lenas egna

Jag har förstås pratat med Monster om det här med bokbeställningen. Tydligen ser han inte fram emot 656 sidor högläsning sådär väldigt mycket, utan bestämde sig för att visa att han kan en del ändå. För när vi gick ut igår kväll med syftet att baka in små träningspass i promenaden var han en riktig ängel. Möjligen kan det änglalika uppförandet till viss del hänga ihop med att han noggrant inspekterade skivandet av en hotdog som sedan stoppades i godisfickan. Redan när vi gick ut genom porten där han normalt sett flyger fem meter utan ansats i sin iver att komma iväg, trippade han vid min sida med blicken fäst vid min.

Han gick fint i kopplet hela promenaden, glömde visserligen bort sig ibland och slängde sig iväg ner i ett dike med ett våldsamt ryck, men behövde inga andra påminnelser än att jag tvärstannade och höll emot och väntade (jag rycker aldrig i kopplet, det sköter han så himla bra själv). Då och då stannade vi och tränade. Träningen just nu handlar mest om att sitta i någorlunda utgångsposition med oavbruten kontakt en längre stund (allt från 10 sekunder till kanske en minut), oavsett vad som passerar förbi. Och att sedan fortsätta därifrån lugnt och med slakt koppel.

Detta klarar han jättefint oavsett vad, vem eller vilka som passerar. Det svåraste är att bryta det på ett bra sätt, dvs delen med att fortsätta utan att rusa. Jag kan liksom se hur mycket självbehärskning och koncentration det krävs av honom att sitta stilla med kontakt så länge, så att det sen bara rinner över när han äntligen får röra på sig igen. Just där har vi en jättegrej att jobba på.

Vi tog även lite “stå-fint”-övningar med förbipasserande, och det går också kanonbra. Det vankas ju utställning imorgon, så det kändes som om det kunde vara på sin plats att påminna lite om den speciella övningen…

Sedan höll Monster på hela kvällen och ville göra saker. Korv är ju gott. Så vi körde lite hämta-boll i hallen. Monster har ju inte fattat grejen med att komma tillbaka till mig med saker, men nu verkade det som om poletten trillade ner någorlunda och iaf för tillfället. Jag har en känsla av att det lite hängde på balansen mellan tennisboll och korv, dragningen var lika stor för båda grejerna. Han ville ha korv och han ville springa efter bollen. Och efter en stund fattade han tydligen att om han inte bara sprang efter bollen, utan hämtade den och lämnade den till mig, så fick han dessutom korv. Och bollen kastad igen. Bingo.

När sista korvbiten var uppäten fick han behålla bollen. Det var kanske dumt. Den blev väldigt finfördelad.

Idag hade jag faktiskt bestämt mig för att göra något som jag tänkt göra i ganska precis ett år. Nämligen åka buss med Monster. Jag hade t o m sett till att ha kontanter till bussbiljetten. Men - det regnar och det är kallt och min förkylning har tagit ny fart. Jag snorar och nyser oavbrutet, och huvudet känns som om det var full med fetvadd. Så det där äventyret känns inte alltför lockande just idag. Det är nog bättre att jag håller mig i stillhet och inomhus så mycket som möjligt, jag har varit hel- eller halvsjuk på alltför många utställningar ändå.

Sådär. Nu är den beställd. Lydnadschampionatet är inom räckhåll. Det kommer att gå som en dans nu.

Det enda problemet är att boken är på hela 656 sidor… jag vet inte riktigt hur jag ska få Monster att sitta still och lyssna så länge medan jag läser för honom.

Tips, någon?

Jag kan iaf ge er ett tips om det är fler som tänker köpa boken: Den är ganska dyr, men betydligt billigare om man beställer från Bokus.com än direkt från Canis.

Man kan undra lite vad som tagit åt mig plötsligt. Först klagar jag över att jag inte hinner nånting, inte träna hund och inte ägna mig åt husliga lustar. Och sen igår kväll satte jag igång och gjorde pannbiffar på ett och ett halvt kilo köttfärs!

Och sen idag… Jag insåg att eftersom jag nästan aldrig går ut för att enbart träna, och numera tar båda hundarna gemensamt på nästan varje promenad, så blir det inget tränat. Konstigt va? Så nu ikväll tog jag Monster ensam. Vi tränade inte särskilt länge, jag har bestämt mig för att huvudsaken nu ska vara att vi tränar tills jag sätter stopp, punkt slut. Monsters ovana att “ta rast” för varje godis han inkasserar och skutta iväg till närmsta buskage eller så måste brytas. Har jag bestämt att vi ska träna, då gör vi det. Och vi gör det tills jag bestämmer att det räcker. Jag märker att jag kan vara ganska tuff i det här kravet, han är inte precis den som blir nedslagen eller uttråkad, det handlar mest om att han hela tiden testar om hur mycket han kan få bestämma själv. Och det ska minskas till det minimala hädanefter om vi ska få någon ordning på torpet.

Men hursomhelst, för att lyckas med detta, att få honom att så småningom frivilligt fortsätta så länge som jag vill, så måste jag nog ta det i ganska korta stunder till att börja med. Momenten vi gav oss på var “det gamla vanliga”, position med kontakt (går sådär, ibland bra och ibland rätt dåligt, och jag tycks aldrig lära mig att belöna rätt!), halter (går rätt okej), lägganden (samma problem här, om jag kunde lära mig att enbart belöna de gånger det går riktigt bra skulle vi snart ha ett kanonsnabbt läggande, men icke), lite platsliggning (30-45 sekunder på tio meters avstånd går bra) och sist men inte minst inkallning. Idag som först klarade han att sitta kvar tillräckligt länge och med mig på tillräckligt avstånd för att det ens skulle bli någon försök till inkallning. Och först fattade han inte alls vad jag menade, men sen… Det kan bli hans paradgren. Skitkul, tyckte Monster! Tyvärr hade jag ingen leksak med att belöna med, utan fick agera leksak själv, så jag har nog fjorton blåmärken eller så på armarna nu. Och ett rejält i baken.

Men mellan varje belöningstillfälle var det alltså idel (handgripliga) påminnelser om vad det var vi egentligen sysslade med…

För en gångs skull lyckades jag pricka in lunchrastningen så att dagens första hällregn började precis när jag kommit in igen. Annars är jag väldigt duktig på att få till det så att det börjar när jag är så långt hemifrån som möjligt. Och störtskurarna som varit den sista veckan har inte varit nådiga, dom har varit av typen “blöt ända in i underkläderna på 27 sekunder blankt”. Mellan skurarna är det varmt och kvavt, så man klär sig inte gärna i regnkläder utifallat heller.

Monster slet sig förresten på promenaden. Det var väl att ta i, det var snarare jag som trasslade till kopplen i en trång passage och när jag skulle reda ut trasslet och få ett koppel i var hand igen och trodde det var Carreys koppel jag hade löst hängande på ena tummen fick Monster i samma ögonblick syn på vaktisen som skymtade bakom ett buskage där han rensade ogräs och det visade sig att det visst hans koppel som jag inte alls höll fast i… Monsters alltså, inte vaktisens.

Våra vaktisar hyggliga killar som är ganska härdade vad gäller kärvänliga Monsterattacker, så jag hojtade bara “nu blir du överfallen” för att han skulle bli lite förvarnad på vad som komma skulle. Samtidigt nådde Monster sitt mål, och samtidigt rätade vaktisen på sig. Det visade sig att det inte var någon av våra ordinarie, utan en stackars vikarievaktis, helt ovan vid attackerande Monsterhundar… Men han var en hygglig typ han med, och som tur var inte hundrädd. Hans enda kommentar var ett skrattande “sån energi skulle man ha!” medan Monster tog tre ärevarv och i farten studsade både på vaktisen, Carrey, mig och en björk.

Jodå, han kom visst när jag ropade. Efter att han gjort sina tre varv.

Det var ett fasligt tjat både här och här och här och här också om att den där familjecupen är på blodigt allvar. Äh, det är ju bara en lek! (Sa hon som kom sist.) Det är iaf kul med Monster, det blir aldrig som man tror. Sånt jag inte alls räknar med ska fungera, går visst ganska bra. Slalom t ex. Han har aldrig varit i närheten av slalompinnar, vi har försökt (utan framgång) med slalom mellan benen, det är allt. Och med tanke på att godis var förbjudet och hur dåligt det brukar gå att locka honom om jag inte har något att muta med så trodde jag aldrig vi skulle ta oss igenom det. Men jodå, med några extrasvängar och ett par utflykter så gick det. Det enda som jag var helt säker på skulle gå bra var racet. Inkallning på valpträningsvis, en håller hunden och man springer därifrån lockandes och hojtandes och försvinner utom synhåll på slutet. Det älskar Monster, och det har alltid gått hur bra som helst, även på klubben där han är okoncentrerad och splittrad. Nu kom han rusande efter mig, tittade fram bakom kröken och konstaterade att jag var där, vände och sprang minst lika fort tillbaka. Flera gånger…

Vi kom hem i onsdags eftermiddag, och det var bara att kavla upp ärmarna och börja traggla med labyrinten igen. För tro inte att alla vägar var utforskade. Onejdå.

Så var jag hemma igen. Jag blev varm i hjärtat när tåget gled in på perrongen i Kalmar och jag såg Anders sitta på en bänk och vänta - med Monsterhunden stillsamt liggande bredvid fötterna! Jag funderade en kort stund på om han drogat hunden eller om Monster kanske blivit plötsligt vuxen och mogen medan jag varit borta i fyra dygn. Men ordningen var återställd så snart Monster fått syn på mig och han var den vanliga vilda, galna och glada hunden igen. Men faktum är att han tar sig - han kan faktiskt koppla av emellanåt även i ovana och stimmiga miljöer.

Helgen var ju både bra och mindre bra. Roligt att komma till S&A och få se de sju små krypen. Roligt med Tvååkersutställningen där vi hade en himla tur med vädret och allt flöt på som det skulle i vår ring båda dagarna. Men så kom ju det sorgliga att de sju små krypen decimerades till en skara på sex… Visst är det sånt som händer, och visst är det inte alls särskilt ovanligt, och visst var det ju ändå bra att det inte var någon smittsam sak som skulle drabba hela kullen, och inte heller något ärftligt man behöver oroa sig för, och visst var det bra att det hände nu och inte senare… Men likförbaskat himla sorgligt. Jag var stöttande (eller krassa och hårda?) mamman medan jag var där, nu rinner tårarna i efterhand istället.

Men de återstående sex är så fina, och väldigt pigga och framåt allihop! Jag har förstås en favorit, en liten Gangster. Men det ska inte bli nån Gangster här än på flera år. Men tänk om det finns nån valpspekulant i Kalmar som vill ha en lite red-merle-hane med världens roligaste svans? Önska kan man ju alltid.

Hemma igen var det iaf bara att kasta sig över en ny buggrapport, som faktiskt visade sig inte vara nån bugg, snarare en misstolkning, så det ska förhoppningsvis inte vara alltför svårt att åtgärda. Jag har ju som bekant annat som behöver bli klart också.

Ibland, fast det är ganska sällsynt, händer det att jag inte bara tänker utan handlar därefter också. Alltså har jag för en gångs skull tränat med Monster lite mer strukturerat och genomtänkt än jag brukar. Jag bestämde mig för att vi ett tag framöver ska prioritera tre saker: att få bort hjälpen vid ingångarna, att få riktigt snabba lägganden, och att få en bra stadga i kvarliggandet. Uppe vid vattentornet, inte avskilt men oftast med de störningar som förekommer i form av förbipasserande på lite lagom avstånd, höll vi till.

Snabba och säkra lägganden skulle vi kunna ha ganska snart, bara jag nån gång kan lära mig att belöna lite mer selektivt, dvs inte belöna de gånger när det inte är riktigt bra. Men nej då, den största automatiken i det hela är att jag både klickar och belönar varenda gång Monster lägger sig, oavsett hur. Och varje gång jag gjort det när jag skulle ha avstått stönar jag inombords och tänker att jag ska skärpa mig, och så gör jag om felet igen.

Att minska ner hjälpen vid ingången visade sig inte heller vara särskilt lätt. Vi tappade genast lite tempo men framför allt position, och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta där… Just nu valde jag iaf att belöna stort för att han öht gjorde någorlunda godkända försök helt utan hjälp, att han liksom visade att han fattade vad han skulle göra utan mitt pekfinger, och så får jag väl försöka mig på nåt mellanting sen kanske? Eller är det bättre att växla, ibland med och ibland utan hjälp?

Stadga i platsliggning däremot känns jättebra. På den nivån vi är alltså. Han ligger stadigt och bra, fortfarande bara i kopplets längd, men säkert i två minuter. Jag gick lite fram och tillbaka, runt honom och över honom, och belönade då och då. Just det kändes riktigt bra idag, även om jag är fullt medveten om hur långt det är kvar.

Sen bet han mig i näven, skithunden. Efteråt när vi skulle leka alltså. Kampleksaken jag fått med mig ut var alldeles för liten, Monster hoppade och högg efter den i farten, eftersom jag samtidigt svingade den så missade han och högg istället min hand med full kraft. Det gjorde så ont ett tag så jag mådde illa och nästan svimmade. Det gick inte hål, men handen blev liksom ihopklämd i sidled, och jag tyckte jag både hörde och kände hur alla ben i mellanhanden bara kraskade sönder. Så illa var det förstås inte, det bara kändes så en stund. Men jag kommer nog att ha en vackert blåfläckig hand imorgon…

Dagens läxa: jag måste lära mig att belöna rätt, och jag måste ha med en större leksak.

Jag har tänkt. (Jo, det händer faktiskt att jag gör det!)

Eftersom jag väntar på ett mailsvar innan jag kommer vidare i jobbandet, har jag ägnat mig lite åt annat. Bl a tittade jag på filmen från SM-åttans lydnadsprogram. Och så tänkte jag (särskilt med tanke på att många hundar visserligen hade bra mycket högre tempo än denna, men också sämre position och precision), att hur svårt kan det va egentligen? Förstå mig rätt nu, givetvis fattar jag också att det är skitsvårt och krävs hur mycket träning som helst för att få till alla detaljerna och att få hunden att koncentrera sig genom hela programmet, men momenten i sig? Det är ju inga cirkuskonster man begär direkt, eller hur?

Om vi återgår till Monster, så ska vi kanske tala tyst om elitmomenten ett tag till, men hallå, ettans moment, hur svårt är det då? Jag tänkte igenom alla momenten och funderade över vad han redan kan. Och det är faktiskt en hel del, även om det mest består av småbitar än. Och genomgående är att det fattas stora portioner stadga, det finns typ ingenting av den varan än.

Platsliggning. Tja, stadga, som sagt. Och trygghet och vana. Jag har än så länge bara lämnat i kopplets längd, kanske 30 sekunder. Och med andra hundar bara ett par gånger.

Tandvisning. Jag har en känsla av att det här kan bli det svåraste momentet av alla. Inte för att Monster har något emot att folk tittar honom i munnen, eller tar i honom öht, men han blir ju så fruktansvärt glad när någon kommer fram till honom, att det är helt stört omöjligt att sitta still. Här är det nog bara mängdträning som gäller. (I reglerna står det att för högsta betyg ska domaren kunna kontrollera hundens bett utan att hunden sätter sig till motvärn. Det står faktiskt ingenting om att hunden inte får hoppa och studsa i glädjeyra. Fast jag tror inte det hjälper.)

Linförighet. En mycket bra grund finns. Position och kontakt är bra, han hänger med fint i svängar och helomvändningar och halter, och även uthålligheten är (för att vara Monster) rätt okej. I sina bästa stunder klarar han även språngmarsch utan att släppa positionen.

Läggande. Jag vill att själva läggandet ska vara mycket mer automatiserat och snabbare än det är innan jag ens tänker försöka sätta ihop momentet. När det väl är det tror (hoppas) jag att det inte ska vara så svårt att få ihop det färdiga momentet.

Inkallning. Tja, eftersom kvarsittandet är på samma nivå som kvarliggandet, har vi ingen riktig inkallning. Men med hjälp av en fasthållare går det i racerfart. Fina ingångar kan han göra också, fortfarande med en del hjälp, men jag har inte satt ihop det med inkallningen än. Det stora problemet här är nog kvarsittandet. Det är ännu svårare att sitta kvar än att ligga kvar.

Ställande. Samma nivå som läggande, jag tänker inte börja sätta ihop momentet förrän ställandet sitter hårt.

Apportering. Hmm. Det finns en början, men vi har rätt lång bit kvar, om man säger så. Och jädrans vad det är tråkigt att träna. Tycker vi båda två.

Hopp. Bara vi får till ett kvarsittande så… Hoppa kan han (och gör förstås gärna) och ingångar kan han.

Ja. Ni ser. Hur svårt kan det va?

Min “omöjliga” monsterhund är ju egentligen inte alls så omöjlig. Vi har bara vissa “träningsdisciplinära” problem. Det har blivit lite väl mycket på Monsters villkor har jag insett. Han jobbar när han känner för det och bryter direkt han fått en belöning och riktar uppmärksamhet och energi åt ett annat håll, varefter måste jag “jobba tillbaka” honom igen. Det blir inte särskilt effektiv träning då. Det allra svåraste med Monster är att få honom att göra saker med mig när det finns andra människor (och hundar för den delen, men det är faktiskt människorna som är värst har jag upptäckt) i närheten. Är det nån som behöver lite mera “socialitet” hos sin hund, så finns det här i överskott. Gratis mot avhämtning. Så nu är frågan: ska jag träna massor massor på klubben, för att få honom att vänja sig? Eller ska jag inte träna där alls, istället träna massor massor hemma och enskilt, så att alla momenten sitter benhårt innan vi ens försöker på en apellplan? Eller ska jag göra både -och?

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare på ett lydnads-SM var förstås otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken på nivån på ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var på gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur många gånger jag nästan stod och knäade för att “hjälpa till” att få ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingång blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet på sig innan rumpan är i backen! Det var många hundar som hade den sortens “onödiga” neddrag på annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.

På tal om nånting helt annat, jag tror Monstret börjar bli lite vuxen, banne mig. Cert-apan som han fick i Norrköping (brorsan Winston fick nämligen en tygapa i kolossalformat i Hässleholm, så jag lovade Monster att om han också tog cert så skulle han få en likadan… den är visserligen tre nummer mindre än den Winston fick, men det var den största som fanns och den är stor ändå) är *fanfar* fortfarande i stort sett hel! Och det är nästan lika fantastiskt som att kräket gick och knep hem ett cert! Han som hittills pulvriserat precis allting, från repknutar till hårda, genomgjutna gummibollar. Det ni!

Och ikväll har han gjort premiär med att sitta bunden utanför Konsum en kort stund. Jag har inte vågat riktigt tidigare, framför allt har jag bedömt risken för att han ska bita av kopplet på nolltid som alltför stor. Men nu tog jag chansen. Folktomt, jag skulle bara ha ett paket kaffe och skulle vara ute igen på en minut, och halva minuten skulle jag dessutom kunna se honom genom fönstret. Och det gick så fint så! Han såg lite snopen ut när han märkte att han satt fast och inte kunde följa med, men satte sig ner och tog det väldigt lungt. Duktigt Monster!

Jag tror det kanske är dags för mig att omvärdera honom lite, att han faktiskt inte alls är särskilt omöjlig. Jag vet ju så väl att min egen inställning till hur saker och ting ska gå är ganska viktig, men det är svårt att byta inställning.