Starten på mitt nya liv har gått rätt så bra. Helt okej faktiskt. Jag har gjort det jag föresatt mig att göra två dagar i rad. Visserligen har det varit roliga saker jag haft på todo-listan, det underlättar helt klart. Imorgon har jag mer besvärliga grejer att ta itu med. Plus städning. Men jag tror ärligt talat, eller jag vet faktiskt, att jag har mycket lättare att få även de där tråkiga och besvärliga sakerna gjorda när det inte är mörkt och kallt och ruggigt ute. Även om jag är inomhus. Konstigt men sant.
Idag har det förresten varit gräsklippningspremiär här. Och småbjörkarna, de där som står i grus och har grunda rötter, har fått musöron. Och allting växer så det knakar. Men våren har ju baksidor också. Fästingar och löptikar. Jag har fortfarande inte kommit iväg och köpt fästinghalsband *skäms*, men imorgon ska det ske. Löptikarna i grannskapet kan jag inte göra mycket åt, men jag önskar att de kunde bosätta sig på en öde ö nånstans tills det är över. Jag vill ha tillbaka mina trevliga pojkar som för närvarande är helt blockerade och bara dreglar och snörvlar omkring ute, utan att vara det minsta medvetna om att jag försöker bestämma när, åt vilket håll och i vilken hastighet vi ska förflytta oss…
Båda snuskpellarna har varit dåliga i magen ett par dagar. Benämningen snuskpellar kommer dock inte av detta, utan av det eviga slafsandet i det som Kalmars alla löptikar (det är troligen samtliga befintliga tikar och några till, och alla går de i våra stråk) lämnar efter sig. Tackar som frågar, båda magarna är redan bättre, som tur är.
Att vara dålig i magen och därmed tvungen att bajsa ofta, förde med sig en fördel. Tycker i alla fall lillsnuskpellen, som lärde sig ett nytt trix. Han har ju läst boken, och vet att frekvent upprepning av ett lönsamt beteende är det allra bästa för snabb inlärning. Det är ju mycket sällan man får hänge sig fullt ut åt njutningen som slafsande i en löptikskissfläck ger, matten släpar genast iväg snuskpellarna med våld. Inte ens när två snuskpellar samarbetar och limmar fast åtta tassar runt samma fläck, ger sig matten. Och hon är förvånansvärt stark! Men konstigt nog, vid enstaka tillfällen får man slafsa ganska länge av någon anledning…
Sambandet insåg lillsnuskpellen när han var tvungen att bajsa många gånger på samma promenad. Magen trycker på, han sänker bakdelen och oj, där fanns ju en mysfläck precis under näsan: klick och slafs! (Nej, jag klickade inte, det var bildligt menat.) Efter en halv dag med frekvent bajsande satt trixet där. Ner med rumpan och belöningen i form av långvarigt slafsande är uppnådd. Voila! Inte var det svårt att arbeta bort hjälpen i form av bajsnödighet heller.
Min slutsats är att jag måste skaffa en bättre träningsbelöning än de vanliga hotdogsen. Kan någon skicka mig ett par flaskor löptikskiss tack?
(Och nu blir det vansinnigt spännande att se vad google hittar för lämplig annons till detta kiss- och bajsinlägg.)