Man kan undra lite vad som tagit åt mig plötsligt. Först klagar jag över att jag inte hinner nånting, inte träna hund och inte ägna mig åt husliga lustar. Och sen igår kväll satte jag igång och gjorde pannbiffar på ett och ett halvt kilo köttfärs!
Och sen idag… Jag insåg att eftersom jag nästan aldrig går ut för att enbart träna, och numera tar båda hundarna gemensamt på nästan varje promenad, så blir det inget tränat. Konstigt va? Så nu ikväll tog jag Monster ensam. Vi tränade inte särskilt länge, jag har bestämt mig för att huvudsaken nu ska vara att vi tränar tills jag sätter stopp, punkt slut. Monsters ovana att “ta rast” för varje godis han inkasserar och skutta iväg till närmsta buskage eller så måste brytas. Har jag bestämt att vi ska träna, då gör vi det. Och vi gör det tills jag bestämmer att det räcker. Jag märker att jag kan vara ganska tuff i det här kravet, han är inte precis den som blir nedslagen eller uttråkad, det handlar mest om att han hela tiden testar om hur mycket han kan få bestämma själv. Och det ska minskas till det minimala hädanefter om vi ska få någon ordning på torpet.
Men hursomhelst, för att lyckas med detta, att få honom att så småningom frivilligt fortsätta så länge som jag vill, så måste jag nog ta det i ganska korta stunder till att börja med. Momenten vi gav oss på var “det gamla vanliga”, position med kontakt (går sådär, ibland bra och ibland rätt dåligt, och jag tycks aldrig lära mig att belöna rätt!), halter (går rätt okej), lägganden (samma problem här, om jag kunde lära mig att enbart belöna de gånger det går riktigt bra skulle vi snart ha ett kanonsnabbt läggande, men icke), lite platsliggning (30-45 sekunder på tio meters avstånd går bra) och sist men inte minst inkallning. Idag som först klarade han att sitta kvar tillräckligt länge och med mig på tillräckligt avstånd för att det ens skulle bli någon försök till inkallning. Och först fattade han inte alls vad jag menade, men sen… Det kan bli hans paradgren. Skitkul, tyckte Monster! Tyvärr hade jag ingen leksak med att belöna med, utan fick agera leksak själv, så jag har nog fjorton blåmärken eller så på armarna nu. Och ett rejält i baken.
Men mellan varje belöningstillfälle var det alltså idel (handgripliga) påminnelser om vad det var vi egentligen sysslade med…
