Nån gång mitt på dagen ringde Carin, och bara tack vare att jag just varit på toa och sedan stod i köket för att peta i mig ytterligare piller svarade jag. Men jag lät nog som en zombie i luren, fattade först inte vem det var och var osäker på om jag över huvud taget kände någon Carin… Hon fattade som tur var direkt vad det var med mig och avslutade samtalet. Skulle ringa imorgon tror jag? Annars gör jag det.

Inte förrän efter sju ikväll klarade jag att vara uppe, och kunde få i mig först lite kaffe och efter det lite att äta, och sedan mera kaffe. Och plötsligt, ungefär som att stänga av en kran, var värken som bortblåst. Mycket märkligt.

Och imorgon är en annan dag. Då jävlar. Då ska jag väl äntligen kunna få en må-bra-dag, vara effektiv och få saker gjorda? Men eftersom den här veckan blev som den blev står städning och hundarna högst på prioritetslistan.

————————————–

Ibland förstår jag inte hur människor tänker. När man säger en sak och sedan gör något som går stick i stäv med det man sagt (och det alltså handlar om viktiga saker, som i förlängningen på olika sätt kommer att ha stor betydelse för andra människor), och det man gör så uppenbart kommer att slå tillbaka på en, då fattar jag inte alls hur man tänker. Hur ska man kunna försvara sin handling i efterhand då?

Och nej, det handlar inte om en politiker. Då hade jag kanske inte varit så förvånad.

————————————–

Jag körde en favorit i repris och somnade i soffan, nån gång strax efter nio tror jag. Vaknade vid midnatt och nu har hundarna fått sin nattrastning. Jag har huvudvärk, jag har inte druckit kaffe ikväll. Det verkar lite dumt att göra det nu, och jag hade tänkt försöka låta bli, men jag tror jag måste. Koffeintabletterna är slut, och jag är hellre vaken ett par timmar nu än har migrän imorgon.

Så kaffe it is.

Det verkade inte ha hjälpt, huvudvärken sitter där den sitter. Inte så svår att den är handikappande, inte än. Men jag känner liksom igen typen.

Visserligen är det ganska vanligt att både besök hos Sandra och utställningshelger och framför allt kombinationer av detta, brukar ge migränanfall (utan att vi för den sakens skull behöver dra några slutsatser om umgänget med S&A, mina migränattacker har inte alltid helt logiska orsaker), men den här gången verkar det som om anfallet kommer redan i förväg. Det vore ju en ny variant, en riktigt höjdare måste jag säga.

Nu har jag lite drygt 4 timmar på mig att få allt färdigt för avfärd, då måste jag vara så klar att jag kan last in hundar och packning i bilen och ge mig av för att hämta A på jobbet. Sen väntar ca fem timmars bilresa. Här finns faktiskt inte utrymme eller tid för några migränattacker.

Sådeså!

Om jag fick bestämma, så skulle man ha migränanfallen (om man nu måste ha sådana, och det måste man tydligen) de dagar man inte har internet.

Gårdagen var en enda dimma, jag har svaga minnen av att A gick ut med hundarna, att han gav sig iväg på fotboll, kom hem igen och med öl-andedräkt böjde sig över mig och (högt rakt in i mitt öra) talade om att VI VANN MED 6-0! och det enda som inte fick kärleken att dö just då och där, var vetskapen om att han skulle ta ut hundarna igen och att jag skulle få ligga kvar där jag låg.

Jag har 55 olästa blogginlägg i min rss-läsare, ungefär hälften är sådana jag vill läsa direkt, resten kan vänta. Egentligen finns där 20 till, men det beror på att Ölandsbladet äntligen (kanske efter mina påstötningar i mail till Tobbe Carlsson) fått igång sitt rss-flöde, så det flaggar 22 olästa från Tobbe, men det är bara de två nyaste som är nya på riktigt.

Jag har ett gäng bilder från Växjö att gå igenom för att se om jag lyckats med åtminstone någon, och så borde jag väl blogga nåt om den dagen också.

Förutom att det är måndag och jag har en hel del annat att göra. Hur det nu ska gå. Av erfarenhet vet jag att det kan ta hela den här dagen också innan min hjärna tagit sig ur den sirap som stavas Anervan.

Nån sorts frukost först. Jag vet att jag petade i mig ett rostbröd igår kväll, men har inget minne av när jag åt något innan dess. Det kan ha varit den där kexchokladen i Växjö lördag förmiddag…

*smack* så satt migränen där och kändes som om någon krängt på mig en tre storlekar för liten hjälm gjord av järn… Klassisk migränsituation. Jag hade varit ganska stressad över att det inte fungerade som tänkt, osäker om hur jag skulle lösa det, om jag ens kunde lösa det. Så när det sedan fungerade och det dessutom visade sig att det inte alls var mitt fel att det inte gjort det innan och stressen och spänningen släppte tvärt, ja då var det ju kört.

Sen tänker man ju egendomligt i såna situationer, av någon märklig stolthet skulle jag minsann inte visa hur ont jag hade (det var ju pinsamt när jag nyss varit sjuk… eller vad jag nu tänkte), så jag satt snällt ner med dom andra och tog en kopp kaffe fast jag hade så ont att jag mådde illa, sen mumlade jag att jag måste hem och att jag kommer tillbaka imorrn, hastade ut till bilen och körde hemåt. Det var rena mardrömmen. De 3 milen kändes som 30, jag hade bara en, nej två, tankar i huvudet: Sängen. Blunda. Äntligen hemma kände jag att köra in i garaget skulle vara mer än jag klarade, så jag ställde bilen på gatan och gick in som i dvala. Det var ju tur att Monster som varit med mig dessförinnan fått springa en massa över åkrarna på lunchen, nu blev det raka spåret in. Och sen raka spåret till sängen, via medicinlådan i köket, för min del. Klockan var då ungefär fyra.

Jag var svagt medveten om att A kom hem, och var visst uppe på toa och tog en tablett till nån gång på kvällen, annars är nästa medvetna minne att jag vaknade med lätt panik strax före 6, rusade upp och frågade A om han skulle ha bilen. Nej, svarade han, bra, sa jag och la mig igen. Sov till 8. Sen dess har jag mått bra, har varit på jobbet hela dagen och nu fungerar allting. Ja, nästan. Återstår en del justeringar för webbgränssnittet, men det ska jag fixa hemifrån imorgon. Sen kör vi igång det hela.

Och jag hoppas att jag får mer tid över till diverse andra projekt nu. Särskilt två stycken pågående, som behöver bli klara ganska snart… Jag är inte sysslolös, om nu nån trodde det.