lenas egna

Jag tog bilen och åkte en snabb sväng till klubben med mitt usb-minne i högsta hugg, skulle bara springa in och slå på datorn och hämta en fil. Till min förvåning var parkeringen full med bilar, och det var en massa folk och hundar på planen. Och agilityhinder? Så såg jag bilarna från både SVT, TV4 och de båda lokaltidningarna.

Det visade sig vara presskonferens inför SM i Lydnad och Agility som går av stapeln om dryga två veckor på Öland, och arrangeras i samarbete mellan min hemmaklubb Kalmar BK och Ölands BHK. SVT kommer nog bara att ha ett kort inslag, men på TV4 kan vi nog räkna med ett längre reportage. Kul!

Jodå, jag bloggar visst. Ofta men kort sa jag. Så himla kort så att det inte alltid syns…:)

 Vi har avverkat två kurstillfällen. Monster utmärker sig genom att skälla gällt och i stort sett oavbrutet, hoppa jämfota och slänga sig i kopplet mot de andra hundarna. Det finns iaf ingen aggressivitet i slängadet, det är bara glädje som slår över i lätt hysteri, och det är jag ytterst tacksam för. Aggressivitet finns det däremot i en av de andra hundarna, en stor och tung rottishane försedd med nosgrimma som gör regelrätta utfall mot den som kommer för nära. Han har förstås utsett Monster till hatobjekt nummer ett och tänker äta upp honom så snart tillfälle ges. Vilket Monster inte uppfattat, han slänger sig i samma glädjehysteri mot rottisen som mot de andra. Övriga hundar verkar inte bry sig särskilt mycket om Monster uppförande, kanske uppfattar rentav deras ägare det hela som nyttig störningsträning.

Märkligt nog så tycks det gå in en hel del i Monsterhjärnan samtidigt som hans ”sidoaktivitet” pågår. För han lyckas göra en massa riktigt riktigt bra saker samtidigt! I linförigheten är kontakten strålande, vändningar och halter går finfint. Positionen framför allt i sättandet är väl lite hipp som happ, men bara jag lär mig att belöna rätt nån gång så kanske det blir ordning på det också. Snabba lägganden fixar han också, från olika positioner och både från sittande och gående. Vi tränar också ”sitt stanna kvar”, men det är inte hans favoritgren precis så i inkallningen behöver vi fasthållningshjälp. Bortsett från det så går även inkallningen kanonbra, trots smitningsmöjligheterna. Även på så kort avstånd som 7-8 meter är tempot raketmässigt. Nu ska vi intensivträna kvarstannade, för fasthållandet triggar honom så mycket att han måste skälla hela tiden. Visserligen triggar det förmodligen också farten, men man kan väl inte få allt här i världen?

Så. Nöjda nu? Nu dyker jag ner i jobbet igen. Ajöss.

Och plötsligt så ramlar allt möjligt på plats…

På lunchpromenaden med Monster nyss var han först ungefär som vanligt. Gick skapligt fint i kopplet för det mesta, väldigt fint emellanåt (när han inte hade nåt annat intressant på gång), och inte alls särskilt fint ibland (vid möte med en ekorre, en cykel, en tant med rollator). Men sen mötte vi storpudeln Watso som han så sent som igår fick busa ordentligt med, och Watso hade dessutom sällskap med två labradorer, varav den ena valp. Jag räknade inte alls med att det mötet skulle gå särskilt lungt, så jag stannade en bit innan där jag tog för givet att de skulle svänga. Fick Monsters uppmärksamhet, och tog några sitt och ligg och vändningar för att hålla honom fokuserad. L & co hade dock inte alls några planer på att svänga av, utan passerade precis intill mig, glatt flinande. Nu hör ju inte L till kategorin ”hundägare man möter som inte fattar ett dugg”, han fattade mycket väl vad jag försökte åstadkomma och varken pratade mig eller släppte fram sin hund. *tacksam* Och döm om min förvåning, Monster släppte bara koncentrationen ett kort ögonblick, och fortsatte sedan tätt vid min sida.

Chockad över detta kände jag att jag nu bara måste testa ett kort lydnadspass också, så vi fortsatte upp till vattentornet. Vad i hela friden har hänt med jycken?  Har han fattat en massa saker redan för länge sen, men inte haft lust att visa upp det bara? För nu gick det som en dans, det vi provade. Han lägger sig snabbt på kommando, utan att sätta sig emellan, ett par meter ifrån mig utan vidare och en gång när han travade i riktning från mig! Och så kan han både sitta och ligga kvar plötsligt! Hur gick det till? Jag vågar givetvis inte fresta så mycket med varken tid eller avstånd, men jag kan belöna, backa ett par meter och gå fram och belöna igen. Både i sittande och liggande.

Jag fattar ingenting. Och det häftigaste är att han faktiskt ser ut att tycka att det är rätt kul.

Igår visade Monster för första gången utomhus lite träningsvilja. Inomhus är det inte så mycket som distraherar ärthjärnan, men ute har han inte tyckt att det finns så stor anledning att ägna sig åt mig, där finns ju så oerhört mycket intressant man måste kolla upp. I koppel har det gått ok, berövad friheten att gå som han vill så har ”gå fint vid sidan och sätta sig när man stannar” varit ett sätt att få godis då och då. Men är alternativet att åla in under en buske för att kanske hitta ett glasspapper sen i somras, då blir det en annan femma.

Men igår, som sagt. Då var det som om det plötsligt slog honom: Å fan, man kan lura av tanten köttbullar om man går sådär vid sidan och tittar upp på henne och larvar sig. Och hon går på det gång på gång! Ingen lång stund i taget, och han traskade helt enkelt iväg en sväng då och då när han ansåg att det var dags för paus, men ändå. Det var ett stort steg framåt.

Mycket nöjd över detta lilla framsteg gick jag hem, och vid datorn råkade jag sen läsa Lisas blogg, och blev alldeles deprimerad. Lille Lois framsteg och träningsvilja är liksom i en helt annan dimension. Och han är rätt mycket yngre… Och som för att bekräfta att Monsters framsteg var en ren tillfällighet, var han sedan under kvällen helt omöjlig. Bet och rev i allt, skällde och stal och var högt och lågt på samma gång. Och han som efter mycket om och men varit ”nästan-rumsren” i några veckor nu med bara nån enstaka olycka ibland, kissade i vardagsrummet hela tre(!) gånger på bara nån dryg timme.

Idag la jag om taktiken lite. För en gångs skull tog jag ut båda samtidigt på dagen, jag har lagt ner det annars tills vidare, ingen av dom kan gå ens i närheten av ordentligt i koppel när dom blir två, och tillsammans börjar dom bli väl starka, och allt det ståhejet som detta medför inverkar troligen menligt på Monsters koppelträning som annars går rätt bra framåt. Tanken idag var att Carrey skulle få möjlighet att sätta Monster på mattan, ingen gör det så bra som han, och han gör det bäst utomhus. Inte förrän han hutat åt Monster både ganska hårdhänt och högljutt flera gånger, börjar han leka. Och då leker dom bra. Tanken var förstås också att ”gratis” få rejäl fysisk aktivitet.

Senare, det hade redan blivt mörkt, tog jag Monster ensam ut för att träna. Och kom på att vårat vanliga ställe inte är upplyst, och jag tycker att det är en klar fördel om man ser hunden… Så det fick bli den öppna gräsmattan högst uppe vid vattentornet, med cykelvägar åt flera håll alldeles intill (och det blåste kallt nåt så in i bängen där!). Går det så går det, tänkte jag. Och tamejtusan, det gick! Det gick alldeles över förväntan dessutom. Bara ett par gånger ville Monster ta paus innan jag gjorde det, och traskade iväg en bit. Annars var han fokuserad och villig och brydde sig inte om förbipasserande. Vi tränade fritt följ, dvs mest position med vändningar och stegförflyttningar, positionen blir fel ibland, men kontakten är fin! Och så tränade vi läggande, från alla möjliga vinklar och på någon meters avstånd också. Och han blir snabbare och snabbare, även om det fortfarande är fasligt svårt att lägga sig direkt utan att mellanlanda i sitt. Ligga kvar finns dock inte på världskartan just nu, Monster har precis upptäckt det här med att man kan testa flera olika saker, så kommer inte belöningen tvärt provar han med sitt istället. Och får han belöningen direkt reser han sig upp för att kunna lägga sig igen. Smart tänkt. Fast fel. Men det ger sig väl så småningom. Just nu är jag glad för det här.

Det visade sig också (eller om det var en tillfällighet) att det här med att få en rejäl dos mental träning framåt kvällen var bra medicin för kvällsmonstret, tidigare har det mest blivit spridda smådoser under dagen. Ikväll var det ett trevligt Monster som gosade i soffan och bara testade sisådär en 10-15 gånger om man kanske inte kunde få tugga lite på mattes hand iaf. Eller på hennes tröja. Eller kanske om man bara tuggade löst…

Att poängen blev i nivå med fotknölarna spelar ingen roll, det var ju inte det det handlade om. Att det blev flera nollor spelade heller ingen roll, inte med den målsättningen jag hade. På sätt och vis kan man väl säga att jag klarade målsättningen, Carrey var nog lika glad när vi gick ut som när vi kom in på planen, det var bara det att han var inte speciellt glad ens vid start. Den obefintliga svansen var inte alls i topp.

Det jag är riktigt missnöjd med är mig själv. Jag gjorde flera stora misstag, men jag får väl se det som nyttiga erfarenheter och veta bättre till nästa gång…

Vi kom dit i extremt god tid. Inte ens kökspersonalen var på plats, och Anders undrade om det verkligen var rätt dag? Vi började med att sätta ut våra koner och köra ”skojrutan” två gånger, en gång med tom ruta på ganska nära håll där jag kastade kongen över huvudet på honom, en gång på lite längre håll med kongen liggande i rutan. Det gick helt okej och Carrey var glad och på hugget. Sen plockade vi ihop konerna, och som vanligt såg han ut som om han ville mer. Vi tog istället en sväng upp i skogen. Carrey sprang lös och är det något han verkligen älskar, så är det att springa lös i skogen. Han drabbades av värsta busrycket, och for runt och fram och tillbaka som en galning och gjorde sitt bästa för att möblera om bland varenda någorlunda lös pinne och gren. Först tänkte jag det det kanske är dumt att han gör av med en massa energi men nästa tanke var att orken är det nog ingen fara med, och det är ju bra att han är på gott humör… Så fel jag hade.

För sen, när han legat i bilen och väntat en dryg timme, och jag kommer och hämtar honom, vad hade han för förväntan då? Mera skogsbus eller lydnadstävling? Förmodligen det förstnämnda. Och hur kul på en skala är en lydnadstävling om man jämför med skogsrejs? Det var väl dagens första stora misstag. Givetvis ska det vara såpass tråkigt innan tävling, att det blir jättelajbans att få gå in på appellplanen. Ändå var det inget som märktes särskilt mycket på honom då, vi hade bra kontakt och han kändes följsam. Så gjorde vi oss klara för sittade i grupp. När jag skulle lämna Carrey blixtrade en snabb tanke genom huvudet på mig – han har ju ett par gånger lagt sig ner efter en stund, jag kanske skulle förtydliga att det var ”sitt” som gäller? Så istället för att säga bara ”stanna” som jag använder för både sittande och platsliggningen, sa jag ”sitt – stanna”. Trots att han redan satt.Troligen missuppfattade han mig där och trodde att jag menade ligg, för samtigt som jag tog första steget la han sig ner, raskt och fint. (Om jag nu någonstans innerst inne ändå hade haft några förhoppningar på att vi skulle kunna skrapa ihop poäng som blev något att skryta med, så försvann dom där, nu behövde jag verkligen inte tänka på annat än att vi skulle genomföra tävlingen på vårt sätt.) Jag backade tillbaka och sa ”sitt”.Carrey sneglade på mig som om han tänkte att jag hade lite svårt att bestämma mig, han hade minsann bestämt sig. Sen gjorde jag dagens andra stora misstag. Vilket jag inte ens tänkte på som ett misstag förrän Sandra sa det åt mig vid kvällen långa telefongenomgång av våra respektive tävlingar. Jag tog tag i Carrey. För att ännu tydligare visa att det var sitt som gällde tog jag tag i kragen och försökte hjälpa till lite… Inte hårt eller våldsamt eller argt eller så, bara för att göra saker och ting lite tydligare. Vilket var meningslöst, Carrey låg lika stadigt och tungt i backen som en ko med kalvförlamning.

Jag gav upp och lämnade honom, och ja.. en 10-poängsmässig Lkl-I- platsliggning blev det ju. Så var det platsliggning på riktigt, den gick precis så bra som jag kan förvänta mig. Eller lite bättre, Carrey brukar faktiskt dels vända ner sig på ena skinkan efter en stund, dels nosa lite i gräset, inte så mycket så att han srtäcker på sig , men ändå. Men det blev faktiskt en 10.

Jag hade dragit startnummer 1, så efter platsliggningen var det bara att gå upp på parkeringen och försöka dra igång lite energi och jävlar-anamma, och där kändes allt helt ok, Carrey kampade glatt och energiskt och jag gjorde några vändningar på stället för att prova kontakten och ja, det kändes bra. Inte super, men bra.

Men i samma stund som vi kom ner på plan hände något. Det var liksom inte samma hund jag hade med mig längre. Både energin, jävlar-anamman och kontaken verkade vi ha lämnat på parkeringen. De moment Carrey kan väl genomförde han, men inte mer, de svåra grejerna fjärrdirigering och rutan ville han knappt ens försöka. Jag gjorde mitt bästa för att peppa och få honom med mig tyckte jag, men jag hade hela tiden känslan av att han upplevde hela tävlingssituationen som olustig. I efterhand insåg jag att där var mitt tredje misstag. Jag gjorde inte alls mitt bästa. Om det nu inte handlar om poäng, varför försöker jag då få ihop så höga poäng som möjligt i de lätta momenten genom att undvika dubbelkommandon och hjälper där? Varför inte ”leka” oss igenom hela programmet om jag känner att han inte är med mig riktigt, vad gör det om det blir nollor på allting när vi nu är i det läget vi är? Och jag kan faktiskt vara väldigt mycket roligare och busigare mellan momenten än jag var. Delen av min målsättning att han skulle lyckas med varje moment höll iaf, där det inte gick hjälpte jag till tills han lyckats. Och berömde mycket. Fast kan förmodligen berömma änu mer.

Det jag tänker nu är att jag på något sätt ska få Carrey att tycka att tävling är kul. Så nu är min plan att anmäla till fler tävlingar, att se till att han har tråkigt när vi kommer fram, bara nödvändig koppelrastning och så vänta, helst i bilen. Under själva tävlingen ska det vara så roligt som det bara är möjligt utan leksaker och godis. Grisöra eller annan utlovad favorit ska han bli medeten om var det finns (i för ändamålet speciell ryggsäck/väska strax utanför tävlingsplanen) och om när det fås (så fort fjärrdirigeringen är genomförd).

Dagens riktiga höjdpunkt och det jag är riktigt nöjd och glad över, kom redan när vi var på väg tillbaka till klubbstugan efter skogsvändan på morgonen. Jag hann knappt tänka tanken ”det är nog dags att koppla honom nu, det har nog börjat komma folk och antagligen går fler ut i skogen och rastar sina hundar”) färdigt, förrän det på stigen framför Carrey dök upp en karl med en ganska ung schäfer. Carrey hade schäfern på sin höjd tio meter framför sig, vi befann oss betydligt längre bakom honom. Men när jag kallade in vände han och kom omedelbart! Och när man tänker efter, att få hunden att springa till en ruta markerad av koner är ju ett synnerligen konstruerat påhitt, men att få honom att tvärvända i skogen, när han mitt inne i ett riktigt bus-rus och dessutom just upptäckt en pontentiell lekkamrat/slagsmålspartner/älskarinna framför sig, och snabbt springa till matte istället, det har stor betydelse i det verkliga livet!

Ja, han är verkligen bra, den där P.  Jag funderar på om jag kan adoptera honom som min personliga tränare kanske?

Vi har kört några inkallningar idag. Jag kom på en helt vansinnigt dum grej jag gjort tidigare. Jag tycker ju att jag kört släta inkallningar så mycket som man ”ska”, för att inte tappa tempo, men det har sjunkit ordentligt ändå. Vet ni varför? Nästan alla släta inkallningar har jag kört från sittande, bara när jag tänker göra ställande och/eller läggande har jag kört från liggande. För säkerhets skull har jag lagt till ett generalfel, jag har ställt eller lagt honom om jag bestämt det innan, även om han rört sig i tveksamt trav. Tacka f-n för att han blivit långsam då! Idag har vi bara kört från liggande. På lååånga avstånd, där jag mycket nonchalant släntrat iväg i maklig takt. Redan andra gången rörde han sig som en blixt, sådär så det dundrar i backen. Och jag måste erkänna, jag tar hellre en nolla om han springer så på inkallningen och det kanske blir på tok för många extrasteg i stoppen, eller om han rentav struntar i dom helt och hållet, än en femma eller sexa där han visserligen ställer och lägger sig där hanska men rör sig som en snigel.

Rutan har vi tagit en gång. Kamp med kongen först, och sen ett skick mot rutan ca tio meter bort. Samma tveksamet som de sista dagarna, så jag sprang helt enkelt ifatt honom och förbi rakt in i rutan och slängde kongen i backen. Jag gjorde ett försök till, då gick det bätte, ingen racerfart precis, men ingen större tvekan heller. Jag lyckades kasta kongen både åt rätt håll och lagom långt, så den landade strax bakom rutan, dessutom i rätt ögonblick, precis när han fått fötterna över kanten (stjärna i kanten för mig!). Vi kampade lite, och så plockade jag ihop konerna. Det var inte utan att Mr Red såg lite snopen ut, han hade nog förväntat sig en vända till. Men den får han vänta lite på, nu när det förhoppningsvis blev en positiv förväntan.

Så mycket roligare det blev nu!

Det är inget fel med att planera, bara man är beredd att revidera planerna ibland, det är en sanning som gäller både stort och smått. Och nu är min uppladdningsplan reviderad. Gårdagens tävlingsträning gav mig en del sanningar, och dessutom några mycket värdefulla råd som jag tänker följa istället.

P, som är domare och mycket skicklig tävlingsförare, agerade domare även på träningen. Alla deltagare (och vi var nog 15-20 stycken) genomförde 3 valfria moment, och efter varje enskilt moment gav P sina sypunkter och goda råd. Man fick veta vad man gjorde för fel, och vad man skulle kunna göra istället. Han är inte bara otroligt skicklig på att utläsa hurdan hunden är utan att känna den, han genomskådar människan också.

Så sanningarna jag fick efter mina moment (hopp-apport, rutan och inkallning) var till viss del svidande av typen ”jaja, jag veeeet att jag ska/ inte ska göra så egentligen…” till viss del överraskande, av typen ”ja just det, precis så är det, varför har jag aldrig tänkt på det själv?” Den värsta sanningen var ungefär följande: ”Det är inte att fel att anmäla till tävling innan alla moment sitter ordentligt. Men du har börjat tänka på poängen för tidigt, och ställer krav som gör att din hund blir osäker. Gå omedelbart tillbaka till leknivå och se till att han lyckas med momenten utan att bry dig om hur det går till, och måste du hjälpa honom massor för att han ska lyckas på tävlingen så gör det, skit i poängen. Den kommer så småningom och det kommer ändå aldrig att bli höga poäng om inte hunden tycker att det är skitroligt.”

Det var det där sista som sved värst. För innerst inne visste jag det, men hade ändå inte ”sett” det. Carrey ser inte ut att ha roligt längre. Han tycker visserligen att det är kul när vi börjar träna, och så länge vi gör sånt han är säker på, men sen ställer jag för stora krav, och då blir allting segt. Han blir långsam och lite osäker i alla moment. P tyckte också att jag skulle skrota min uppladdningsplan den här gången. Den kan funka när alla moment sitter bättre, men framför allt när han glatt och med självförtroende försöker genomföra dom. Jag ska istället köra rutan som är det svåraste, kanske tre gånger om dan, men bara en enda gång i taget, och se till att han lyckas varje gång. T o m så sent som på tävlingsplatsen på morgonen tyckte han att jag skulle ta det en gång, en lätt lek-och busvariant som han säkert lyckas med och som ska bli minnesbilden han har med sig. Jag ska inte heller varva svåra och osäkra moment med lätta och säkra, eftersom Carrey är en såpass mjuk hund är risken stor att osäkerheten smittar av sig även på moment som är säkra. Jag själv har tänkt precis tvärtom tidigare, men det lät ganska självklart när jag hörde det. Och så ska vi köra mycker racerinkallningar med stora belöningar. Carrey är trots allt en hund som är både smidig och snabb, men det visar han inte om han är osäker på mig eller om det inte känns kul.

Det var mycket att ta till sig, den här tävlingsträningen gav mer än en hel kurs känns det som, och jag fick dåligt samvete för hur dumt jag tänkt och hur fel jag gjort med en del grejer… Men förhoppningsvis har jag inte gjort något som inte går att rätta till, kanske inte till den här tävlingen, men det kommer fler.

För tävlingen på söndag har jag alltså ett nytt mål uppsatt. Det handlar inte om att ta ett förstapris. Det handlar inte ens om att ta poäng i alla moment (det tyckte jag kändes viktigt och att det var ett rimligt mål innan). Nej, målet är att jag ska ha en hund som är lika lycklig när vi går ut från planen som när vi gick in. Den obefintliga svansen ska vara i topp hela tiden.

Om det hade varit genrep idag, så hade det kanske varit bra eftersom det ”ska” gå dåligt då. Men nu var det inte genrep. Ett snabbt överslag i möjliga poäng visar att vi inte ens var i närheten av ett tredjepris. Och som vanligt var det väldigt oväntade saker som vi missade grovt på. Hopp-apport t ex. Varför hoppa över hindret, när man kan springa bredvid? Och vittringsprovet… Carrey undersökte alla pinnar och stannade till vid den rätta gott och väl inom tidsmarginalen, men fick sen för sig att ingen av pinnarna dög, och gav sig iväg utåt planen, ivrigt letande efter fler möjliga pinnar… Ja, och sen gick inte rutan något vidare heller, vi har nog inte tränat tillräckligt på fullt avstånd. Och i fjärrdirigeringen har sitt från ligg blivit närmast omöjligt att åstadkomma.

Jaja, än finns det lite tid att specialträna en del saker, på onsdag tänkte jag ta hela programmet igen, och sen får det vara. Det blir som det blir.

Valborg, ja. Är det nåt som borde uppmärksammas och firas på nåt sätt? Jag menar, gör andra det? Vuxna alltså? Är det inte bara småungar som tränar på att supa skallen i bitar som firar det? Och eventuellt Uppsalastudenter, fast efter att i vuxen ålder ha bott i studentrum mitt i värsta studentkvarteren i ett och ett halvt år räknar jag in även majoriteten av studenter i kategorin småungar (fast något större) som tränar på att supa skallen i bitar. Iaf har då jag blivit mindre och mindre intresserad av det vartefter åren gått.

Det blev inget av med den seriösa träningen med husse som tävlingsledare i lördags, av den enkla anledningen att vi mer eller mindre svimmade av när vi ätit. Igår blev det heller inget av andra anledningar (därmed inte sagt att det varit träningsfritt, vi har kört på, Carrey och jag). Men nu snart så. Jag har skrivit ett utförligt tävlingsledarmanus åt hussen, nu väntar vi bara på att han ska komma hem. Han är ju inte bara husse, han är morfar också, och är just nu på jakt efter en skottkära, en riktig i plåt, till lillaT som fyller tre nästa vecka.

Oavsett om och hur ni tänker fira Valborg, kan ni ju ha en himla trevlig helg. Fast ni kan ju undvika att supa skallen i bitar åtminstone.

Nu kom skottkärran. So long!

Nu är det banne mig inte aprilväder, nu är det sommarväder. Och här sitter jag… Men det flyter på, nu har jag kommit så långt att jag börjat samla ihop själva sidmaterialet. Sen återstår att göra layouten. Och så rysaren: kolla så att det funkar i IE. Även i IE 6 den här gången… Kanske, kanske är jag någorlunda klar till helgen. Visserligen kommer jag hela tiden på nya grejer att göra men jag måste nog sortera bort sånt som kan vänta till senare. Nånstans måste man sätta en gräns, annars kan jag hålla på till jul utan att ha något att presentera.

Jag kom faktiskt ihåg ända till kvällen att det var tisdag i förrgår, och kom iväg på träning. Det gick rätt hyfsat, men det var varmt och jag märkte på Carrey att han behövde vätskepaus efter en stund. Men den fjolliga hunden vägrade dricka ur plastbunken som stod under vattenkranen och våran vattenskål stod hemma i garaget. Fjomphund! Visserligen var väl inte bunken sådär jättefräsch, men när tungan hänger neråt famtassarna till borde det väl duga ändå? Att dricka ur sumpiga diken och gyttjiga traktorspår i skogen går ju utmärkt! Och att dricka direkt ur kranen är inte heller hans grej…

Så han blev trött fortare än jag tänkt mig… Vi slog oss ner och tittade på andra en stund. Bl a en karl med en kelpie, som tränade på samma moment som vi. Och nu är jag inte så kaxig längre. Kelpien gjorde allt med en snabbhet och en exakthet som vi är mil ifrån. Hmpf. Just då kändes det som om vi bara kan få på sin höjd en femma på vartenda moment, men riktigt så illa är det nog inte. Och jag har bestämt mig för att jag inte ska åka till Nybro för att titta på tävlingen där. Jag hade tänkt det först, men det är nog bättre att jag har mitt självförtroende på topp, även om det är högre än vi gör skäl för.

Ett meddelande till Agnetha: Jag har faktiskt inte tid att lära mig latin just nu, retsamma mänska!