Monsterhunden, ibland även kallad Lille Skrutten, har idag fått sin mentalitet beskriven. Och tvärt emot vad jag trodde, så var han faktiskt ungefär som jag trodde. Jag som trodde att ingenting skulle bli som jag trodde, fick fel.

Om ni fattar.

Att han är alldeles förfärligt social och glad i människor var ju ingen nyhet. Inte heller att hans aktivitetsnivÃ¥ ligger pÃ¥ topp, alltid. Är man vaken sÃ¥ är man aktiv, det räcker att man är passiv när man sover. Det är Monsters motto. Leklusten är stor, gripande sisÃ¥där, kamplusten skaplig. (Egentligen är den stor, men när man oftast griper med framtänderna tappar man taget, vilket räknas som “omtag” och dÃ¥ sjunker siffran där.)

Han är då rakt inte tuffaste jycken i stan, det är bara som han låtsas. När det dyker upp spöken i skogen litar han på att matte tar hand om dom, fast han står en bit bakom och hjälper till, det gör han. När sen matte pratar med ena spöket, och det visar sig att det fanns en människa inuti, börjar svansen gå som en propeller och han drar snabbt slutsatsen att då är det nog samma sak med det andra spöket och springer dit själv och kollar.

Jag var lite oense med beskrivaren när det gällde ljudkänsligheten. Att han studsade iväg ganska mÃ¥nga meter när skramlet kom var inte alls oväntat. Och att det fanns kvarstÃ¥ende intresse är jag helt med pÃ¥, första promenadvändan försökte han (med vippande svans) kliva upp i skrammellÃ¥dan. Men kvarstÃ¥ende rädsla? Enligt beskrivaren försökte han pÃ¥ andra vändan undvika det obehagliga genom att gÃ¥ fot, utan att jag sagt nÃ¥got. VadÃ¥ utan att jag sagt nÃ¥got? Vi har inget kommando pÃ¥ fot än, det handlar bara om frivilligt beteende. Men när jag ser pÃ¥ filmen hur jag hÃ¥ller kopplet just där… typiskt linförighetsgrepp! SÃ¥klart Monster ser det som en signal, fast jag inte själv visste om den! Nej, jag kallar det inte kvarstÃ¥ende rädsla.

Och så var det skotten. Om det var något moment jag verkligen skulle vilja att fler fick se, för att få lite fler åsikter om det, så är det skotten. Vad tror ni hände? Precis när vi börjat leka, då dör kamerabatteriet! (Tur att jag inte visste om det då, då hade jag väl blivit så upprörd att vi fått lov att avbryta.) Men på det lilla som finns av leken kan man se att Monster var trött där. Det var inte alls samma intensitet som i början. Han stannar upp och bryter leken när skotten kommer, men det går att få igång honom igen. Under passiviteten piper han lite (men det gör han ju alltid, med eller utan skott, passivitet är som sagt inte hans grej riktigt), och sen blir leken ganska halvhjärtad. Det resulterar i en trea på skotten.

Jag var först grymt besviken just pÃ¥ den där trean. Det gÃ¥r pÃ¥ nÃ¥got sätt en magisk gräns vid tvÃ¥. Men nu när jag (flera gÃ¥nger) läst vad det verkligen stÃ¥r i den rutan: “Riktar intresse mot skytten, publiken eller annat, men Ã¥tergÃ¥r till lek/passivitet” sÃ¥ joo… det var nog sÃ¥ det var. Och sÃ¥ ovan som han fortfarande är, mina skotträningsförsök till trots, sÃ¥ är det väl ungefär vad man kan förvänta sig.

Nu är jag mest besviken på det som bedömts som kvarstående rädsla på skramlet, för det upplever jag som fel. Men allra mest besviken är jag på kamerabatteriet, att det inte blev film av riktigt alltihop.

Och sammantaget tycker jag att han var duktig min Lille Skrutt. Och det visade sig att jag faktiskt kände min hund rätt väl ändå.

Nej, det är inte Monster som har gjort sitt MH idag. Det är jag. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha ett litet hum om vad det är som väntar, jag har aldrig sett ett MH och det skiljer ju ganska ordentligt från forna tiders karaktärstest.

Och jädrans vad intressant det var! Jag Ã¥kte hemifrÃ¥n i morse med orden “jag ska bara se en eller tvÃ¥ hundar, sÃ¥ jag är hemma om nÃ¥n timme”. Jag blev kvar och sÃ¥g fyra hundar, alla väldigt olika sinsemellan. Inte sÃ¥ konstigt iofs, med tanke pÃ¥ rasspridningen. Först var en kerry blue (fasligt otrimmad och med lite lätta öron, sÃ¥ när jag först sÃ¥g den tyckte jag det var en pumi!), och den uppförde sig ungefär som man kunde förvänta sig av en terrier. SÃ¥ en dobermann, en studsboll pÃ¥ det sätt som bara en ung dobermann kan vara. Inga problem med vare sig skrammel eller skott, däremot en hel del sociala rädslor.

SÃ¥ kom dagens höjdpunkt ur humorsynpunkt: en grand danois. Beskrivaren var bekymrad för det fanns inga rutor som passade pÃ¥ honom… Han flamsade omkring, inte rädd för nÃ¥got, lekte lite när det skulle lekas, men valde att sno testledarens keps istället för att kampa med honom, pÃ¥ jakten slet han sig och hann ifatt bytet lÃ¥ngt innan det var meningen, andra vändan lyckades matte hÃ¥lla i, när han släpptes rusade han iväg och förbi bytet, rundade buskarna och överföll istället tjejerna som skötte linan med drägelpussar… Vid avstÃ¥ndsleken var han intresserad och sprang utan att tveka iväg när han fick, men väl framme hos figgen blev han bajsnödig. Vid spökena fick matte hjälp att hÃ¥lla honom för säkerhets skull, han agerade fint mot bÃ¥da spökena, sedan löste han “avslöjandet” pÃ¥ egen hand, och klädde av det ena spöket ocksÃ¥ pÃ¥ egen hand, inte bara huvan utan alltihop. Herrejisses, och sÃ¥ tycker man att aussies kan vara brötiga!

Sist av dom jag såg var en boxer som vi var kurskamrat med på fortsättningskursen. Han bjöd väl inte precis på nån humor, men var raktigenom testet mycket bra.

Vi kom ju inte med pÃ¥ dagens MH där Kalmar BK var arrangör. Hur det nu kunde komma sig vet jag inte, tvÃ¥ av de fyra hundarna jag sÃ¥g var ju inte av bruksras, och inte den som gick ut när jag Ã¥kte heller. Men det spelar ingen roll, jag har kommit med pÃ¥ rottisklubbens MH pÃ¥ samma plats om tvÃ¥ veckor. Och pÃ¥ det här sättet fick jag ju en chans att se det innan. Eftersom jag har bÃ¥de god fantasi och föreställningsförmÃ¥ga, kan jag se för mig precis hur Monster kommer att agera pÃ¥ vartenda moment. Och högst troligt blir väl ingenting som jag tror. Det enda som jag är ganska säker pÃ¥ är passiviteten… Eftersom nu testet är där det är och jag vet hurdan Monster är sÃ¥ fort han kommer ur bilen där. Jag vet att man inte precis kan eller kanske inte ens bör träna inför ett MH, men jag ska faktiskt ta alla möjligheter att Ã¥ka dit dagtid nu, när inga eller fÃ¥ andra hundar är där. Och bara gÃ¥ en sväng och stÃ¥ stilla en stund. Möjligen kan han coola ner sig en smula. Och sÃ¥ ska vi Ã¥ka dit tisdagkvällarna för skottvanans skull.

(I dessa tider av politisk korrekthet in absurdum är det väl bäst att se till att rubriksättningen inte gynnar det ena könet.)

Det där med missad anmälan till MH var fel. Jag hade räknat fel pÃ¥ en vecka, och har nu anmält med flera dagar tillgodo. Ã…terstÃ¥r bara att se om jag kommer med, hemmaklubbens egna var överfullt sÃ¥ jag har istället försökt med Rottweilerklubben, och där kan jag ju bli bortprioriterad. Det fanns som sagt platser kvar förra veckan, men det finns kanske fler än jag som inte fÃ¥r tummen ur och anmäler i god tid. Även bland rottweilerfolk…

När jag ändå var inne på tävlingskalendern så tänkte jag att jag kunde kolla efter appelltävlingar till våren. Men de finns ju inte där än. När kommer tävlingskalendern ut egentligen? Och borde inte nästa års tävlingar kunna finnas på webben, är inte de redan beslutade?

Jaja. Vi är ju inte riktigt tävlingsklara än. Det finns lite att slipa på, om man säger så. Och alla dagar går absolut inte lika mycket framåt som det gjorde häromdagen, när jag för ett ögonblick faktiskt tydligt kunde se en tävlingskarriär framför mig. Men totalt sett går det väldigt mycket bättre än det gjorde för bara någon vecka sen. Både min och Månsens motivation till träning har ökat med flera hundra procent. Det är t o m så att jag försöker hålla igen lite, jag vill hinna läsa mer i boken innan jag går för långt, så att jag verkligen ska veta vad jag gör.

Och det är mycket att hÃ¥lla reda pÃ¥. Det är ingen lätt träningsmetod pÃ¥ det viset! Man vill sÃ¥ gärna göra det lite enklare för sig, fuska lite och snabba pÃ¥ genom att hoppa över vissa saker och slÃ¥ ihop andra, och dessutom lägga till hjälper som är ajabaja. Och boken är bra pÃ¥ det viset, den säger inte bara “gör sÃ¥ och sÃ¥, sÃ¥ blir det sÃ¥ här”, den förklarar noggrant ur ett beteendevetenskapligt perspektiv varför varje litet steg är nödvändigt, varför man inte bör slÃ¥ ihop saker, och vad man riskerar om man gör det. Samtidigt gör det ju boken ganska “tung”, man kan nog lätt frestas till att gÃ¥ direkt till själva momentträningen pÃ¥ slutet. Och därmed ännu mer frestas till genvägarna i träningen om man inte har orsak och verkan i beteenden klart för sig. Själv tycker jag den här teoridelen är fasligt intressant och spännande!

Och jag tror jag vet vad Sandra önskar sig i julklapp…