Nu verkar det som om det var en större utmaning för damerna med det inledande glassätandet vid gästhamnen, där det var jämförelsevis glest med människor (vilket ändå innebar en strid ström med förbipasserande), såpass att det gick (och tydligen också var tvunget) att hålla koll på alla. Inklusive medföljande hundar av varierande modeller. Det är det som är det besvärliga enligt tjejerna. Det ska muttras mer eller mindre högljutt på alla, och när man tystar ner dem ska den Svarta Faran alltid ha sista ordet och ge ifrån sig ett ”muff” till.

Själva huvudattraktionen på det fullständigt knökfulla Larmtorget var däremot inte så spännande. I den trängseln gick det inte att bry sig om människor alls, och hundar fick lov att vara väldigt nära för att behöva muttras över. När en matte med en berner sennen placerade sig alldeles intill oss var det först viss upprördhet, men när den stora jycken inte brydde sig och blev kvar på sin plats så fick den vara det.

Det blev ganska lång väntan innan Älvdalspojkarna körde igång, först hände ingenting, sen var det nån sorts tävling med lokala förmågor innan det var dags. Efter en stunds väntan la sig Dizzy ner, medan Stella noggrant och ålande mellan våra ben dammsög varje kvadratcentimeter av kullerstenen inom sin radie i jakt efter… ja, vem vet? När det så äntligen började och Larz-Kristerz hade kört 2-3 låtar talade Dizzy tydligt om att ”jamen nu kan vi det här, nu gör vi nåt annat”, genom att sitta framför mig och spänna ögonen i mig och då och då putta på min godisficka. MellaBella växlade mellan att ligga mellan A:s fötter och få fullständiga fnatt och hoppa jämfota på höjden som bara hon kan och busmorra.

Nånstans där gav vi upp och drog oss därifrån. Och missade därmed detta.

Om hundarna blev trötta? Nej, inte nämnvärt. Men vi kom hem i en alldeles lagom tid, tillräckligt sent för att det skulle ha blivit lite svalare, men innan alla harar och kaniner tagit gräsmattorna i besittning, så vi kunde ta en rejsstund vid vattentornet (och faktiskt ville Dizzy också rusa ordentligt nu), och sen verkade de faktiskt rätt trötta och nöjda.