lenas egna

En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

En och annan kanske ställer ovanstående fråga och tänker att det går säkert inte alls, eftersom mänskan inte skrivit ett ord om det på länge. Och det är helt korrekt. Eller var åtminstone tills i måndags.

På väg till kursen i måndags så tänkte jag igenom mina ursäkter till att träningsmängden den sista tiden varit så skral. Jag hade en godtagbar ursäkt till att jag inte var på förra kurstillfället för två veckor sen, då var jag (nästan-)sjuk, och det inkluderar väl stilleståndet ett par tre dagar efter det också. Och jag har godtagbara ursäkter för att det inte blivit någon träning på klubben däremellan och för den delen inga spår heller, jag har nämligen haft mycket starkt begränsad tillgång till bilen den sista tiden. (Jodå, jag har cykelavstånd till klubben, men cykeln lider fortfarande av dubbelsidig punka.) Någon enstaka dag till kan jag väl ursäkta med att jag inte hunnit/varit hemma medan det är ljust ute, och mörkt blir det som bekant tidigt nu. Någon dag var visst Monster dålig i magen också…

Men hur jag än försöker, så får jag inte ursäkterna att räcka till totalt träningsstillestånd i flera veckor. Jobbigt men sant. Och det kändes inte så kul att åka till kursen igår med den känslan. Jag vill ju kunna visa upp framsteg sen sist, nu kom jag knappt ens ihåg vad vi skulle ha behövt träna på om vi hade tränat… Fast det var väl antagligen allting, typ.

Monster var synnerligen överladdad redan när vi kom dit, och eftersom jag inte fick överta bilen förrän i sista stund så var vi dessutom sena, och så säger Peter att vi ska börja med en platsliggning… Suck och stön. Det kommer aldrig att funka, tänkte jag. Men jodå, efter diverse strul före läggandet, där jag fick backa och försöka få in honom i position på nytt flera gånger, så la han sig snyggt och prydligt. Jag gick ifrån i kopplets längd och han låg kvar. Hunden bredvid satte sig upp flera gånger och matten fick gå fram och lägga om, inga problem för Monster. En hund längre bort reste sig och gick fram till sin matte (som hade lämnat på lite längre avstånd) ett par gånger och fick läggas om, inga problem det heller.  För första gången gick jag inte fram och belönade under tiden, bara berömde försiktigt med rösten. Han låg faktiskt kvar hela tiden, men på slutet blev det en del pip och ett par skall. Jag misstänker att det blev lite väl stort hopp, från att ha blivit belönad med godis var 20:de sekund till inte alls, det var väl inte helt genomtänkt av mig. Jag tycker ändå att han var extremt duktig som klarade det som han gjorde med de förutsättningarna.

Vi körde lite framförgåendeövning, enligt den mer klassiska metoden med att placera en leksak som dragning högt upp, och visst blev det dragning för Monsters del allt… Men när han kom fram började han istället leta efter köttbullen som en tidigare hund som inte är så värst intresserad av leksaker använt. Och dessutom tror jag (och Peter håller med) att det för Monsters del (som ju är en hund helt i avsaknad av lagom-läge) är bättre att, även om det tar längre tid att lära in, försöka få in ett sakta-gående först.

Så budföring. Detta kan bli vår absoluta paradgren. Vi har bara testat en enda gång tidigare, då med Andreas som mottagare, och vi förberedde väldigt dåligt (Andreas blev liksom inte införstådd med att det var en förstagångs-övning) och Monster fattade aldrig vad han skulle göra. Nu gjorde vi det som en valpinkallning, där först mottagaren höll hunden, sedan föraren. Peter bestämde att Monster skulle ha mycket mindre retning än de övriga (bara gå ifrån honom, inget lockande med leksaker eller röst), och dessutom skulle han göra ingången också och inte bara tas emot med leksak som de andra! Att han inte behöver någon retning för att springa fort vet jag, men inkallning med ingång har vi gjort kanske 2-3 gånger tidigare, för längesen, och dessutom bara till mig. Men vad bekymrar det en monsterhund. Han for iväg som om han gick på raketbränsle, snodde runt vid sidan och satte sig tvärt. Lika lätt åt båda hållen.

Summan av kvällen: Det känns bra. Jag måste höja ribban, börja ställa krav och lita på min hund lite mer. Han kan mer än jag tror. Han har inte blivit sämre av att vi inte tränat. Däremot lär han sig förmodligen ännu mer om vi tränar mer…

Nu ska jag göra om gårdagens träningspass som är inbakat i långpromenaden. När vi kommer till springa-lös-stället kallar jag då och då in hundarna och så tar vi ett moment eller två. Med dubbelhundsträning. Det blir inte så mycket precision när jag kör båda hundarna samtidigt, men dels tror jag det är nyttigt för Monsterhjärnan att bryta vild lek och direkt ställa om sig till en stunds koncentration (och jag blir väldigt nöjd själv över att han lyckas med detta). Dels är det bra konkurrensträning, att försöka göra så bra ifrån sig som möjligt samtidigt som man ska trängas med storebror, att liksom ändå koncentrera sig på mig. Så gör vi förstås ett par platsliggningar, där jag går ganska långt ifrån. Jag har som mål att Monster så småningom ska kunna ligga kvar även om jag hämtar Carrey och gör något annat med honom. Och så kör vi dubbel- och enkelinkallningar. Dvs båda hundarna får sitta kvar, och så kallar jag in en i taget eller båda samtidigt. Det sistnämnda ger väldigt mycket tempo, kan jag lova… Dock ingen vidare ingång, för jag måste värja mig när båda två kommer dundrande samtidigt.

Vi var till klubben en sväng idag, jag och båda hundarna. Vi var där på tidiga eftermiddagen, så det var praktiskt taget folktomt. Med Monster testade jag först lite av varje, med långlina på för att slippa kopplet.

Linförighet (fast man får väl kalla det fritt följ med en släpande lina?), utmärkt. Läggande under gång, sådär. Jag går för fort fram, och begär lite för mycket än så länge. Backa tillbaka och gör rätt.

Hopp. Idag var det plötsligt inga som helst problem att hoppa utan att nudda hindret? Och hela momentet hopp-sitt-hopp (dock utan ingången) var det heller inga problem att utföra, fast vi just aldrig tränat på det.

Apport. Jag kunde inte låta bli att prova, och eftersom jag inte hade någon medhjälpare testade jag varianten som jag egentligen skulle övergå till när valpinkallningsmetoden satt ordentligt, nämligen att kasta apporten en liten bit ifrån mig, och samtidigt röra mig snabbt ifrån den. Jodå, Monster köpte den idén också och var snabb att ta apporten och lika snabb att komma efter mig. Men springande med Monster efter mig ser jag förstås inte om det blir något tugg eller inte, så jag behöver nog en medhjälpare ändå, som tuggspion om inte annat.

När Carrey fått ett litet pass han också lade jag båda plats, med Monster i sin tiometerslina. Av en ren slump, utan att jag tänkt på det, råkade de hamna så nära planket som används för dolda förare, att det var inom tiometersradien… och då kunde jag inte låta bli. Jag stod först bredvid planket, och tog sen ett par steg bakom. Det finns titthål borrade, så jag kikade förstås. Monster låg kvar lungt och fint, men jag stod inte kvar mer än i några sekunder och gick sen fram och belönade. Jaja, jag vet. Det är dags att jag börjar lita mer på min hund. *suck*

Monsters reaktion när jag försvann bakom planket var rätt kul. Istället för att som Carrey (och de flesta andra hundar gör väl så också) fixera punkten där jag försvann med blicken, vred Monster tvärt på huvudet och tittade mot andra änden av planket. Enligt hans logik så borde jag om jag försvinner in till höger, komma ut till vänster.

Vi försökte oss på ett litet träningspass på hemmaplan idag, Månsen och jag. Alltså hemmaplan i bokstavlig mening, gräsplätten alldeles utanför porten. Och jag kan lova att det är ungefär det svåraste stället av alla. Det är alldeles för mycket att hålla koll på där, och som enligt Monster är hans ansvar att hålla koll på. Alla grannarna, från gamla tanter till småbarn, vaktmästarna som är bästa kompisar, cockern Benji som bor i markplan och därmed har egen tomt som han vaktar med sitt liv (och alltså blivit en ärkefiende, eftersom vi måste passera hans staket varje gång vi går ut och in).

Men det vore ju hur praktiskt som helst att kunna nyttja den gräsmattan till träning, och jag har ofta tänkt att när vi kommit så långt att det verkligen skulle funka, då har vi kommit långt.

Och…. så långt har vi faktiskt kommit nu! Jag gjorde bara sånt som jag tycker sitter bra, dvs kortkorta linförighetssnuttar, mest vändningar och halter. Och så ett snabbt läggande. Och en liten platsliggning. Och det gick över förväntan alltihop!

Visserligen var inte Benji ute, och visserligen lyste både tanter och ungar och vaktisar med sin frånvaro under den korta stunden vi höll på, och visserligen fegade jag lite och höll till litegrann i skymundan bakom cykelskjulet, men ändå. Jag har absolut ingenting att anmärka på Monster, varken vad gäller kontakt, koncentration eller utförande.

Det finns hopp!

Igår var det måndag, och nästan en kurskväll. Kursen går nämligen bara varannan vecka, men instruktören har spänt ögonen i oss och förkunnat att han förväntar sig att se oss på klubben för egen träning även måndagarna däremellan. Då är han själv där och tränar, och ”finns tillgänglig för frågor vid behov”. På så vis får man ju nästan dubbel kurs för samma peng. Och man vågar inte annat än att åka dit heller.

Igår var jag där tidigt, så Monster och jag hann träna en hel del på en nästan folktom plan. Han skötte sig finfint, var koncentrerad på vad vi gjorde och alldeles tyst (vilket är en bedrift bara det). Vi avbröt innan han tröttnade (duktiga jag!) och han fick ett gristryne att mumsa på. Sedan låg han lungnt kvar vid mina fötter och betraktade alldeles avslappnat ett par belgare som körde långa inkallningar med extremt mycket peppning och rop och hojtande från hussarna. Det gick hur bra som helst, ända tills en kurskompis till oss kom emot oss och sa ”hej”. Då flippade han ur fullständigt… Blev överlycklig i tron om att hon kommit enbart för hans skull, och tokfrustrerad när han insåg att så tydligen inte var fallet. Andra hundar går numera ganska bra att bortse från, men människor. *suck* Nån som behöver lite tillgänglighet till sin hund? Vi har mer än vi behöver.

För att slippa bråka om saken blev det vila i bilen för monsterhunden. Vi människor gick in i klubbstugan för att se filmen Appellydnad av Inki&Roland Sjösten. Filmen sågade vi sedan enhälligt. Eftersom Sjöstenarna tävlat på högsta nivå i hur många år som helst, så fungerar väl bevisligen metoderna, men vi var överens om att väldigt mycket kändes förfärligt bakvänt och konstigt.

Efter filmen hade jag tänkt mig att testa lite med hoppet. När vi tränar det hemma använder vi en sån där ganska lågt placerad planka som avgränsar parkeringar, ni vet. Det går inte så bra… Monster använder den mest som avstamp för att hoppa så långt som möjligt, han gillar ju att flyga. Jag tänkte mig att hopphindret, om det är högt nog, kanske skulle motverka det. Men jag var så hungrig efter filmen att jag glömde bort vad jag tänkt, och åkte hem istället. Nu står hoppet(!) till söndag, då ska jag hjälpa till på spårtävling och kan nog få till ett träningspass innan de tävlande dyker upp.

Jag är i vissa stycken ganska obstinat, och håller på min ståndpunkt även om jag rent logiskt kan förstå motargumenten. T ex när det gäller vissa saker i lydnaden, även om jag vet att det finns risk för neddrag i poängen för ett visst utförande, så vill jag ha det så därför att jag tycker att det är snyggare.

Men det händer att även jag ger mig, och gör som de flesta tycker är bättre. Det var så när det gällde ingångar och helt om i fritt följ/linförighet, jag föredrog den gamla varianten med ingång respektive vändning bakom ryggen, därför att jag tycker det är snyggare när det är rätt utfört än den moderna som nästan alla använder numera. Men det insåg jag redan innan Monster ens var påtänkt att det är ack så mycket lättare att lära in och få ett tajt utförande om man låter bli att krångla till det med hunden bakom ryggen. Dessutom hade Carrey den moderna varianten inlärd när han kom, så jag lärde mig de nya vändningarna med honom.

Svårare har det varit för mig att acceptera platsliggning med hakan i backen. Av samma orsak, jag tycker att det är så himla mycket snyggare med en hund som ligger med huvudet rest och ser alert ut, men ändå ligger still. Och argumenten att det är lättare att verkligen få hunden att ligga riktigt still utan att ens vicka på rumpan, om den har en uppgift att koncentrera sig på, bet inte på mig. Det var faktiskt så att jag tyckte att då tar jag väl ett poängs neddrag då, för jag tycker att det är snyggare med rest huvud sådeså.

Men nu har jag gett mig. Efter att Monster börjat krångla på platsen, och testar alla möjliga beteenden medan han ligger, så inser jag att just det att få något att koncentrera sig på nog är precis vad han behöver. Så nu backar vi och gör om.

Och är det någon (blänger västerut) som känner ett oemotståndligt behov av att säga ”det är ju det jag sagt hela tiden”, så gör det då för tusan.

Jag kommer aldrig att ändra åsikt beträffande vad jag tycker är snyggast när det gäller platsliggning. Men å andra sidan: Vad är det för fel med att få en tia på ett moment egentligen?

Okej. Sommartid, ljusa kvällar, sol, barmark, plusgrader. Det finns liksom inte mycket att skylla på längre. Förutom att jag nu tappat bort klicker nummer två av två möjliga. Puts väck. Men jag lät inte den detaljen hindra oss, nu har vi tränat utomhus, Månsen och jag. Vi kan ju inte bara hatta på i köket i all evighet. Den enda utomhusträning som varit på väldigt länge har varit sådan som ingår i vanliga promenader bara.

Utan klicker blev precisionen i belöningarna sisådär i vissa moment, men vi körde på i alla fall, linförighet (mest vändningar och halter eftervändningar), kvarsittande och inkallning, platsliggning och fjärrdirigering (fast framför mina fötter). Det mesta var nog ungefär så bra som man kan begära med tanke på den ”nya” miljön. Särskilt platsliggninen klarade plutten bättre än jag förväntat mig, trots störning i form av en stor katt som satt och glodde på oss på en stenmur några meter bort, och förbipasserande på cykelvägen låg han lungt och fint. Jag gick bara ut i kopplets längd, och han låg väl ca en minut med flera belöningar under tiden. Det låter lite, men ni ska veta att det är STORT när det gäller ett monster!

Det bästa var att han för en gångs skull uppvisade en samarbetsvilja, han släppte inte kontakten och försökte hitta på egna tricks för en gångs skull. Och jag var duktig och slutade medan han fortfarande tyckte det var kul, och avslutade med en stunds kampande och jaktlek. 

Imorgon har jag tänkt att jag ska försöka ta mig till klubben. Och där ska jag hålla mig i skinnet och inte begära att han ska utföra någonting över huvud taget, där ska han först och främst lära sig att hålla sig lugn och koncentrerad på mig. Och det är enbart det jag ska bry mig om nu. Basta!

Trots det totala köpstoppet ska nog en klicker inhandlas också. Den är guld värd när man ska försöka belöna kontakt som varar i en mikrosekund i taget mellan anfallen. Jag har tappat bort ett par jeans också, men det är en mer värdslig sak.

Bara för att ni ska se att det inte bara är tomma ord (just nu åtminstone), så tänkte jag redovisa dagens träning. Vi höll inte på så himla länge, men vi har tränat. Linförighet, bara enstaka steg och halter. Med tonvikt på snabba sättanden vid halterna. Och det snappade han kvickt, monstret. Eftersom det istället blev lite snett och vint ibland, och jag bestämt mig för att det var just snabbheten som skulle tränas idag och därför inte brydde mig om det (mer än att jag försökte vara noga med belöningspositionen), så hoppade jag över svängar och helomvändningar med halter. Jag tänkte att risken finns att det bli ännu snedare då, och det verkade onödigt. Rätt eller fel tänkt?

Lite hopp tränade vi också, över ett sånt där lågt räcke vid en parkering. Fördelen med det är att det inte går att gå bredvid, en nackdel (tror jag) är att det är så lågt. Jag körde bara hopp emot mig, som det är i lydnadsettan. Men utan krav än så länge varken på att han ska sitta på andra sidan eller göra någon ingång efter hoppet. Däremot har jag lagt in kommando från början, så han får inte tjuvstarta. Rätt eller fel tänkt? (Mitt eget svar är att det på sätt och vis är fel, eftersom jag på det viset frångår inlärningsprincipen med frivilliga beteenden som jag använder till i stort sett allt annat. Det bara ”råkade bli” så…)

Och så platsliggning då. Det är väl det som känns mest omöjligt just nu. Hur i hela friden bar jag mig åt för att få Peggy så tvärsäker på det?

Jag ska försöka träna lite bakdelskontroll inne ikväll tänkte jag. Enligt boken är det en viktig grej för alla möjliga moment (t ex för att få rätt position i halterna) och jag har försummat det helt och hållet. Det och apport. Det är också försummat, både Monster och jag tycker det är så tråkigt. Sen kom jag på en dum grej med apporteringen i ettan. Jag hade planerat att använda mig av alternativet med avlämnande av apporten framför mig sen, bara för att jag tror att det är lättare att träna in och få bra, men i ettan ska hunden sitta i utgångsposition. Å andra sidan har man ju inte ingången då, det verkar ofta vara det som vållar problem. Rätt eller fel tänkt?

Well. Jag hade ju tänkt att en start i appellen i slutet på maj skulle det bli. Hur det än ser ut med lydnadsdelen så dags. Och kanske nån lydnadstävling ungefär då också, men där finns ju tävlingar under sommaren också.

Men nu är det vissa valpköpare som börjat mumla om Lkl 1 redan i början på maj! Och det var väl själva sjutton om dom skulle bli före! Om dom kommer ifatt och förbi senare är helt okej, men deras valpar är för tusan ett helt år yngre än Monster, jag måste åtminstone klara debuten innan dom gör det!

Jag kikade lite på momenten i Lkl 1 jämfört med lydnadsmomenten i appellen nu. Och egentligen är kanske lydnad lite ”lättare” som det känns nu. Jag slipper budföring och framförgående, som jag inte ens påbörjat än. Budföring brukar visserligen gå ganska lätt (eller för lätt) med översociala hundar som dessutom älskar att springa fort, men framförgåendet kommer säkert att bli apsvårt (mycket kanske för att jag har den inställningen till det momentet redan innan). Jag får ett lättare hopp och nybörjarvarianten av apportering, vilket nog är fördelar med en kreativ monsterhund som ständigt hittar på nya varianter av vad som ska göras. Kortare platsliggning, vilket kanske inte spelar någon roll för Monsters del, men absolut för mig.

Så. Jag går genast ut och tränar. Jag har ringat in några tävlingar till. I april, innan småglinen fyller 10 månader, för säkerhets skull.

Jahapp. Tävlingskalendern för -09 har anlänt. Lämpliga appelltävlingar under vårsäsongen är inringade. Jag har en som jag tänker ge mig tusan på att vi ska vara startklara till. Fast det finns flera före som också är inringade, Monsters utveckling har ju minst sagt gått ryckigt framåt, så man vet aldrig. Det hänger mest på träningsmängd, och det är bara upp till mig.

När jag ändå var i farten ringade jag in några lydnadstävlingar också…

Hall of Fame, here we come!