats, det vet jag inte. Mitt förhållande till Kristoffer är numera också väldigt bra, vi har tagit igen åren vi förlorade. Jag har en alldeles underbar hund, Carrey har verkligen tagit en plats i mitt hjärta. Det enda jag ytterligare önskar av livet just nu är faktiskt ett jobb…

———————-

Hjälp, vad det här blev privat nu då! Jag blev alldeles slut… Den där kökslistan får vänta lite.

Alltså, jag har ju jobbat heltid förr. Jag vet ju att det på något sätt går. Jag har jobbat heltid (vilket mycket sällan var mindre än 50 timmar/vecka), haft minderåriga barn, ett gäng hundar och dessutom samtidigt aktiv i hundföreningslivet. Samtidigt. Jo, det gick ju. Visst blev hemmet eftersatt (en underdrift minst sagt), och då tränade jag inte hund särskilt mycket heller. Men ändå. Det gick.

Men det känns som om jag lullat omkring i evigheter nu, visserligen tar studier periodvis upp väldigt mycket av ens vakna tid, men man är ändå väldigt fri att disponera den tiden man har som det passar en, på ett sätt man aldrig kan få när man jobbar. Jag har blivit bortskämd helt enkelt. Skillnaden mot när jag jobbade förut mot hur det blir nu (ja, om jag får det här jobbet alltså, eller nåt annat jobb för den delen) är dom lite udda arbetstiderna jag hade då. Dom var till nackdel när det gällde socialt liv, men praktiska i andra bemärkelser. Alltid några timmar ledigt mitt på dan, och alltid minst en vardag i veckan ledig när man kunde hinna sånt som att gå på stan, uträtta bankärenden, gå till tandläkaren, handla, städa (om man
nu gjorde det), baka osv. Allt sånt måste ju hinnas på helger och kvällar med normala arbetstider, och den situationen har jag aldrig varit i! Och kvällar och helger vill jag ju träna hund och umgås med A…

Tja, det löser sig väl säkert. Men det blir ovant. Å andra sidan säger A att så snart jag tjänar snuskigt mycket pengar kommer han att ta pension, då får jag ju en ”hemmafru” som kan sköta markservicen. Det är nog den ultimata lösningen. Jag ska bara komma dit att jag har den där snuskigt höga lönen först…

Mitt tangentbord verkar förresten alldeles på egen hand ha recovrat sig. Det är bara lite knäppt idag, bara enstaka bokstäver måste bankas in. Träningsplanen kanske kommer. Den lev inte klar igår, jag blev så trött när jag insåg hur mycket jag hade att träna och hur många kriterienivåer jag behöver stega igenom om det ska kunna bli bra, att jag somnade ifrån hela projektet.

Sandra har gjort en träningsplan, meddelade hon. Det måste jag nog också göra. Så nu sitter jag och läser klickerboken igen (får ju passa på, rätt som det är kommer väl ungen ihåg att ta tillbaks den…) Man behöver inte läsa såvärst mycket innan inspirationen rinner till och man vet exakt hur man ska göra för att få till det sådär riktigt bra i alla moment. Teoretiskt, alltså.

Samtidigt smyger sig en lätt panik över mig. Tänk om jag nu får det här jobbet? Hur ska jag hinna med att jobba heltid? Hur gör folk? Hur ska jag hinna med att träna hund så mycket som jag vill, och hur ska jag hinna med allt sånt där vardagligt som matlagning, tvätt och städning? Och handla? (Jaja, sånt där är vi förstås två om, men ändå…) Och samtidigt jobba åtta timmar om dan? Det finns dessutom lite mer ändå i livet jag vill ha tid för. Hur gör ni andra? Det behövs nog inte bara en träningsplan, jag behöver nån sorts livsplan också.

Träningsplanen ska jag iaf göra nu. Med papper och penna. Tangentbordet är fortfarande knäppt. Helknäppt.

Inte vet jag. Hur det gick alltså. Det känns väl inte som om jag gjorde bort mig precis, men hur vet man om det gick bra? Jag tyckte inte att jag kunde göra så mycket mer än att vara mitt vanliga, trevliga jag (för visst är jag?), så det var jag. Och så ärlig jag kunde, både om mina svagheter och om det jag tycker att jag är bra på. Det är det där sista som är svårast.

Så vi får se. Det var iaf bara 3 stycken kallade till intervju, så det känns inte helt kört. Det hade varit värre om det varit 30. Tack för alla hållna tummar, besked väntas inom en vecka, så har ni inget annat för er kan ni ju fortsätta hålla…

Nu ska jag försöka få ner nåt i magen, det gick inte så bra på förmiddagen (nervös? jag? nänä…) Sen ska jag nog dra på mig hundkläder och åka till klubben och träna lite tror jag. Plugga är nog inte att tänka på idag.