Ibland, fast det är ganska sällsynt, händer det att jag inte bara tänker utan handlar därefter också. Alltså har jag för en gångs skull tränat med Monster lite mer strukturerat och genomtänkt än jag brukar. Jag bestämde mig för att vi ett tag framöver ska prioritera tre saker: att få bort hjälpen vid ingångarna, att få riktigt snabba lägganden, och att få en bra stadga i kvarliggandet. Uppe vid vattentornet, inte avskilt men oftast med de störningar som förekommer i form av förbipasserande på lite lagom avstånd, höll vi till.

Snabba och säkra lägganden skulle vi kunna ha ganska snart, bara jag nån gång kan lära mig att belöna lite mer selektivt, dvs inte belöna de gånger när det inte är riktigt bra. Men nej då, den största automatiken i det hela är att jag både klickar och belönar varenda gång Monster lägger sig, oavsett hur. Och varje gång jag gjort det när jag skulle ha avstått stönar jag inombords och tänker att jag ska skärpa mig, och så gör jag om felet igen.

Att minska ner hjälpen vid ingÃ¥ngen visade sig inte heller vara särskilt lätt. Vi tappade genast lite tempo men framför allt position, och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta där… Just nu valde jag iaf att belöna stort för att han öht gjorde nÃ¥gorlunda godkända försök helt utan hjälp, att han liksom visade att han fattade vad han skulle göra utan mitt pekfinger, och sÃ¥ fÃ¥r jag väl försöka mig pÃ¥ nÃ¥t mellanting sen kanske? Eller är det bättre att växla, ibland med och ibland utan hjälp?

Stadga i platsliggning däremot känns jättebra. På den nivån vi är alltså. Han ligger stadigt och bra, fortfarande bara i kopplets längd, men säkert i två minuter. Jag gick lite fram och tillbaka, runt honom och över honom, och belönade då och då. Just det kändes riktigt bra idag, även om jag är fullt medveten om hur långt det är kvar.

Sen bet han mig i näven, skithunden. EfterÃ¥t när vi skulle leka alltsÃ¥. Kampleksaken jag fÃ¥tt med mig ut var alldeles för liten, Monster hoppade och högg efter den i farten, eftersom jag samtidigt svingade den sÃ¥ missade han och högg istället min hand med full kraft. Det gjorde sÃ¥ ont ett tag sÃ¥ jag mÃ¥dde illa och nästan svimmade. Det gick inte hÃ¥l, men handen blev liksom ihopklämd i sidled, och jag tyckte jag bÃ¥de hörde och kände hur alla ben i mellanhanden bara kraskade sönder. SÃ¥ illa var det förstÃ¥s inte, det bara kändes sÃ¥ en stund. Men jag kommer nog att ha en vackert blÃ¥fläckig hand imorgon…

Dagens läxa: jag måste lära mig att belöna rätt, och jag måste ha med en större leksak.

Jag har tänkt. (Jo, det händer faktiskt att jag gör det!)

Eftersom jag väntar på ett mailsvar innan jag kommer vidare i jobbandet, har jag ägnat mig lite åt annat. Bl a tittade jag på filmen från SM-åttans lydnadsprogram. Och så tänkte jag (särskilt med tanke på att många hundar visserligen hade bra mycket högre tempo än denna, men också sämre position och precision), att hur svårt kan det va egentligen? Förstå mig rätt nu, givetvis fattar jag också att det är skitsvårt och krävs hur mycket träning som helst för att få till alla detaljerna och att få hunden att koncentrera sig genom hela programmet, men momenten i sig? Det är ju inga cirkuskonster man begär direkt, eller hur?

Om vi återgår till Monster, så ska vi kanske tala tyst om elitmomenten ett tag till, men hallå, ettans moment, hur svårt är det då? Jag tänkte igenom alla momenten och funderade över vad han redan kan. Och det är faktiskt en hel del, även om det mest består av småbitar än. Och genomgående är att det fattas stora portioner stadga, det finns typ ingenting av den varan än.

Platsliggning. Tja, stadga, som sagt. Och trygghet och vana. Jag har än så länge bara lämnat i kopplets längd, kanske 30 sekunder. Och med andra hundar bara ett par gånger.

Tandvisning. Jag har en känsla av att det här kan bli det svåraste momentet av alla. Inte för att Monster har något emot att folk tittar honom i munnen, eller tar i honom öht, men han blir ju så fruktansvärt glad när någon kommer fram till honom, att det är helt stört omöjligt att sitta still. Här är det nog bara mängdträning som gäller. (I reglerna står det att för högsta betyg ska domaren kunna kontrollera hundens bett utan att hunden sätter sig till motvärn. Det står faktiskt ingenting om att hunden inte får hoppa och studsa i glädjeyra. Fast jag tror inte det hjälper.)

Linförighet. En mycket bra grund finns. Position och kontakt är bra, han hänger med fint i svängar och helomvändningar och halter, och även uthålligheten är (för att vara Monster) rätt okej. I sina bästa stunder klarar han även språngmarsch utan att släppa positionen.

Läggande. Jag vill att själva läggandet ska vara mycket mer automatiserat och snabbare än det är innan jag ens tänker försöka sätta ihop momentet. När det väl är det tror (hoppas) jag att det inte ska vara så svårt att få ihop det färdiga momentet.

Inkallning. Tja, eftersom kvarsittandet är på samma nivå som kvarliggandet, har vi ingen riktig inkallning. Men med hjälp av en fasthållare går det i racerfart. Fina ingångar kan han göra också, fortfarande med en del hjälp, men jag har inte satt ihop det med inkallningen än. Det stora problemet här är nog kvarsittandet. Det är ännu svårare att sitta kvar än att ligga kvar.

Ställande. Samma nivå som läggande, jag tänker inte börja sätta ihop momentet förrän ställandet sitter hårt.

Apportering. Hmm. Det finns en början, men vi har rätt lång bit kvar, om man säger så. Och jädrans vad det är tråkigt att träna. Tycker vi båda två.

Hopp. Bara vi fÃ¥r till ett kvarsittande sÃ¥… Hoppa kan han (och gör förstÃ¥s gärna) och ingÃ¥ngar kan han.

Ja. Ni ser. Hur svårt kan det va?

Min “omöjliga” monsterhund är ju egentligen inte alls sÃ¥ omöjlig. Vi har bara vissa “träningsdisciplinära” problem. Det har blivit lite väl mycket pÃ¥ Monsters villkor har jag insett. Han jobbar när han känner för det och bryter direkt han fÃ¥tt en belöning och riktar uppmärksamhet och energi Ã¥t ett annat hÃ¥ll, varefter mÃ¥ste jag “jobba tillbaka” honom igen. Det blir inte särskilt effektiv träning dÃ¥. Det allra svÃ¥raste med Monster är att fÃ¥ honom att göra saker med mig när det finns andra människor (och hundar för den delen, men det är faktiskt människorna som är värst har jag upptäckt) i närheten. Är det nÃ¥n som behöver lite mera “socialitet” hos sin hund, sÃ¥ finns det här i överskott. Gratis mot avhämtning. SÃ¥ nu är frÃ¥gan: ska jag träna massor massor pÃ¥ klubben, för att fÃ¥ honom att vänja sig? Eller ska jag inte träna där alls, istället träna massor massor hemma och enskilt, sÃ¥ att alla momenten sitter benhÃ¥rt innan vi ens försöker pÃ¥ en apellplan? Eller ska jag göra bÃ¥de -och?

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare pÃ¥ ett lydnads-SM var förstÃ¥s otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken pÃ¥ nivÃ¥n pÃ¥ ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var pÃ¥ gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag nästan stod och knäade för att “hjälpa till” att fÃ¥ ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingÃ¥ng blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet pÃ¥ sig innan rumpan är i backen! Det var mÃ¥nga hundar som hade den sortens “onödiga” neddrag pÃ¥ annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.

Jag tog bilen och åkte en snabb sväng till klubben med mitt usb-minne i högsta hugg, skulle bara springa in och slå på datorn och hämta en fil. Till min förvåning var parkeringen full med bilar, och det var en massa folk och hundar på planen. Och agilityhinder? Så såg jag bilarna från både SVT, TV4 och de båda lokaltidningarna.

Det visade sig vara presskonferens inför SM i Lydnad och Agility som går av stapeln om dryga två veckor på Öland, och arrangeras i samarbete mellan min hemmaklubb Kalmar BK och Ölands BHK. SVT kommer nog bara att ha ett kort inslag, men på TV4 kan vi nog räkna med ett längre reportage. Kul!

JodÃ¥, jag bloggar visst. Ofta men kort sa jag. SÃ¥ himla kort sÃ¥ att det inte alltid syns…:)

 Vi har avverkat två kurstillfällen. Monster utmärker sig genom att skälla gällt och i stort sett oavbrutet, hoppa jämfota och slänga sig i kopplet mot de andra hundarna. Det finns iaf ingen aggressivitet i slängadet, det är bara glädje som slår över i lätt hysteri, och det är jag ytterst tacksam för. Aggressivitet finns det däremot i en av de andra hundarna, en stor och tung rottishane försedd med nosgrimma som gör regelrätta utfall mot den som kommer för nära. Han har förstås utsett Monster till hatobjekt nummer ett och tänker äta upp honom så snart tillfälle ges. Vilket Monster inte uppfattat, han slänger sig i samma glädjehysteri mot rottisen som mot de andra. Övriga hundar verkar inte bry sig särskilt mycket om Monster uppförande, kanske uppfattar rentav deras ägare det hela som nyttig störningsträning.

Märkligt nog sÃ¥ tycks det gÃ¥ in en hel del i Monsterhjärnan samtidigt som hans “sidoaktivitet” pÃ¥gÃ¥r. För han lyckas göra en massa riktigt riktigt bra saker samtidigt! I linförigheten är kontakten strÃ¥lande, vändningar och halter gÃ¥r finfint. Positionen framför allt i sättandet är väl lite hipp som happ, men bara jag lär mig att belöna rätt nÃ¥n gÃ¥ng sÃ¥ kanske det blir ordning pÃ¥ det ocksÃ¥. Snabba lägganden fixar han ocksÃ¥, frÃ¥n olika positioner och bÃ¥de frÃ¥n sittande och gÃ¥ende. Vi tränar ocksÃ¥ “sitt stanna kvar”, men det är inte hans favoritgren precis sÃ¥ i inkallningen behöver vi fasthÃ¥llningshjälp. Bortsett frÃ¥n det sÃ¥ gÃ¥r även inkallningen kanonbra, trots smitningsmöjligheterna. Även pÃ¥ sÃ¥ kort avstÃ¥nd som 7-8 meter är tempot raketmässigt. Nu ska vi intensivträna kvarstannade, för fasthÃ¥llandet triggar honom sÃ¥ mycket att han mÃ¥ste skälla hela tiden. Visserligen triggar det förmodligen ocksÃ¥ farten, men man kan väl inte fÃ¥ allt här i världen?

Så. Nöjda nu? Nu dyker jag ner i jobbet igen. Ajöss.

Och plötsligt sÃ¥ ramlar allt möjligt pÃ¥ plats…

PÃ¥ lunchpromenaden med Monster nyss var han först ungefär som vanligt. Gick skapligt fint i kopplet för det mesta, väldigt fint emellanÃ¥t (när han inte hade nÃ¥t annat intressant pÃ¥ gÃ¥ng), och inte alls särskilt fint ibland (vid möte med en ekorre, en cykel, en tant med rollator). Men sen mötte vi storpudeln Watso som han sÃ¥ sent som igÃ¥r fick busa ordentligt med, och Watso hade dessutom sällskap med tvÃ¥ labradorer, varav den ena valp. Jag räknade inte alls med att det mötet skulle gÃ¥ särskilt lungt, sÃ¥ jag stannade en bit innan där jag tog för givet att de skulle svänga. Fick Monsters uppmärksamhet, och tog nÃ¥gra sitt och ligg och vändningar för att hÃ¥lla honom fokuserad. L & co hade dock inte alls nÃ¥gra planer pÃ¥ att svänga av, utan passerade precis intill mig, glatt flinande. Nu hör ju inte L till kategorin “hundägare man möter som inte fattar ett dugg”, han fattade mycket väl vad jag försökte Ã¥stadkomma och varken pratade mig eller släppte fram sin hund. *tacksam* Och döm om min förvÃ¥ning, Monster släppte bara koncentrationen ett kort ögonblick, och fortsatte sedan tätt vid min sida.

Chockad över detta kände jag att jag nu bara måste testa ett kort lydnadspass också, så vi fortsatte upp till vattentornet. Vad i hela friden har hänt med jycken?  Har han fattat en massa saker redan för länge sen, men inte haft lust att visa upp det bara? För nu gick det som en dans, det vi provade. Han lägger sig snabbt på kommando, utan att sätta sig emellan, ett par meter ifrån mig utan vidare och en gång när han travade i riktning från mig! Och så kan han både sitta och ligga kvar plötsligt! Hur gick det till? Jag vågar givetvis inte fresta så mycket med varken tid eller avstånd, men jag kan belöna, backa ett par meter och gå fram och belöna igen. Både i sittande och liggande.

Jag fattar ingenting. Och det häftigaste är att han faktiskt ser ut att tycka att det är rätt kul.

IgÃ¥r visade Monster för första gÃ¥ngen utomhus lite träningsvilja. Inomhus är det inte sÃ¥ mycket som distraherar ärthjärnan, men ute har han inte tyckt att det finns sÃ¥ stor anledning att ägna sig Ã¥t mig, där finns ju sÃ¥ oerhört mycket intressant man mÃ¥ste kolla upp. I koppel har det gÃ¥tt ok, berövad friheten att gÃ¥ som han vill sÃ¥ har “gÃ¥ fint vid sidan och sätta sig när man stannar” varit ett sätt att fÃ¥ godis dÃ¥ och dÃ¥. Men är alternativet att Ã¥la in under en buske för att kanske hitta ett glasspapper sen i somras, dÃ¥ blir det en annan femma.

Men igår, som sagt. Då var det som om det plötsligt slog honom: Å fan, man kan lura av tanten köttbullar om man går sådär vid sidan och tittar upp på henne och larvar sig. Och hon går på det gång på gång! Ingen lång stund i taget, och han traskade helt enkelt iväg en sväng då och då när han ansåg att det var dags för paus, men ändå. Det var ett stort steg framåt.

Mycket nöjd över detta lilla framsteg gick jag hem, och vid datorn rÃ¥kade jag sen läsa Lisas blogg, och blev alldeles deprimerad. Lille Lois framsteg och träningsvilja är liksom i en helt annan dimension. Och han är rätt mycket yngre… Och som för att bekräfta att Monsters framsteg var en ren tillfällighet, var han sedan under kvällen helt omöjlig. Bet och rev i allt, skällde och stal och var högt och lÃ¥gt pÃ¥ samma gÃ¥ng. Och han som efter mycket om och men varit “nästan-rumsren” i nÃ¥gra veckor nu med bara nÃ¥n enstaka olycka ibland, kissade i vardagsrummet hela tre(!) gÃ¥nger pÃ¥ bara nÃ¥n dryg timme.

Idag la jag om taktiken lite. För en gÃ¥ngs skull tog jag ut bÃ¥da samtidigt pÃ¥ dagen, jag har lagt ner det annars tills vidare, ingen av dom kan gÃ¥ ens i närheten av ordentligt i koppel när dom blir tvÃ¥, och tillsammans börjar dom bli väl starka, och allt det stÃ¥hejet som detta medför inverkar troligen menligt pÃ¥ Monsters koppelträning som annars gÃ¥r rätt bra framÃ¥t. Tanken idag var att Carrey skulle fÃ¥ möjlighet att sätta Monster pÃ¥ mattan, ingen gör det sÃ¥ bra som han, och han gör det bäst utomhus. Inte förrän han hutat Ã¥t Monster bÃ¥de ganska hÃ¥rdhänt och högljutt flera gÃ¥nger, börjar han leka. Och dÃ¥ leker dom bra. Tanken var förstÃ¥s ocksÃ¥ att “gratis” fÃ¥ rejäl fysisk aktivitet.

Senare, det hade redan blivt mörkt, tog jag Monster ensam ut för att träna. Och kom pÃ¥ att vÃ¥rat vanliga ställe inte är upplyst, och jag tycker att det är en klar fördel om man ser hunden… SÃ¥ det fick bli den öppna gräsmattan högst uppe vid vattentornet, med cykelvägar Ã¥t flera hÃ¥ll alldeles intill (och det blÃ¥ste kallt nÃ¥t sÃ¥ in i bängen där!). GÃ¥r det sÃ¥ gÃ¥r det, tänkte jag. Och tamejtusan, det gick! Det gick alldeles över förväntan dessutom. Bara ett par gÃ¥nger ville Monster ta paus innan jag gjorde det, och traskade iväg en bit. Annars var han fokuserad och villig och brydde sig inte om förbipasserande. Vi tränade fritt följ, dvs mest position med vändningar och stegförflyttningar, positionen blir fel ibland, men kontakten är fin! Och sÃ¥ tränade vi läggande, frÃ¥n alla möjliga vinklar och pÃ¥ nÃ¥gon meters avstÃ¥nd ocksÃ¥. Och han blir snabbare och snabbare, även om det fortfarande är fasligt svÃ¥rt att lägga sig direkt utan att mellanlanda i sitt. Ligga kvar finns dock inte pÃ¥ världskartan just nu, Monster har precis upptäckt det här med att man kan testa flera olika saker, sÃ¥ kommer inte belöningen tvärt provar han med sitt istället. Och fÃ¥r han belöningen direkt reser han sig upp för att kunna lägga sig igen. Smart tänkt. Fast fel. Men det ger sig väl sÃ¥ smÃ¥ningom. Just nu är jag glad för det här.

Det visade sig ocksÃ¥ (eller om det var en tillfällighet) att det här med att fÃ¥ en rejäl dos mental träning framÃ¥t kvällen var bra medicin för kvällsmonstret, tidigare har det mest blivit spridda smÃ¥doser under dagen. Ikväll var det ett trevligt Monster som gosade i soffan och bara testade sisÃ¥där en 10-15 gÃ¥nger om man kanske inte kunde fÃ¥ tugga lite pÃ¥ mattes hand iaf. Eller pÃ¥ hennes tröja. Eller kanske om man bara tuggade löst…

Att poängen blev i nivå med fotknölarna spelar ingen roll, det var ju inte det det handlade om. Att det blev flera nollor spelade heller ingen roll, inte med den målsättningen jag hade. På sätt och vis kan man väl säga att jag klarade målsättningen, Carrey var nog lika glad när vi gick ut som när vi kom in på planen, det var bara det att han var inte speciellt glad ens vid start. Den obefintliga svansen var inte alls i topp.

Det jag är riktigt missnöjd med är mig själv. Jag gjorde flera stora misstag, men jag fÃ¥r väl se det som nyttiga erfarenheter och veta bättre till nästa gÃ¥ng…

Vi kom dit i extremt god tid. Inte ens kökspersonalen var pÃ¥ plats, och Anders undrade om det verkligen var rätt dag? Vi började med att sätta ut vÃ¥ra koner och köra “skojrutan” tvÃ¥ gÃ¥nger, en gÃ¥ng med tom ruta pÃ¥ ganska nära hÃ¥ll där jag kastade kongen över huvudet pÃ¥ honom, en gÃ¥ng pÃ¥ lite längre hÃ¥ll med kongen liggande i rutan. Det gick helt okej och Carrey var glad och pÃ¥ hugget. Sen plockade vi ihop konerna, och som vanligt sÃ¥g han ut som om han ville mer. Vi tog istället en sväng upp i skogen. Carrey sprang lös och är det nÃ¥got han verkligen älskar, sÃ¥ är det att springa lös i skogen. Han drabbades av värsta busrycket, och for runt och fram och tillbaka som en galning och gjorde sitt bästa för att möblera om bland varenda nÃ¥gorlunda lös pinne och gren. Först tänkte jag det det kanske är dumt att han gör av med en massa energi men nästa tanke var att orken är det nog ingen fara med, och det är ju bra att han är pÃ¥ gott humör… SÃ¥ fel jag hade.

För sen, när han legat i bilen och väntat en dryg timme, och jag kommer och hämtar honom, vad hade han för förväntan dÃ¥? Mera skogsbus eller lydnadstävling? Förmodligen det förstnämnda. Och hur kul pÃ¥ en skala är en lydnadstävling om man jämför med skogsrejs? Det var väl dagens första stora misstag. Givetvis ska det vara sÃ¥pass trÃ¥kigt innan tävling, att det blir jättelajbans att fÃ¥ gÃ¥ in pÃ¥ appellplanen. ÄndÃ¥ var det inget som märktes särskilt mycket pÃ¥ honom dÃ¥, vi hade bra kontakt och han kändes följsam. SÃ¥ gjorde vi oss klara för sittade i grupp. När jag skulle lämna Carrey blixtrade en snabb tanke genom huvudet pÃ¥ mig - han har ju ett par gÃ¥nger lagt sig ner efter en stund, jag kanske skulle förtydliga att det var “sitt” som gäller? SÃ¥ istället för att säga bara “stanna” som jag använder för bÃ¥de sittande och platsliggningen, sa jag “sitt - stanna”. Trots att han redan satt.Troligen missuppfattade han mig där och trodde att jag menade ligg, för samtigt som jag tog första steget la han sig ner, raskt och fint. (Om jag nu nÃ¥gonstans innerst inne ändÃ¥ hade haft nÃ¥gra förhoppningar pÃ¥ att vi skulle kunna skrapa ihop poäng som blev nÃ¥got att skryta med, sÃ¥ försvann dom där, nu behövde jag verkligen inte tänka pÃ¥ annat än att vi skulle genomföra tävlingen pÃ¥ vÃ¥rt sätt.) Jag backade tillbaka och sa “sitt”.Carrey sneglade pÃ¥ mig som om han tänkte att jag hade lite svÃ¥rt att bestämma mig, han hade minsann bestämt sig. Sen gjorde jag dagens andra stora misstag. Vilket jag inte ens tänkte pÃ¥ som ett misstag förrän Sandra sa det Ã¥t mig vid kvällen lÃ¥nga telefongenomgÃ¥ng av vÃ¥ra respektive tävlingar. Jag tog tag i Carrey. För att ännu tydligare visa att det var sitt som gällde tog jag tag i kragen och försökte hjälpa till lite… Inte hÃ¥rt eller vÃ¥ldsamt eller argt eller sÃ¥, bara för att göra saker och ting lite tydligare. Vilket var meningslöst, Carrey lÃ¥g lika stadigt och tungt i backen som en ko med kalvförlamning.

Jag gav upp och lämnade honom, och ja.. en 10-poängsmässig Lkl-I- platsliggning blev det ju. Så var det platsliggning på riktigt, den gick precis så bra som jag kan förvänta mig. Eller lite bättre, Carrey brukar faktiskt dels vända ner sig på ena skinkan efter en stund, dels nosa lite i gräset, inte så mycket så att han srtäcker på sig , men ändå. Men det blev faktiskt en 10.

Jag hade dragit startnummer 1, så efter platsliggningen var det bara att gå upp på parkeringen och försöka dra igång lite energi och jävlar-anamma, och där kändes allt helt ok, Carrey kampade glatt och energiskt och jag gjorde några vändningar på stället för att prova kontakten och ja, det kändes bra. Inte super, men bra.

Men i samma stund som vi kom ner pÃ¥ plan hände nÃ¥got. Det var liksom inte samma hund jag hade med mig längre. BÃ¥de energin, jävlar-anamman och kontaken verkade vi ha lämnat pÃ¥ parkeringen. De moment Carrey kan väl genomförde han, men inte mer, de svÃ¥ra grejerna fjärrdirigering och rutan ville han knappt ens försöka. Jag gjorde mitt bästa för att peppa och fÃ¥ honom med mig tyckte jag, men jag hade hela tiden känslan av att han upplevde hela tävlingssituationen som olustig. I efterhand insÃ¥g jag att där var mitt tredje misstag. Jag gjorde inte alls mitt bästa. Om det nu inte handlar om poäng, varför försöker jag dÃ¥ fÃ¥ ihop sÃ¥ höga poäng som möjligt i de lätta momenten genom att undvika dubbelkommandon och hjälper där? Varför inte “leka” oss igenom hela programmet om jag känner att han inte är med mig riktigt, vad gör det om det blir nollor pÃ¥ allting när vi nu är i det läget vi är? Och jag kan faktiskt vara väldigt mycket roligare och busigare mellan momenten än jag var. Delen av min mÃ¥lsättning att han skulle lyckas med varje moment höll iaf, där det inte gick hjälpte jag till tills han lyckats. Och berömde mycket. Fast kan förmodligen berömma änu mer.

Det jag tänker nu är att jag på något sätt ska få Carrey att tycka att tävling är kul. Så nu är min plan att anmäla till fler tävlingar, att se till att han har tråkigt när vi kommer fram, bara nödvändig koppelrastning och så vänta, helst i bilen. Under själva tävlingen ska det vara så roligt som det bara är möjligt utan leksaker och godis. Grisöra eller annan utlovad favorit ska han bli medeten om var det finns (i för ändamålet speciell ryggsäck/väska strax utanför tävlingsplanen) och om när det fås (så fort fjärrdirigeringen är genomförd).

Dagens riktiga höjdpunkt och det jag är riktigt nöjd och glad över, kom redan när vi var pÃ¥ väg tillbaka till klubbstugan efter skogsvändan pÃ¥ morgonen. Jag hann knappt tänka tanken “det är nog dags att koppla honom nu, det har nog börjat komma folk och antagligen gÃ¥r fler ut i skogen och rastar sina hundar”) färdigt, förrän det pÃ¥ stigen framför Carrey dök upp en karl med en ganska ung schäfer. Carrey hade schäfern pÃ¥ sin höjd tio meter framför sig, vi befann oss betydligt längre bakom honom. Men när jag kallade in vände han och kom omedelbart! Och när man tänker efter, att fÃ¥ hunden att springa till en ruta markerad av koner är ju ett synnerligen konstruerat pÃ¥hitt, men att fÃ¥ honom att tvärvända i skogen, när han mitt inne i ett riktigt bus-rus och dessutom just upptäckt en pontentiell lekkamrat/slagsmÃ¥lspartner/älskarinna framför sig, och snabbt springa till matte istället, det har stor betydelse i det verkliga livet!

Ja, han är verkligen bra, den där P.  Jag funderar på om jag kan adoptera honom som min personliga tränare kanske?

Vi har kört nÃ¥gra inkallningar idag. Jag kom pÃ¥ en helt vansinnigt dum grej jag gjort tidigare. Jag tycker ju att jag kört släta inkallningar sÃ¥ mycket som man “ska”, för att inte tappa tempo, men det har sjunkit ordentligt ändÃ¥. Vet ni varför? Nästan alla släta inkallningar har jag kört frÃ¥n sittande, bara när jag tänker göra ställande och/eller läggande har jag kört frÃ¥n liggande. För säkerhets skull har jag lagt till ett generalfel, jag har ställt eller lagt honom om jag bestämt det innan, även om han rört sig i tveksamt trav. Tacka f-n för att han blivit lÃ¥ngsam dÃ¥! Idag har vi bara kört frÃ¥n liggande. PÃ¥ lååånga avstÃ¥nd, där jag mycket nonchalant släntrat iväg i maklig takt. Redan andra gÃ¥ngen rörde han sig som en blixt, sÃ¥där sÃ¥ det dundrar i backen. Och jag mÃ¥ste erkänna, jag tar hellre en nolla om han springer sÃ¥ pÃ¥ inkallningen och det kanske blir pÃ¥ tok för mÃ¥nga extrasteg i stoppen, eller om han rentav struntar i dom helt och hÃ¥llet, än en femma eller sexa där han visserligen ställer och lägger sig där hanska men rör sig som en snigel.

Rutan har vi tagit en gång. Kamp med kongen först, och sen ett skick mot rutan ca tio meter bort. Samma tveksamet som de sista dagarna, så jag sprang helt enkelt ifatt honom och förbi rakt in i rutan och slängde kongen i backen. Jag gjorde ett försök till, då gick det bätte, ingen racerfart precis, men ingen större tvekan heller. Jag lyckades kasta kongen både åt rätt håll och lagom långt, så den landade strax bakom rutan, dessutom i rätt ögonblick, precis när han fått fötterna över kanten (stjärna i kanten för mig!). Vi kampade lite, och så plockade jag ihop konerna. Det var inte utan att Mr Red såg lite snopen ut, han hade nog förväntat sig en vända till. Men den får han vänta lite på, nu när det förhoppningsvis blev en positiv förväntan.

SÃ¥ mycket roligare det blev nu!

Det är inget fel med att planera, bara man är beredd att revidera planerna ibland, det är en sanning som gäller både stort och smått. Och nu är min uppladdningsplan reviderad. Gårdagens tävlingsträning gav mig en del sanningar, och dessutom några mycket värdefulla råd som jag tänker följa istället.

P, som är domare och mycket skicklig tävlingsförare, agerade domare även på träningen. Alla deltagare (och vi var nog 15-20 stycken) genomförde 3 valfria moment, och efter varje enskilt moment gav P sina sypunkter och goda råd. Man fick veta vad man gjorde för fel, och vad man skulle kunna göra istället. Han är inte bara otroligt skicklig på att utläsa hurdan hunden är utan att känna den, han genomskådar människan också.

SÃ¥ sanningarna jag fick efter mina moment (hopp-apport, rutan och inkallning) var till viss del svidande av typen “jaja, jag veeeet att jag ska/ inte ska göra sÃ¥ egentligen…” till viss del överraskande, av typen “ja just det, precis sÃ¥ är det, varför har jag aldrig tänkt pÃ¥ det själv?” Den värsta sanningen var ungefär följande: “Det är inte att fel att anmäla till tävling innan alla moment sitter ordentligt. Men du har börjat tänka pÃ¥ poängen för tidigt, och ställer krav som gör att din hund blir osäker. GÃ¥ omedelbart tillbaka till leknivÃ¥ och se till att han lyckas med momenten utan att bry dig om hur det gÃ¥r till, och mÃ¥ste du hjälpa honom massor för att han ska lyckas pÃ¥ tävlingen sÃ¥ gör det, skit i poängen. Den kommer sÃ¥ smÃ¥ningom och det kommer ändÃ¥ aldrig att bli höga poäng om inte hunden tycker att det är skitroligt.”

Det var det där sista som sved värst. För innerst inne visste jag det, men hade ändÃ¥ inte “sett” det. Carrey ser inte ut att ha roligt längre. Han tycker visserligen att det är kul när vi börjar träna, och sÃ¥ länge vi gör sÃ¥nt han är säker pÃ¥, men sen ställer jag för stora krav, och dÃ¥ blir allting segt. Han blir lÃ¥ngsam och lite osäker i alla moment. P tyckte ocksÃ¥ att jag skulle skrota min uppladdningsplan den här gÃ¥ngen. Den kan funka när alla moment sitter bättre, men framför allt när han glatt och med självförtroende försöker genomföra dom. Jag ska istället köra rutan som är det svÃ¥raste, kanske tre gÃ¥nger om dan, men bara en enda gÃ¥ng i taget, och se till att han lyckas varje gÃ¥ng. T o m sÃ¥ sent som pÃ¥ tävlingsplatsen pÃ¥ morgonen tyckte han att jag skulle ta det en gÃ¥ng, en lätt lek-och busvariant som han säkert lyckas med och som ska bli minnesbilden han har med sig. Jag ska inte heller varva svÃ¥ra och osäkra moment med lätta och säkra, eftersom Carrey är en sÃ¥pass mjuk hund är risken stor att osäkerheten smittar av sig även pÃ¥ moment som är säkra. Jag själv har tänkt precis tvärtom tidigare, men det lät ganska självklart när jag hörde det. Och sÃ¥ ska vi köra mycker racerinkallningar med stora belöningar. Carrey är trots allt en hund som är bÃ¥de smidig och snabb, men det visar han inte om han är osäker pÃ¥ mig eller om det inte känns kul.

Det var mycket att ta till sig, den här tävlingsträningen gav mer än en hel kurs känns det som, och jag fick dÃ¥ligt samvete för hur dumt jag tänkt och hur fel jag gjort med en del grejer… Men förhoppningsvis har jag inte gjort nÃ¥got som inte gÃ¥r att rätta till, kanske inte till den här tävlingen, men det kommer fler.

För tävlingen på söndag har jag alltså ett nytt mål uppsatt. Det handlar inte om att ta ett förstapris. Det handlar inte ens om att ta poäng i alla moment (det tyckte jag kändes viktigt och att det var ett rimligt mål innan). Nej, målet är att jag ska ha en hund som är lika lycklig när vi går ut från planen som när vi gick in. Den obefintliga svansen ska vara i topp hela tiden.