lenas egna

Eftersom 05.12 var onödigt tidigt sov jag lite mer. Dock onödigt länge. Strax: kaffe nr 2.

Att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en hundutställning är väl inte så himla märkvärdigt enligt de flesta inbitna utställarna. Men att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en utställning utan att ställa ut någon hund, det var enligt samma inbitna utställare ganska anmärkningsvärt. Det tyckte dock inte Ullis och jag.

Vi startade i hällande ösregn halv sju i morse. Jag medförde en termos kaffe, Ullis medförde kokosbollar, så vi fick i oss en rejäl frukost medan vi körde (och måtte inte mercedes-hussen läsa här nu, han tycker inte man ska förtära saker som smular/kladdar/rinner i bilen). Framåt nio-snåret var det dags för förmiddagsfika, mera kaffe och chokladmuffins. Regnet slutade, vi kom fram till Malmö i precis lagom tid och skulle parkera. Vi försökte en lång stund att överlista arrangören och parkeringsvakterna och hitta ett närmare, smartare och billigare sätt att parkera, men på Maxi-parkeringen krävdes P-skiva, den obevakade funtionärsparkeringen krävde särskilda funktionärsbevis, och platserna på gatan utanför det snurrade tornet krävde Malmö Stad 20 bagis i timmen för. Men fjärde gången vi passerade vakten som tre gånger försökt dirigera oss långt bottrt som tusan, vinkade densamma oväntat in oss på parkeringen hon hade bakom ryggen och plötsligt stod vi nästan utanför ingången.

Inne på mässan finns det som gjorde resan värd alla milen: Kaffe. Kaffet med stort K. Kaffet från barista-vagnen, tillverkat on-demand. Det är dyrt som snus, men ack så gott. Varför åker inte de ambulerande baristorna runt på alla hundutställningar? Varför?

Nå, vi såg förstås en del av själva hundutställningen också. Den delen som berörde aussie och briard. Många snygga aussies (snyggast av alla var Jack, och det tyckte domaren också), och en del (nästan) lika snygga briarder. Och vi träffade en massa folk vi känner förstås. En rolig grej är att jag känner Marie, som har aussie, och Ullis känner Camilla, som har briard. Det är ju inte så konstigt. Men att Marie och Camilla är kompisar knyter liksom ihop det hela i en fyrkant. Eller ett kryss. (Jag vet. Man ska göra länkar vid namnen. Men jag orkar inte nu.)

Vi bestämde oss för att se grupp 1 i finalen, och i väntan på det drack vi mera kaffe. Med stort K. Med varsin rejäl chokladmuffin till.

Så var det hemresa. Vi planerade att stanna för intag av något mer proteinrikt, typ hamburgare, på första bästa ställe. Ullis hade nån app i sin ajFån som skulle tala om för oss var det fann en McD, men eftersom vi inte ville snurra runt (och därmed köra vilse) på gatorna i varken Malmö eller Lund, blev första bästa ställe Flyingestopp (tror jag det hette) strax norr om Lund. Och vilken tur att vi inte hittat någon McD innan! Denna lilla, till synes högst ordinära vägkrog, visade sig ha biff med pommes & bea på sin meny. Och vilken biff! En otroligt mör, välsmakande och perfekt ryggbiff stekt till medium rare enligt beställning. Bean var hemgjord, vansinnigt god och serverades i ett separat glas så att man kunde hälla på så mycket man ville. Även pommesen var perfekt. Denna middag gjorde att vi suckade av vällust ända till Sölvesborg…

Dagens sista kaffe intogs på McD i Karlshamn (där vi för övrigt sammanstrålade med ett gäng KFF-fans på väg hem från bortamatchen i Trelleborg, det finns fler som åker långt bara för att vara åskådare). McD-kaffe går inte heller av för hackor, även om det inte riktigt kan stavas med stort K.

Vi landade hemma kvart över nio. Förmiddagens regn hade tagit bort den återstående snön och även det mesta av drivorna, nu är det bara de stora, smutsiga högarna kvar. Hussen har tillbringat dagen med grovtvätt. Dvs tvätt av arbetskläder och bad av en hund. Och sen en hockey-match på det. Den hade han gjort sig förtjänt av.

Nu borde jag egentligen göra färdigt formuläret jag påbörjade igår. Om jag bara gjort det rätt upp och ner så hade det väl varit klart på en kvart, men så fick jag för mig att det skulle bli typ Sveriges snyggaste webbanmälning för utställningar… Så det blev förstås mycket krångligare än nödvändigt. En kopp te ska jag ha i vilket fall, så får vi se hur långt jag orkar. Lite seg börjar jag allt bli…

Det var tydligen för sent att fylla på med kaffe igår kväll. Migränen hade redan gjort entré, jag kände det innan jag somnade, och i morse var det bara att knapra i sig ett par piller och återvända till sängen. Det var nog ett bland de värsta anfallen ever. Så jäkla ont så länge händer inte så ofta. Klarar inte ljus och inte ljud, och att vara i upprätt ställning några minuter (för toabesök t ex) kräver en kraftansträngning av stora mått. Äta eller dricka går inte heller, allt är äckligt.

Nån gång mitt på dagen ringde Carin, och bara tack vare att jag just varit på toa och sedan stod i köket för att peta i mig ytterligare piller svarade jag. Men jag lät nog som en zombie i luren, fattade först inte vem det var och var osäker på om jag över huvud taget kände någon Carin… Hon fattade som tur var direkt vad det var med mig och avslutade samtalet. Skulle ringa imorgon tror jag? Annars gör jag det.

Inte förrän efter sju ikväll klarade jag att vara uppe, och kunde få i mig först lite kaffe och efter det lite att äta, och sedan mera kaffe. Och plötsligt, ungefär som att stänga av en kran, var värken som bortblåst. Mycket märkligt.

Och imorgon är en annan dag. Då jävlar. Då ska jag väl äntligen kunna få en må-bra-dag, vara effektiv och få saker gjorda? Men eftersom den här veckan blev som den blev står städning och hundarna högst på prioritetslistan.

Och onsdagen den kom och gick. Jodå, jag fick lite gjort, men det blev helt andra saker än vad jag hade tänkt mig. Det är inget fel i att planera, man måste  bara vara beredd att planera om ibland, som någon vis människa sagt. Och den här gången var det i alla fall inte helt fel saker som blev gjorda (ni vet som när man plötsligt får för sig att man måste städa köksskåpen dagen innan en tenta), bara andra saker. Så jag gör väl en ny plan för morgondagen.

————————————–

Ibland förstår jag inte hur människor tänker. När man säger en sak och sedan gör något som går stick i stäv med det man sagt (och det alltså handlar om viktiga saker, som i förlängningen på olika sätt kommer att ha stor betydelse för andra människor), och det man gör så uppenbart kommer att slå tillbaka på en, då fattar jag inte alls hur man tänker. Hur ska man kunna försvara sin handling i efterhand då?

Och nej, det handlar inte om en politiker. Då hade jag kanske inte varit så förvånad.

————————————–

Jag körde en favorit i repris och somnade i soffan, nån gång strax efter nio tror jag. Vaknade vid midnatt och nu har hundarna fått sin nattrastning. Jag har huvudvärk, jag har inte druckit kaffe ikväll. Det verkar lite dumt att göra det nu, och jag hade tänkt försöka låta bli, men jag tror jag måste. Koffeintabletterna är slut, och jag är hellre vaken ett par timmar nu än har migrän imorgon.

Så kaffe it is.

Jag undrar om man kan förklara min envisa trötthet med att jag har för små kaffekoppar?

Kanske ska återgå till de rejält tilltagna kaffeglasen igen. Men det är ju såååå 2003.

Ellernärdetnuvar.

Jag fick en dags väntetid med jobb-jobbet medan dom letade fler fel (det verkar som om inga hittats, peppar, peppar!) och tog itu med att försöka fixa diverse skönhetsfel på kennelsidan, sådant jag bara inte hann med innan. Jag hade ett speciellt problem, <nördprat>att få divvarna på sidorna som innehåller den lite mörkare gradienten att följa med nedåt på sidan lika långt som innehållsdivven. Jag har visserligen lyckats, men det uppstår (åtminstone i IE) dubbla scrollister, hur fult som helst. Med två stycken overflow: auto i varandra blir det så. Jag har trixat och ändrat och försökt i evigheter, och hade en vag aning om att lösningen fanns i DOM (Document Object Model). Bara det att det har jag aldrig satt mig in i exakt hur det funkar… Igår gjorde jag det. Det var ganska enkelt. Divvarna uppför sig nu exakt som jag vill, och det helt utan dubbla scrollister.</nördprat>

Förvånad? Nej, det enda förvånande är att jag inte lärt mig något om DOM tidigare. För fem år sen eller så, åtminstone. Väldigt användbart ju!

Igår vaknade jag med huvudvärk. Inte så farligt, och den gick över av sig självt när jag kommit igång. På kvällen slog den till igen, tvärt och ganska rejält. Jag tog för säkerhets skull en migräntablett av den nya receptfria sorten och la mig tidigt, sov redan före tio. Vaknade till några gånger under natten och hade fortfarande ont. För att inte tala om vad jag hade när jag steg upp. Tre koppar kaffe senare var huvudvärken som bortblåst.

Förvånad? Nej, det enda förvånande är att jag inte fattade igår kväll. Jag hade inte druckit kaffe sen morgonen, såklart jag fick ont i huvudet! Det hade varit bättre om jag gjort kaffe istället för att gå och lägga mig löjligt tidigt vilket bara fick till effekt att värken blev värre. Det är ingen nyhet precis att jag är koffeinberoende och att abstinensen yttrar sig i huvudvärk.

Det går rätt bra att jobba igen nu. Mitt jobb är ju sådant att jag måste kunna koncentrera mig ordentligt för att få något alls gjort. Å andra sidan – när jag kan det sjunker jag in i det såpass att andra tankar skjuts undan. Det är inte ett jobb som händerna kan sköta medan tankarna är på annat håll – på gott och på ont.