Dec 052012
 

- och hur man undviker att njuta av det

Jag tänkte att om jag är så positiv jag bara kan, och enbart tänker på hur vackert det är, så kanske jag kan njuta av en långpromenad i vinterlandskapet. Vi har fått mycket snö, men idag sken solen och omgivningarna såg ut som ett julkort.

Julkortsvinter

Det gick inte så bra, men nu vet jag åtminstone hur man inte ska göra.

För det första: man ska klä sig lagom, och inte för varmt. Det innebär att man tar hänsyn inte bara till temperatur och vindstyrka, utan också hur djup, tung och packad snön kan tänkas vara där du tänker gå. Det gjorde inte jag.

För det andra: välj med fördel en väg som är plogad om snön är djup, eller åtminstone ordentligt upptrampad. Det gjorde inte jag.

Ekstockar. Vid en plogad väg.

För det tredje: om man medför en eller annan hund, vilket kan vara positivt, välj helst ett exemplar som man inte behöver bli arg på hela tiden för att den antingen drar som en oxe i kopplet (när den är kopplad) eller inte kommer direkt när man kallar in (när den är lös). Det gjorde inte jag.

Rätt rejäla stockar.

Om man noga planerar ovanstÃ¥ende punkter, sÃ¥ kanske man kan orka lyfta blicken och vara pÃ¥ tillräckligt gott humör för att se att det faktiskt är vackert. Det gjorde inte jag. Efter första biten genom skogen var jag redan ganska slut, det var visserligen en smal stig upptrampad, men Monster som var kopplad där eftersom vi passerar bakom en rad hus, drog som en tok hit och dit i ren glädjeyra (han gillar ju snön). Därefter skulle vi korsa landsvägen och gÃ¥ pÃ¥ en skogsväg, och jag tänkte att tar jag mig bara dit sÃ¥ blir det bättre, där kan han ju gÃ¥ lös… Jag tänkte inte pÃ¥ att smÃ¥ skogsvägar blir inte plogade förrän skogsägaren behöver ha den plogad. Kanske inte pÃ¥ hela vintern. Monster flög glatt iväg genom drivorna, jag pulsade i knähög, vindpackad snö i säkert 50 meter innan jag gav upp. Stövlarna fulla med snö, benen fulla med mjölksyra och hela jag genomsvettig. Och Monster som verkligen inte hade lust att vända redan…

Monsterhunden. Glad och olydig.

Nej. Det gick inte så bra. Och jag har två hundar kvar som inte fått mer än snabbrastningar än så länge. Nu ska jag gå ut med dem, men det blir mer på hemmaplan, där jag vet att det är plogat alternativt traktorspår att följa.

Apr 152010
 

En fortsättning pÃ¥ höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gÃ¥ngen igÃ¥r, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi nÃ¥gra kilometer pÃ¥ eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa pÃ¥ alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt fÃ¥ honom att fatta att det är förbjudet att gÃ¥ (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltsÃ¥ med att tillÃ¥ta honom att gÃ¥ fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte fÃ¥r nÃ¥got som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte pÃ¥ det helt till 100% sÃ¥ här första gÃ¥ngen, men jag ska ge det nÃ¥gra gÃ¥nger sÃ¥ fÃ¥r vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats sÃ¥pass att det bjöds pÃ¥ uppflyttningstÃ¥rta igÃ¥r… Men en dag ska jag minsann bjuda pÃ¥ tÃ¥rta ocksÃ¥! SÃ¥desÃ¥!

Dizzy fick följa med till klubben igÃ¥r. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna fÃ¥ göra lite ocksÃ¥, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös sÃ¥ knäskÃ¥larna hoppade sÃ¥ det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var pÃ¥ gÃ¥ng när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi Ã¥kte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stÃ¥ pÃ¥ händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

Apr 132010
 

Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden pÃ¥ pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är sÃ¥ trevligt när man fÃ¥r hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fÃ¥tt hälsa pÃ¥ varandra en stund Ã¥kte vi raka spÃ¥ret hem. Hussen Ã¥kte utrikes pÃ¥ jobb samma dag som jag Ã¥kte till Sandra, sÃ¥ det var med bÃ¥de förvÃ¥ning och lättnad jag konstaterade att det fanns bÃ¥de bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter sÃ¥ jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fÃ¥tt springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och sÃ¥ direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…

Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.

Apr 042010
 

A har lagat dubbelpunkan på min cykel! Så vi har premiärcyklat idag, Månsen och jag. Ingen särskilt lång runda, dryga 3 km bara, mest beroende på att cykelvägarna fortfarande inte är sopade, allt grus är både slirigt och dessutom så vasst att det faktiskt är en punkteringsrisk. Och så var det kallare än jag trodde, det är stor skillnad på att gå och cykla, och mössa och vantar hade verkligen inte varit i vägen.

Monster var i alla fall jätteduktig. Första sträckan hade vi visserligen lite diskussioner om gångart och tempo, men sedan sprang han så lätt och fint i höjd med bakhjulet att jag ett par gånger fick lov att titta ner för att kolla om han fortfarande var med mig. Det hade ju verkat dumt om jag cyklade omkring med ett tomt koppel i näven. Och inte ett enda tjyvstopp gjorde han, det har vi haft lite problem med tidigare. Fast när jag tänker efter så är det nog Carrey som är värst på den punkten.

Nu ska jag kolla Eniro efter alternativa vägar. Jag är ganska trött på mina invanda rundor.

Mar 312010
 

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igÃ¥r förmiddag, och pÃ¥ hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spÃ¥r till Monster. Det blev ett tvÃ¥tredjedels appelspÃ¥r pÃ¥ en Ã¥ker, med bara en vinkel och tvÃ¥ apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att Ã¥ka hem och hämta MÃ¥ns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insÃ¥g vad som var pÃ¥ gÃ¥ng, och jag hade fullt sjÃ¥ att fÃ¥ pÃ¥ honom spÃ¥rselen. SpÃ¥ret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i sÃ¥ mycket vad MÃ¥nsen sysslar med mellan start och mÃ¥l, inte sÃ¥ länge som vi verkligen kommer till slutet och har Ã¥tminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändÃ¥ inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrÃ¥n det faktum att han är bättre pÃ¥ att spÃ¥ra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spÃ¥rlinan, och Monster fick skutta omkring lite pÃ¥ egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till Ã¥kerkanten, och sÃ¥ sÃ¥g jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det Ã¥tminstone inte fanns nÃ¥got lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i bÃ¥de sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat nÃ¥got intresse av att rulla sig i t ex hästskit, sÃ¥ jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag sÃ¥g redan pÃ¥ hÃ¥ll att det inte var nÃ¥got torrt det han rullat sig i, men han var Ã¥tminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade nÃ¥got fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Mar 282010
 

Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igÃ¥r, det var ett par Ã¥r sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, sÃ¥ är den ändÃ¥ kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpÃ¥ när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella sÃ¥sen a là man tager vad man haver fÃ¥r dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändÃ¥ en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?

Feb 162010
 

Idag helt plötsligt visade lille monstergrisen att han kanske fattat – Ã¥tminstone delvis – vad det där med apportering handlar om egentligen. Jag stod i köket och väntade pÃ¥ att kaffet skulle bli klart, pÃ¥ golvet framför mig satt Monster, och pÃ¥ köksbänken lÃ¥g apportbocken. Och när jag nu ändÃ¥ bara stod där sÃ¥ kunde vi väl göra ett nytt försök, tänkte jag. Och sträckte fram apportbocken. Han tog den, jag släppte, han höll fast. Jag sträckte fram handen, sa ”tack” och han släppte. Bara det lilla var ett sÃ¥ enormt framsteg sÃ¥ ni anar inte!

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gÃ¥nger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten pÃ¥ golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det ocksÃ¥ nÃ¥gra gÃ¥nger, sedan skickade jag iväg apportbocken nÃ¥gon meter pÃ¥ golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?

Feb 122010
 

Det har åkts kana på den. Det har grävts tunnlar i den. Och visst ser det ut som om en flodhästskulptur är på väg att växa fram på toppen? Men den har inte krympt. Möjligen minskat lite på höjden och istället ökat i omfång pga den intensiva nötningen av barnoveraller. Och så har den fått lite ny snö på sig, bara så man kan se att den gamla var rätt smutsig.

Jag har börjat sätta en ära i att fotografera utan blixt, sÃ¥ länge det bara är möjligt. Jag har liksom fÃ¥tt för mig att det är ”finare”. Ibland funkar det bra, ibland, särskilt när jag försöker fota hundarna, blir det suddigt. DÃ¥ligt ljus kräver att motivet hÃ¥ller sig stilla, och det gör dom sällan… Men ibland kan en suddig bild vara väl sÃ¥ bra som en skarp. Den fÃ¥ngar ofta personligheten pÃ¥ ett annat sätt. Tycker jag i alla fall. Om inte annat sÃ¥ lÃ¥ter det som en rätt ok ursäkt.

Jan 252010
 

För andra söndagen i rad var vi och tränade på klubben, förra gången var vi tre stycken som stämt träff, igår tillfälligtvis bara två. Men när vi nu är flera som puffar på varandra, så kanske det kan bli en god vana? Appellplanen är noggrant skottad, så vi kan inte skylla på vintern, dessutom siktar vi nu på gemensam tävlingsstart i slutet på april. Siktet är med andra ord inställt, no more excuses, det är bara att träna på!

Båda de här söndagarna har jag mest fokuserat på att få Månsen att koncentrera sig på mig och att hålla kontakten så mycket han bara kan. Och båda gångerna har han varit totalt hopplös till att börja med, men sedan blivit bättre och bättre. Igår körde jag lite linförighet, bara kortkorta sträckor med många vändningar och halter, läggande under gång, inkallning (där vi särskilt tränar på och belönar kvarsittandet), och lite platsliggning utan störning från andra hundar, men med retning i form av att jag gick runt honom och dinglade med en repboll.

Karin hade kameran med, och när jag efterÃ¥t fick se den här bilden blev jag bÃ¥de glad och överraskad. Jag hade aldrig trott att det skulle se sÃ¥ himla bra ut pÃ¥ bild! Visserligen är jag smärtsamt medveten om att den kontakten och den positionen oftast bara varar en liten liten stund, sekunden efter att bilden är tagen kan han mycket väl ha slängt sig Ã¥t sidan och hotat att rycka armen av mig… Men ändÃ¥, hÃ¥ll med om att det ser snyggt ut!

Foto: Karin Moberg

IgÃ¥r kväll tittade jag igenom momenten för appellydnaden. Och blev brutalt pÃ¥mind om att jag duktigt förträngt tvÃ¥ moment. FramförgÃ¥endet, som vi inte ens börjat träna, och apporteringen, som jag pÃ¥börjat och börjat om pÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger utan att komma nÃ¥gon vart alls. Övriga moment tror jag att vi kan fÃ¥ till sÃ¥ det kan bli Ã¥tminstone nÃ¥gon sorts poäng (dvs om jag tränar flitigt), men de här tvÃ¥… Bara att kavla upp ärmarna och börja. Jag har börjat (om) ikväll med lekapporteringsövningar i köket. Alltid nÃ¥got.

Och så får vi hoppas på vår snarast, för vi behöver väl en del spårträning också, kantänka.

montermonstret och gammelhunden

 hundar  Kommentering avstängd
Jan 152010
 

Monster fick ju som bekant tjänstgöra som monterhund en del i helgen. En syssla han är som klippt och skuren för. Att (nästan) obehindrat fÃ¥ hälsa pÃ¥ precis alla människor inom räckhÃ¥ll, ju fler och ju närgÃ¥gnare desto bättre. När ingen finns inom klappavstÃ¥nd, när människorna kanske dristar sig till att titta pÃ¥ en annan ras i en annan monter i närheten, sÃ¥ hänger han över staketet och ropar ”kom hit, kom hit, klappa mig, här är jag!”. Och alldeles utan att hänga över ett staket och leka inkastare, sÃ¥ har han ju ett utseende man lägger märke till, sÃ¥ människorna kommer ju, och han fÃ¥r sin belöning i form av ännu mer klappar och uppmärksamhet.

Detta har förstÃ¥s en baksida. Sedan förra MyDog har vi tränat stenhÃ¥rt pÃ¥ att man inte fÃ¥r hälsa pÃ¥ människor vi möter pÃ¥ promenaderna. Endast i undantagsfall, och endast om man hÃ¥ller sig lugn och dessutom fÃ¥tt mattes tillÃ¥telse. Träningen har varit framgÃ¥ngsrik, men det tog tid. Nu är vi tillbaka pÃ¥ ruta ett igen. Man fÃ¥r visst hälsa pÃ¥ alla man ser, för alla människor gillar det visst, och man fÃ¥r tala om pÃ¥ lÃ¥ngt hÃ¥ll att ”hej, här kommer jag, kom och klappa!”. Enligt Monster. Att det är lönsamt att istället gÃ¥ vid mattes sida och se upp pÃ¥ henne när man möter andra människor, att man brukar fÃ¥ godis dÃ¥, det har han helt glömt bort. Eller förträngt.

Gammelhunden, han som nyss var så sjuk så sjuk, och som skulle få ta det väldigt lungt resten av veckan, fick gå lös en stund idag. Han fick efter viss tvekan följa mig till Konsum, egentligen ville jag inte binda honom utanför i kylan, men det var faktiskt över nollsträcket idag och jag visste exakt vad jag skulle ha och det är aldrig kö där så jag tänkte att det kan inte ta mer än ett par minuter och det kan inte vara så farligt. På hemvägen var kassen tung och Carrey dragig, så vid vattentornet släppte jag honom utan att tänka så noga på det. Han brukar lufsa på egen hand där, och det är lättare att hantera tung kasse utan dragig hund. Men den gamle, nyss så sjuke hunden som skulle ta det lugnt fick ett fullständigt tokfnatt och rusade iväg som en unghund, fick fatt i en pytteliten pinne som han jonglerade med och sprang varv efter varv i stora cirklar runt mig. Sen sprang han mot mig, tacklade mig med bredsidan så jag höll på att trilla, fick sen tag i kopplet jag bar på och började kampa så jag höll på att trilla igen, sen tog han ett par varv till.

Än är inte gubben gammal…