Jag bredde den allra sista tunnbrödsbiten i pÃ¥sen omsorgsfullt med messmör. Det blev rikligt med messmör, jag gillar det, och extra rikligt därför att det var lika bra att skrapa ur det sista ur asken. Lika omsorgsfullt vek jag sÃ¥ ihop tunnbrödet. Det är viktigt att det blir vikt i tre delar. Sista viket, jag gapar och för brödet mot munnen… det är grönprickigt! Jag är inte äckelmagad av mig, men mögel ger mig kväljningar utan att jag ens behöver känna nÃ¥gon lukt. Fort till soppÃ¥sen med mackan.
Det fanns brödalternativ, en kvarts Sörens Ölandslimpa lÃ¥g i skÃ¥pet ocksÃ¥ (jo E, det finns alltsÃ¥ fortfarande, bageriet kursade och länge fanns det inte men efter mÃ¥nga turer blev recept och varumärke köpta av ett bageri i Löttorp), visserligen med en dryg vecka pÃ¥ nacken och ganska torr, men en Sören möglar inte lätt. SÃ¥. PÃ¥läggsalternativ dÃ¥? Färsk Sören behöver inte ens nÃ¥t pÃ¥lägg, men med stigande Ã¥lder blir det mer nödvändigt. Det fanns en ostbit i kylskÃ¥pet, men den var sÃ¥ nerhyvlad att paraffinet i botten sken igenom. Marmelad… tycker jag inte gör sig alls pÃ¥ den typan av bröd. Messmör hade funkat utmärkt, men jag hade som sagt noggrant skrapat ur asken och smetat ut det pÃ¥ det prickiga tunnbrödet. En, eller kanske var det en halv, liten skinkskiva hittade jag. Med denna lilla skinktrasa rättvist uppdelad pÃ¥ tvÃ¥ torra sörensskivor blev det iaf nÃ¥n sorts frukost.
Är det inte typiskt när jag nu för en gångs skull försöker äta en någorlunda riktig frukost?
