lenas egna

Vi hade en videokväll häromkvällen. Riktig video alltså, gamla hemkörda VHS:er. En film med J när hon var nio, satt med sin nyfödda lillasyster i famnen och proppade in godis i munnen (just det där proppandet ska vi påminna henne om när det tjatas på T att hon inte ska proppa in godis…). En film från en gammal Torsås-revy där A medverkade (jo, det är faktiskt sant!).

Och så en film från mitt förflutna, en film som jag inte hade en aning om att jag fortfarande hade kvar. En inspelning från en lydnadskurs jag gick med Peggy -91. Förutom att jag var påfallande ung och snygg då, så är det slående vilken skillnad det är på lydnadsträning då och nu. Det var ett fasligt ryckande i kopplen när hunden gled ut för långt i linförigheten. Och man såg tydligt att vi fått lära oss en särskild ryckteknik, tvåhandsfattning och så ett snabbt ryck uppåt-höger. Nog kommer jag ihåg att det var annorlunda då, men jag hade faktiskt förträngt att det var så tufft. Och då hade ändå NBK rykte om sig att vara en ”snäll” klubb…

Det var ingen hund som gick bra. Ingen höll kontakten, ingen hade bra position, ingen visade någon vidare glädje i att jobba. Det var föralldel ingen som såg särskilt låg eller rädd och kuvad ut heller, vi hade väl extra tuffa hundar kanske. Eller var dom bara härdade.

Den som gick bäst var faktiskt Peggy. Det hade jag heller inget minne av, att hon var någon stjärna i klassen. Men jag bedömer det där med att ”gå bra” annorlunda nu än då. Hon var inte den som kunde momenten bäst, men hon var den som ändå visade att det var rätt kul, som höll kontakt med mig åtminstone ibland, och det hon kunde gjorde hon bra!

Och jag kan förstå det, varför just hon såg bäst ut. Peggy var en jäkligt tuff hund, som inte tog åt sig av obehag det minsta. Hon krävde förmodligen såna här hårda tag. Precis som Monster skulle gjort om då varit nu. Han är också en tuff skit i den bemärkelsen att hårda ord och fysisk obehag eller mitt ogillande i största allmänhet inte biter det minsta, och alltså inte bryr sig det bittersta om korrigeringar i mera normal form. Jag skulle ha fått vara riktigt ordentligt hård mot honom för att få nån ordning på nånting. Nu när vi bytt träningsmetod och han själv får tänka ut vad det är som är mest lönsamt, så tycker han det är roligt, och han gör mer och mer rätt, och det utan att tappa sin glada och vilda och intensiva personlighet.

Peggy och Monster är faktiskt väldigt lika på många punkter. Väldigt lika! Och tänk om Peggy fått chansen till att träna så här. Nu när jag sett filmen är jag övertygad om att Sandra hade rätt när hon skrev, att då skulle Peggy blivit en lydnadshund av klass!

Vi har fått ett problem med kontakten, Monster och jag. Av det angenämare slaget visserligen, men ändå. Han söker nämligen kontakt hela tiden under en promenad nu. Och går i fin fotposition. Vad ska jag göra nu? Jag varken kräver eller vill att han ska gå fot hela tiden! Jag har fram till nu belönat kontakt i alla tänkbara situationer, och särskilt när han dessutom är i position. Men det kan jag ju inte fortsätta med i all evighet, så nu tänkte jag att det skulle kunna räcka att jag belönade när det är extra svårt, vid möten t ex. Och när jag verkligen kräver att han ska gå fot, över gatan och så. Men om han inte får någon belöning resulterar det bara i att han försöker ännu bättre, gå ännu närmare med ännu bättre kontakt. Och jag känner mig taskig om jag inte belönar då… Och gör jag det ändå inte blir positionen till slut istället snett framför mig, och jag nästan snubblar på honom. För han ger inte upp! Han är övertygad om att om han bara gör det tillräckligt bra, så får han det där godiset till slut (jaja, han har ju rätt, jag är den som ger upp).

Å andra sidan behärskar han ju inte detta i alla situationer och överallt än. När han kan gå fot på klubben bland andra hundar som kanske både kör inkallning eller tränar skydds, då kan jag börja fundera på hur jag ska få honom att slappna av och sluta gå fot…

Jag har varit lite duktig och gett båda hundarna ett träningspass idag. Carrey får alldeles för lite aktivering nu. Idag har vi iaf kört några långa och toksnabba inkallningar, läggande och ställande under gång, och hopp. Han blir så glad, och jag får så dåligt samvete. Just för att han behöver så lite för att bli så lycklig.

Med Monster körde jag sitt-ligg (och tvärtom), vi har börjat med frivilliga skiften nu, och det går kanon! Planen var egentligen att börja göra det på lite avstånd idag, men jag insåg att vi nog måste ta det mer framför mina fötter utomhus först. Jag försöker också klicka fram ligg från stående, men det är svårt… Hopp har vi också tränat, han hoppar både från mig och mot mig, men slarvar något hemskt. Islag på vartannat hopp eller så. Och jag måste lära mig att hålla inne med klicket tillräckligt länge för att veta om det blir ett islag eller inte, hur ska han annars kunna veta vilket det är som är rätt? För att det eventuellt skulle göra ont någonstans när han slår i, det tror jag inte på. Inte på den hunden.

Andra grejer som vi håller på med just nu (dock inte idag) är bl a targeting. Och jag använder alla varianter, det kan säkert vara bra att ha. Musmatta och plastlock för tasstarget. Sticka, postitlapp, handflata och pekfinger för nos. Särskilt tasstargeten har gått bra. Musmatta på klinkersgolv blir dock ganska halt, så Monster brakar in under köksbordet med buller och bång varje gång han springer iväg för att trampa (som sagt, det gör inte ont på den hunden). Nästa vecka ska vi prova lite utomhus, tänkte jag.

På tal om utomhus, så hade vi ett stort genombrott idag! För första gången sen våran ”nystart” kopplade jag loss. Tidigare har jag haft Monster kopplad, eller med kopplet släpande. Men idag kopplade jag loss helt och hållet, och han valde att hålla sig kvar intill mig med kontakt hela tiden! Och det är just det här frivilliga valet som är guld värt! Att han stannar för att han vill stanna.

Det här med att jag bestämt mig för att byta träningsmetod, och konsekvent hålla mig till enbart positiv förstärkning, innebär ju att jag måste ställa om mitt fokus helt och hållet. Att fokusera på det som blir rätt, eller åtminstone åt rätt håll, istället för på det som blir fel eller inte helt korrekt. Det är inte helt lätt, men när jag lyckas så visar Monster så tydligt att han tycker att ”äntligen gör tanten rätt”.

Visst är det för tidigt att ropa hej än, men plötsligt så tycker Monster att det är jätteroligt att träna! Han fokuserar och försöker, och jobbar jättebra! Vi har några dagar kört basövningar som sitt och ligg inne, nu tänkte jag det kunde vara dags att flytta ut. Och det gick alldeles utmärkt. Monster som tidigare gjort en och endast en sak, för att sedan bara gå (eller för den delen springa) iväg för att göra något annat så fort han inkasserat belöningen, höll sig nu tätt intill mig och bara fortsatte och fortsatte. Lite vred han på huvudet för att titta på någon som passerade, men ingen antydan till att gå iväg. När vi kört ligg några gånger, både framifrån och vid min sida, tyckte jag det räckte. Det tyckte visst inte Monster, så när jag började gå blev det ett fritt följ av det hela. Jag gick ganska sakta så han försökte med att lägga sig igen, mitt i förflyttningen… jag fick alltså ett helt moment alldeles frivilligt och på köpet! Självklart var jag snabb att klicka och belöna även här, så vi kunde upprepa det flera gånger. Jag hade verkligen inte tänkt ge mig på läggande under gång än på länge, men när man får det så där gratis så är det ju bara att tacka och ta emot!

Sen kunde Monster inte sluta, det blev perfekt linförighet hela vägen hem. Tyvärr var godiset slut då, men jag kunde ändå inte avhålla mig från att prova med både halter, vändningar och språngmarch. Han var som klistrad i perfekt position hela tiden.

Nu går det ju fortare än jag hinner läsa i boken… Och snacka om att jag blivit positivt förstärkt idag!

Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)

Ikväll är vi också ”bortbjudna” på fika. Dvs det började med att jag ringde Kå för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, våran bil ska lämnas på verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den på plats ikväll. Jorå, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. ”Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.

Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.

Sådär. Nu är den beställd. Lydnadschampionatet är inom räckhåll. Det kommer att gå som en dans nu.

Det enda problemet är att boken är på hela 656 sidor… jag vet inte riktigt hur jag ska få Monster att sitta still och lyssna så länge medan jag läser för honom.

Tips, någon?

Jag kan iaf ge er ett tips om det är fler som tänker köpa boken: Den är ganska dyr, men betydligt billigare om man beställer från Bokus.com än direkt från Canis.

Hundlivet i familjen har fått en (tillfällig?) uppryckning. Monster fick ett lydnadspass igår kväll, en cykeltur i morse, Carrey har nyss fått sin cykeltur och Monster ska få ytterligare ett lydnadspass nu. Och eftersom vi fått ett alldeles strålande sensommarväder som tydligen ska hålla i sig några dagar är en skogsutflykt planerad till imorgon, då ska båda två få spåra, det var evigheter sedan sist.

Huvudsyftet med skogsutflykten är dock kantarelletning. Något som kan verka lite befängt eftersom vi fortfarande har flera liter kvar i frysen av förra årets skörd. Det är ändå roligt att plocka, men om vi hittar mycket och grips av den stora plockningsfrossan, ska vi försöka komma ihåg att det inte är fullt lika roligt att rensa…

Man kan undra lite vad som tagit åt mig plötsligt. Först klagar jag över att jag inte hinner nånting, inte träna hund och inte ägna mig åt husliga lustar. Och sen igår kväll satte jag igång och gjorde pannbiffar på ett och ett halvt kilo köttfärs!

Och sen idag… Jag insåg att eftersom jag nästan aldrig går ut för att enbart träna, och numera tar båda hundarna gemensamt på nästan varje promenad, så blir det inget tränat. Konstigt va? Så nu ikväll tog jag Monster ensam. Vi tränade inte särskilt länge, jag har bestämt mig för att huvudsaken nu ska vara att vi tränar tills jag sätter stopp, punkt slut. Monsters ovana att ”ta rast” för varje godis han inkasserar och skutta iväg till närmsta buskage eller så måste brytas. Har jag bestämt att vi ska träna, då gör vi det. Och vi gör det tills jag bestämmer att det räcker. Jag märker att jag kan vara ganska tuff i det här kravet, han är inte precis den som blir nedslagen eller uttråkad, det handlar mest om att han hela tiden testar om hur mycket han kan få bestämma själv. Och det ska minskas till det minimala hädanefter om vi ska få någon ordning på torpet.

Men hursomhelst, för att lyckas med detta, att få honom att så småningom frivilligt fortsätta så länge som jag vill, så måste jag nog ta det i ganska korta stunder till att börja med. Momenten vi gav oss på var ”det gamla vanliga”, position med kontakt (går sådär, ibland bra och ibland rätt dåligt, och jag tycks aldrig lära mig att belöna rätt!), halter (går rätt okej), lägganden (samma problem här, om jag kunde lära mig att enbart belöna de gånger det går riktigt bra skulle vi snart ha ett kanonsnabbt läggande, men icke), lite platsliggning (30-45 sekunder på tio meters avstånd går bra) och sist men inte minst inkallning. Idag som först klarade han att sitta kvar tillräckligt länge och med mig på tillräckligt avstånd för att det ens skulle bli någon försök till inkallning. Och först fattade han inte alls vad jag menade, men sen… Det kan bli hans paradgren. Skitkul, tyckte Monster! Tyvärr hade jag ingen leksak med att belöna med, utan fick agera leksak själv, så jag har nog fjorton blåmärken eller så på armarna nu. Och ett rejält i baken.

Men mellan varje belöningstillfälle var det alltså idel (handgripliga) påminnelser om vad det var vi egentligen sysslade med…

Ibland, fast det är ganska sällsynt, händer det att jag inte bara tänker utan handlar därefter också. Alltså har jag för en gångs skull tränat med Monster lite mer strukturerat och genomtänkt än jag brukar. Jag bestämde mig för att vi ett tag framöver ska prioritera tre saker: att få bort hjälpen vid ingångarna, att få riktigt snabba lägganden, och att få en bra stadga i kvarliggandet. Uppe vid vattentornet, inte avskilt men oftast med de störningar som förekommer i form av förbipasserande på lite lagom avstånd, höll vi till.

Snabba och säkra lägganden skulle vi kunna ha ganska snart, bara jag nån gång kan lära mig att belöna lite mer selektivt, dvs inte belöna de gånger när det inte är riktigt bra. Men nej då, den största automatiken i det hela är att jag både klickar och belönar varenda gång Monster lägger sig, oavsett hur. Och varje gång jag gjort det när jag skulle ha avstått stönar jag inombords och tänker att jag ska skärpa mig, och så gör jag om felet igen.

Att minska ner hjälpen vid ingången visade sig inte heller vara särskilt lätt. Vi tappade genast lite tempo men framför allt position, och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta där… Just nu valde jag iaf att belöna stort för att han öht gjorde någorlunda godkända försök helt utan hjälp, att han liksom visade att han fattade vad han skulle göra utan mitt pekfinger, och så får jag väl försöka mig på nåt mellanting sen kanske? Eller är det bättre att växla, ibland med och ibland utan hjälp?

Stadga i platsliggning däremot känns jättebra. På den nivån vi är alltså. Han ligger stadigt och bra, fortfarande bara i kopplets längd, men säkert i två minuter. Jag gick lite fram och tillbaka, runt honom och över honom, och belönade då och då. Just det kändes riktigt bra idag, även om jag är fullt medveten om hur långt det är kvar.

Sen bet han mig i näven, skithunden. Efteråt när vi skulle leka alltså. Kampleksaken jag fått med mig ut var alldeles för liten, Monster hoppade och högg efter den i farten, eftersom jag samtidigt svingade den så missade han och högg istället min hand med full kraft. Det gjorde så ont ett tag så jag mådde illa och nästan svimmade. Det gick inte hål, men handen blev liksom ihopklämd i sidled, och jag tyckte jag både hörde och kände hur alla ben i mellanhanden bara kraskade sönder. Så illa var det förstås inte, det bara kändes så en stund. Men jag kommer nog att ha en vackert blåfläckig hand imorgon…

Dagens läxa: jag måste lära mig att belöna rätt, och jag måste ha med en större leksak.

Jag har tänkt. (Jo, det händer faktiskt att jag gör det!)

Eftersom jag väntar på ett mailsvar innan jag kommer vidare i jobbandet, har jag ägnat mig lite åt annat. Bl a tittade jag på filmen från SM-åttans lydnadsprogram. Och så tänkte jag (särskilt med tanke på att många hundar visserligen hade bra mycket högre tempo än denna, men också sämre position och precision), att hur svårt kan det va egentligen? Förstå mig rätt nu, givetvis fattar jag också att det är skitsvårt och krävs hur mycket träning som helst för att få till alla detaljerna och att få hunden att koncentrera sig genom hela programmet, men momenten i sig? Det är ju inga cirkuskonster man begär direkt, eller hur?

Om vi återgår till Monster, så ska vi kanske tala tyst om elitmomenten ett tag till, men hallå, ettans moment, hur svårt är det då? Jag tänkte igenom alla momenten och funderade över vad han redan kan. Och det är faktiskt en hel del, även om det mest består av småbitar än. Och genomgående är att det fattas stora portioner stadga, det finns typ ingenting av den varan än.

Platsliggning. Tja, stadga, som sagt. Och trygghet och vana. Jag har än så länge bara lämnat i kopplets längd, kanske 30 sekunder. Och med andra hundar bara ett par gånger.

Tandvisning. Jag har en känsla av att det här kan bli det svåraste momentet av alla. Inte för att Monster har något emot att folk tittar honom i munnen, eller tar i honom öht, men han blir ju så fruktansvärt glad när någon kommer fram till honom, att det är helt stört omöjligt att sitta still. Här är det nog bara mängdträning som gäller. (I reglerna står det att för högsta betyg ska domaren kunna kontrollera hundens bett utan att hunden sätter sig till motvärn. Det står faktiskt ingenting om att hunden inte får hoppa och studsa i glädjeyra. Fast jag tror inte det hjälper.)

Linförighet. En mycket bra grund finns. Position och kontakt är bra, han hänger med fint i svängar och helomvändningar och halter, och även uthålligheten är (för att vara Monster) rätt okej. I sina bästa stunder klarar han även språngmarsch utan att släppa positionen.

Läggande. Jag vill att själva läggandet ska vara mycket mer automatiserat och snabbare än det är innan jag ens tänker försöka sätta ihop momentet. När det väl är det tror (hoppas) jag att det inte ska vara så svårt att få ihop det färdiga momentet.

Inkallning. Tja, eftersom kvarsittandet är på samma nivå som kvarliggandet, har vi ingen riktig inkallning. Men med hjälp av en fasthållare går det i racerfart. Fina ingångar kan han göra också, fortfarande med en del hjälp, men jag har inte satt ihop det med inkallningen än. Det stora problemet här är nog kvarsittandet. Det är ännu svårare att sitta kvar än att ligga kvar.

Ställande. Samma nivå som läggande, jag tänker inte börja sätta ihop momentet förrän ställandet sitter hårt.

Apportering. Hmm. Det finns en början, men vi har rätt lång bit kvar, om man säger så. Och jädrans vad det är tråkigt att träna. Tycker vi båda två.

Hopp. Bara vi får till ett kvarsittande så… Hoppa kan han (och gör förstås gärna) och ingångar kan han.

Ja. Ni ser. Hur svårt kan det va?

Min ”omöjliga” monsterhund är ju egentligen inte alls så omöjlig. Vi har bara vissa ”träningsdisciplinära” problem. Det har blivit lite väl mycket på Monsters villkor har jag insett. Han jobbar när han känner för det och bryter direkt han fått en belöning och riktar uppmärksamhet och energi åt ett annat håll, varefter måste jag ”jobba tillbaka” honom igen. Det blir inte särskilt effektiv träning då. Det allra svåraste med Monster är att få honom att göra saker med mig när det finns andra människor (och hundar för den delen, men det är faktiskt människorna som är värst har jag upptäckt) i närheten. Är det nån som behöver lite mera ”socialitet” hos sin hund, så finns det här i överskott. Gratis mot avhämtning. Så nu är frågan: ska jag träna massor massor på klubben, för att få honom att vänja sig? Eller ska jag inte träna där alls, istället träna massor massor hemma och enskilt, så att alla momenten sitter benhårt innan vi ens försöker på en apellplan? Eller ska jag göra både -och?

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare på ett lydnads-SM var förstås otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken på nivån på ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var på gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur många gånger jag nästan stod och knäade för att ”hjälpa till” att få ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingång blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet på sig innan rumpan är i backen! Det var många hundar som hade den sortens ”onödiga” neddrag på annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.