kurs » lenas egna

kursstart

Apr 152010

En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

nu är jag pigg igen

hälsa 2 kommentarer »

Nov 252009

Jaha. Jag åkte alltså på kurs i fredags. Kursen var på alla sätt en bra kurs. Inte för att jag lärde mig något helt nytt precis, men jag fick bekräftat att det jag kunde, det var rätt. Och det ger en trygghet som är bra att ha när det stressar till sig. För det gör det alltid på ett eller annat sätt i ”utställningsbranschen”. Söndag förmiddag hade jag ont i huvudet. Migrän i antågande trodde jag – och Sandra som satte igång att ge mig massage i nacke och axlar, men sen började jag frysa omåttligt och dessutom må illa, så det var helt klart något annat. Resan till Arlanda, väntetiden på Arlanda och sedan flygturen hem blev en enda lång huttrande längtan efter min säng.

I nämnda säng blev jag sedan kvar mer eller mindre i ett sträck till halv fyra i morse. Då var jag pigg. Nu har jag läst mail, svarat på de som ska besvaras samt skrivit ett par som skulle skrivas. Jag har läst ifatt i alla bloggar. Jag är lite hungrig för första gången sen i lördags, men tänkte vänta tills Nyhetsmorgon börjar om en kvart och ta frukost vid teven.

Sen hoppas jag piggheten håller i sig, jag har jobb att göra. En bugg på ett gammalt jobb som jag fick rapporterad före helgen men inte hann med då. Nu känner jag mig stressad över att det gått två dagar till, och risken finns att det kan gå åt många timmar bara att hitta felet. Tur att kaffe smakar gott igen.

det nya livet

hälsa, hundar 3 kommentarer »

Nov 172009

Jo, jag skulle ju börja ett nytt liv igår (igen) och bli sådär strukturerad och jätteeffektiv som jag egentligen vill vara. Det gick ju sådär…

Det började inte så bra igår morse. Av någon anledning vaknade jag inte. Jo, det gjorde jag ju, men ett par timmar senare än jag tänkt mig, och det förstörde stora delar av förmiddagen. Eftermiddagen blev väl något bättre, men den var kort eftersom jag var tvungen att börja med maten tidigt för att kunna sticka iväg till kursen direkt när A kom hem. Efter kursen var väl inte dagen helt slut, men jag var det.

Och idag… blev en sån där dag som ni kanske inte vill veta alla detaljer om. Men om jag säger att jag under förmiddagen aldrig var längre bort från toaletten än vad lägenhetens väggar medgav, så fattar ni kanske. Strukturerad var jag i alla fall minst av allt. Sen sov jag ett par timmar och sen fick jag lov att vara extra effektiv för att hinna utföra en riktig måste-måste-grej. Ja, så var det tvättstugan och sen var den dagen också slut.

Men imorgon. Då jädrar.

Kursen då? Mja, det har väl varit bättre gånger än igår. Det konstiga var att vid förra kurstillfället, när Monster inte fått gjort något på flera veckor och var överladdad så in i vassen, gick det långt över förväntan. Igår, när vi faktiskt hade tränat rätt skapligt sen sist och jag tycker mig ha sett en del framsteg i allt vi tränat, då fungerade han inte alls. Okoncentrerad och gapig var han för det mesta, och testade gränserna för mitt tålamod mest hela tiden.

Det blev ett par genombrott dock. Mentala genombrott för min del. För första gången kopplade jag loss och gick lite längre ifrån vid platsliggningen. Visserligen hade jag lina på som en medhjälpare stod en bit bakom och höll i. Den behövde aldrig användas, men den var bra för min skull, så slapp jag sända ut nervösa signaler. Han låg tiden ut, lite pip och lite vridningar var det men inget skall den här gången. Mitt andra mentala genombrott kom när Monster efter att ha sprungit i sin vanliga raketfart till mig och satt sig vid sidan vid en inkallning, lika snabbt bestämde sig för att han nog vill springa lite mer och drog iväg över planen innan jag hann blinka. Och… jag fick inte panik! Jag höll mig lugn och halade fram repbollen och han kom tillbaka, värre än så var det faktiskt inte.

another day

hundar 5 kommentarer »

Okt 062009

Igår var det kurs igen. Och trots att Monsters bästa människa i hela världen, Ullis, var där och störde genom sin blotta närvaro, så känns det att det går framåt. Visserligen hade vi ett svårartat återfall i skäll- och bråkbeteende, men också ett extremt långt anfall av strålande kontakt och ”jag-älskar-dig-matte-och-jag-gör-vad-som-helst-för-dig”.

Ja, och så måste jag som vanligt lovorda själva kursen, och framför allt instruktören Peter, som varit min idol länge. Igår fick vi ett helt nytt sätt att angripa apportträningen, där jag kört fast och börjat om och kört fast igen hur många gånger som helst. Där Månsen antingen spottar ut apporten innan han griper den, eller också tuggar hejvilt. Tuggandet kom ju som ett brev på posten när jag tröttnat på den ganska tråkiga stillasittande träningen, som gick ut på att få honom att gripa lungt och fint och stadigt (och som alltså inte gick framåt alls), och rullade iväg apporten över golvet för att göra den lite intressant. Och intressant blev den ju…

Nu gick Peters förslag ut på att hitta ett läge där Monster tar och håller apporten friviligt, utan att tugga. Vilket ofta går att hitta i rörelse. Så vi körde valpinkallningar med apport. Peter höll Monster i ena handen och apporten i den andra, jag rörde mig därifrån, och precis innan han släppte Monster kastade han apporten. Efter några försök tills vi hittade den rätta nivån av retning från mig och hur långt apporten skulle kastas, så hade vi en hund som sprang i full fart mot mig och tog med sig apporten i farten. Och när farten var tillräckligt hög och jag hade en tillräckligt rolig kamplek att erbjuda så blev det inget tugg. Så nu ska vi angripa problemet från det här hållet istället, nackdelen är att det kräver en medhjälpare till att börja med. Å andra sidan blir momentet roligt, vilket förmodligen är en förutsättning för att det ska bli bra när det gäller Monster, och farten får jag på köpet.

Hoppet har vi också diskuterat. Där är ju problemet att Monster fått för sig att ett hopphinder lämpligen används till avstamp för ett längdhopp/flygtur. Även här ska jag hitta lagom retningsnivå och rätt placering av belöning, eftersom monsterhunden hoppar både gärna och högt och långt så handlar det om att klura ut vad som får honom att göra det rätt. Ingen nyhet alls, men ibland behöver man få saker skrivna på näsan lite extra tydligt.

Platsliggningen igår var jag däremot inte alls nöjd med. Väldigt mycket pip och en del småskällande blev det. Men det var det första vi gjorde när vi kom, han var skällig och bråkig och inte alls i rätt sinnesstämning innan, och med facit i hand skulle jag kanske ha tänkt på det och hellre hoppat över platsen.

planering

hundar 3 kommentarer »

Jan 232009

Jag bloggar, alltså finns jag. Frågan är om det gäller omvänt också: jag bloggar inte, alltså finns jag inte? Jag är inte beredd att ta den risken i alla fall.

Idag har det äntligen varit ganska torrt ute, så jag har både dammsugit och torkat golven (inklusive trapphuset), utan att jobbet varit bortkastat en hundrastning senare, som fallet varit tidigare i veckan.

Jag satt till sena natten igår och snickrade på min träningsplan. Den är inte helt klar än (jag tenderar att bli överdrivet detaljerad ibland), men jag börjar få klart för mig vad och hur jag ska göra och i vilken ordning. Lagom när jag fått det klart i huvudet fick jag ett mail om att det finns platser kvar i några kurser på klubben, och nu har jag beslutsångest. Ska jag eller ska jag inte?

Nu har jag ju mitt träningsupplägg klart för mig, och jag tänkte följa bibeln helt och hållet eftersom de metoderna tidigare visat sig funka bättre än något annat för Monsters del. Det passar honom och hans självständighet att få lov att tänka till själv som han måste med klickerträning och shaping. Kurserna på klubben går inte efter de metoderna, och det skulle förmodligen framför allt röra till det för mig. Och Monster problem med att träna (och bara vistas) på klubben skulle ju göra att vi inte fick så mycket vettigt gjort ändå, han behöver ju träna massor på att bara vara där. Och att betala en kursavgift för den träningen verkar lite dumt. Men det är roligt att gå kurs, om inte annat så för diskussionerna under fikarasterna… Kurserna det gäller är Lydnadsettan och Appell. Ska jag eller ska jag inte?