lenas egna

Jo, jag skulle ju börja ett nytt liv igår (igen) och bli sådär strukturerad och jätteeffektiv som jag egentligen vill vara. Det gick ju sådär…

Det började inte så bra igår morse. Av någon anledning vaknade jag inte. Jo, det gjorde jag ju, men ett par timmar senare än jag tänkt mig, och det förstörde stora delar av förmiddagen. Eftermiddagen blev väl något bättre, men den var kort eftersom jag var tvungen att börja med maten tidigt för att kunna sticka iväg till kursen direkt när A kom hem. Efter kursen var väl inte dagen helt slut, men jag var det.

Och idag… blev en sån där dag som ni kanske inte vill veta alla detaljer om. Men om jag säger att jag under förmiddagen aldrig var längre bort från toaletten än vad lägenhetens väggar medgav, så fattar ni kanske. Strukturerad var jag i alla fall minst av allt. Sen sov jag ett par timmar och sen fick jag lov att vara extra effektiv för att hinna utföra en riktig måste-måste-grej. Ja, så var det tvättstugan och sen var den dagen också slut.

Men imorgon. Då jädrar.

Kursen då? Mja, det har väl varit bättre gånger än igår. Det konstiga var att vid förra kurstillfället, när Monster inte fått gjort något på flera veckor och var överladdad så in i vassen, gick det långt över förväntan. Igår, när vi faktiskt hade tränat rätt skapligt sen sist och jag tycker mig ha sett en del framsteg i allt vi tränat, då fungerade han inte alls. Okoncentrerad och gapig var han för det mesta, och testade gränserna för mitt tålamod mest hela tiden.

Det blev ett par genombrott dock. Mentala genombrott för min del. För första gången kopplade jag loss och gick lite längre ifrån vid platsliggningen. Visserligen hade jag lina på som en medhjälpare stod en bit bakom och höll i. Den behövde aldrig användas, men den var bra för min skull, så slapp jag sända ut nervösa signaler. Han låg tiden ut, lite pip och lite vridningar var det men inget skall den här gången. Mitt andra mentala genombrott kom när Monster efter att ha sprungit i sin vanliga raketfart till mig och satt sig vid sidan vid en inkallning, lika snabbt bestämde sig för att han nog vill springa lite mer och drog iväg över planen innan jag hann blinka. Och… jag fick inte panik! Jag höll mig lugn och halade fram repbollen och han kom tillbaka, värre än så var det faktiskt inte.

En och annan kanske ställer ovanstående fråga och tänker att det går säkert inte alls, eftersom mänskan inte skrivit ett ord om det på länge. Och det är helt korrekt. Eller var åtminstone tills i måndags.

På väg till kursen i måndags så tänkte jag igenom mina ursäkter till att träningsmängden den sista tiden varit så skral. Jag hade en godtagbar ursäkt till att jag inte var på förra kurstillfället för två veckor sen, då var jag (nästan-)sjuk, och det inkluderar väl stilleståndet ett par tre dagar efter det också. Och jag har godtagbara ursäkter för att det inte blivit någon träning på klubben däremellan och för den delen inga spår heller, jag har nämligen haft mycket starkt begränsad tillgång till bilen den sista tiden. (Jodå, jag har cykelavstånd till klubben, men cykeln lider fortfarande av dubbelsidig punka.) Någon enstaka dag till kan jag väl ursäkta med att jag inte hunnit/varit hemma medan det är ljust ute, och mörkt blir det som bekant tidigt nu. Någon dag var visst Monster dålig i magen också…

Men hur jag än försöker, så får jag inte ursäkterna att räcka till totalt träningsstillestånd i flera veckor. Jobbigt men sant. Och det kändes inte så kul att åka till kursen igår med den känslan. Jag vill ju kunna visa upp framsteg sen sist, nu kom jag knappt ens ihåg vad vi skulle ha behövt träna på om vi hade tränat… Fast det var väl antagligen allting, typ.

Monster var synnerligen överladdad redan när vi kom dit, och eftersom jag inte fick överta bilen förrän i sista stund så var vi dessutom sena, och så säger Peter att vi ska börja med en platsliggning… Suck och stön. Det kommer aldrig att funka, tänkte jag. Men jodå, efter diverse strul före läggandet, där jag fick backa och försöka få in honom i position på nytt flera gånger, så la han sig snyggt och prydligt. Jag gick ifrån i kopplets längd och han låg kvar. Hunden bredvid satte sig upp flera gånger och matten fick gå fram och lägga om, inga problem för Monster. En hund längre bort reste sig och gick fram till sin matte (som hade lämnat på lite längre avstånd) ett par gånger och fick läggas om, inga problem det heller.  För första gången gick jag inte fram och belönade under tiden, bara berömde försiktigt med rösten. Han låg faktiskt kvar hela tiden, men på slutet blev det en del pip och ett par skall. Jag misstänker att det blev lite väl stort hopp, från att ha blivit belönad med godis var 20:de sekund till inte alls, det var väl inte helt genomtänkt av mig. Jag tycker ändå att han var extremt duktig som klarade det som han gjorde med de förutsättningarna.

Vi körde lite framförgåendeövning, enligt den mer klassiska metoden med att placera en leksak som dragning högt upp, och visst blev det dragning för Monsters del allt… Men när han kom fram började han istället leta efter köttbullen som en tidigare hund som inte är så värst intresserad av leksaker använt. Och dessutom tror jag (och Peter håller med) att det för Monsters del (som ju är en hund helt i avsaknad av lagom-läge) är bättre att, även om det tar längre tid att lära in, försöka få in ett sakta-gående först.

Så budföring. Detta kan bli vår absoluta paradgren. Vi har bara testat en enda gång tidigare, då med Andreas som mottagare, och vi förberedde väldigt dåligt (Andreas blev liksom inte införstådd med att det var en förstagångs-övning) och Monster fattade aldrig vad han skulle göra. Nu gjorde vi det som en valpinkallning, där först mottagaren höll hunden, sedan föraren. Peter bestämde att Monster skulle ha mycket mindre retning än de övriga (bara gå ifrån honom, inget lockande med leksaker eller röst), och dessutom skulle han göra ingången också och inte bara tas emot med leksak som de andra! Att han inte behöver någon retning för att springa fort vet jag, men inkallning med ingång har vi gjort kanske 2-3 gånger tidigare, för längesen, och dessutom bara till mig. Men vad bekymrar det en monsterhund. Han for iväg som om han gick på raketbränsle, snodde runt vid sidan och satte sig tvärt. Lika lätt åt båda hållen.

Summan av kvällen: Det känns bra. Jag måste höja ribban, börja ställa krav och lita på min hund lite mer. Han kan mer än jag tror. Han har inte blivit sämre av att vi inte tränat. Däremot lär han sig förmodligen ännu mer om vi tränar mer…

Nu ska jag göra om gårdagens träningspass som är inbakat i långpromenaden. När vi kommer till springa-lös-stället kallar jag då och då in hundarna och så tar vi ett moment eller två. Med dubbelhundsträning. Det blir inte så mycket precision när jag kör båda hundarna samtidigt, men dels tror jag det är nyttigt för Monsterhjärnan att bryta vild lek och direkt ställa om sig till en stunds koncentration (och jag blir väldigt nöjd själv över att han lyckas med detta). Dels är det bra konkurrensträning, att försöka göra så bra ifrån sig som möjligt samtidigt som man ska trängas med storebror, att liksom ändå koncentrera sig på mig. Så gör vi förstås ett par platsliggningar, där jag går ganska långt ifrån. Jag har som mål att Monster så småningom ska kunna ligga kvar även om jag hämtar Carrey och gör något annat med honom. Och så kör vi dubbel- och enkelinkallningar. Dvs båda hundarna får sitta kvar, och så kallar jag in en i taget eller båda samtidigt. Det sistnämnda ger väldigt mycket tempo, kan jag lova… Dock ingen vidare ingång, för jag måste värja mig när båda två kommer dundrande samtidigt.

Vi försökte oss på ett litet träningspass på hemmaplan idag, Månsen och jag. Alltså hemmaplan i bokstavlig mening, gräsplätten alldeles utanför porten. Och jag kan lova att det är ungefär det svåraste stället av alla. Det är alldeles för mycket att hålla koll på där, och som enligt Monster är hans ansvar att hålla koll på. Alla grannarna, från gamla tanter till småbarn, vaktmästarna som är bästa kompisar, cockern Benji som bor i markplan och därmed har egen tomt som han vaktar med sitt liv (och alltså blivit en ärkefiende, eftersom vi måste passera hans staket varje gång vi går ut och in).

Men det vore ju hur praktiskt som helst att kunna nyttja den gräsmattan till träning, och jag har ofta tänkt att när vi kommit så långt att det verkligen skulle funka, då har vi kommit långt.

Och…. så långt har vi faktiskt kommit nu! Jag gjorde bara sånt som jag tycker sitter bra, dvs kortkorta linförighetssnuttar, mest vändningar och halter. Och så ett snabbt läggande. Och en liten platsliggning. Och det gick över förväntan alltihop!

Visserligen var inte Benji ute, och visserligen lyste både tanter och ungar och vaktisar med sin frånvaro under den korta stunden vi höll på, och visserligen fegade jag lite och höll till litegrann i skymundan bakom cykelskjulet, men ändå. Jag har absolut ingenting att anmärka på Monster, varken vad gäller kontakt, koncentration eller utförande.

Det finns hopp!

Igår var det kurs igen. Och trots att Monsters bästa människa i hela världen, Ullis, var där och störde genom sin blotta närvaro, så känns det att det går framåt. Visserligen hade vi ett svårartat återfall i skäll- och bråkbeteende, men också ett extremt långt anfall av strålande kontakt och ”jag-älskar-dig-matte-och-jag-gör-vad-som-helst-för-dig”.

Ja, och så måste jag som vanligt lovorda själva kursen, och framför allt instruktören Peter, som varit min idol länge. Igår fick vi ett helt nytt sätt att angripa apportträningen, där jag kört fast och börjat om och kört fast igen hur många gånger som helst. Där Månsen antingen spottar ut apporten innan han griper den, eller också tuggar hejvilt. Tuggandet kom ju som ett brev på posten när jag tröttnat på den ganska tråkiga stillasittande träningen, som gick ut på att få honom att gripa lungt och fint och stadigt (och som alltså inte gick framåt alls), och rullade iväg apporten över golvet för att göra den lite intressant. Och intressant blev den ju…

Nu gick Peters förslag ut på att hitta ett läge där Monster tar och håller apporten friviligt, utan att tugga. Vilket ofta går att hitta i rörelse. Så vi körde valpinkallningar med apport. Peter höll Monster i ena handen och apporten i den andra, jag rörde mig därifrån, och precis innan han släppte Monster kastade han apporten. Efter några försök tills vi hittade den rätta nivån av retning från mig och hur långt apporten skulle kastas, så hade vi en hund som sprang i full fart mot mig och tog med sig apporten i farten. Och när farten var tillräckligt hög och jag hade en tillräckligt rolig kamplek att erbjuda så blev det inget tugg. Så nu ska vi angripa problemet från det här hållet istället, nackdelen är att det kräver en medhjälpare till att börja med. Å andra sidan blir momentet roligt, vilket förmodligen är en förutsättning för att det ska bli bra när det gäller Monster, och farten får jag på köpet.

Hoppet har vi också diskuterat. Där är ju problemet att Monster fått för sig att ett hopphinder lämpligen används till avstamp för ett längdhopp/flygtur. Även här ska jag hitta lagom retningsnivå och rätt placering av belöning, eftersom monsterhunden hoppar både gärna och högt och långt så handlar det om att klura ut vad som får honom att göra det rätt. Ingen nyhet alls, men ibland behöver man få saker skrivna på näsan lite extra tydligt.

Platsliggningen igår var jag däremot inte alls nöjd med. Väldigt mycket pip och en del småskällande blev det. Men det var det första vi gjorde när vi kom, han var skällig och bråkig och inte alls i rätt sinnesstämning innan, och med facit i hand skulle jag kanske ha tänkt på det och hellre hoppat över platsen.

Igår var det måndag, och nästan en kurskväll. Kursen går nämligen bara varannan vecka, men instruktören har spänt ögonen i oss och förkunnat att han förväntar sig att se oss på klubben för egen träning även måndagarna däremellan. Då är han själv där och tränar, och ”finns tillgänglig för frågor vid behov”. På så vis får man ju nästan dubbel kurs för samma peng. Och man vågar inte annat än att åka dit heller.

Igår var jag där tidigt, så Monster och jag hann träna en hel del på en nästan folktom plan. Han skötte sig finfint, var koncentrerad på vad vi gjorde och alldeles tyst (vilket är en bedrift bara det). Vi avbröt innan han tröttnade (duktiga jag!) och han fick ett gristryne att mumsa på. Sedan låg han lungnt kvar vid mina fötter och betraktade alldeles avslappnat ett par belgare som körde långa inkallningar med extremt mycket peppning och rop och hojtande från hussarna. Det gick hur bra som helst, ända tills en kurskompis till oss kom emot oss och sa ”hej”. Då flippade han ur fullständigt… Blev överlycklig i tron om att hon kommit enbart för hans skull, och tokfrustrerad när han insåg att så tydligen inte var fallet. Andra hundar går numera ganska bra att bortse från, men människor. *suck* Nån som behöver lite tillgänglighet till sin hund? Vi har mer än vi behöver.

För att slippa bråka om saken blev det vila i bilen för monsterhunden. Vi människor gick in i klubbstugan för att se filmen Appellydnad av Inki&Roland Sjösten. Filmen sågade vi sedan enhälligt. Eftersom Sjöstenarna tävlat på högsta nivå i hur många år som helst, så fungerar väl bevisligen metoderna, men vi var överens om att väldigt mycket kändes förfärligt bakvänt och konstigt.

Efter filmen hade jag tänkt mig att testa lite med hoppet. När vi tränar det hemma använder vi en sån där ganska lågt placerad planka som avgränsar parkeringar, ni vet. Det går inte så bra… Monster använder den mest som avstamp för att hoppa så långt som möjligt, han gillar ju att flyga. Jag tänkte mig att hopphindret, om det är högt nog, kanske skulle motverka det. Men jag var så hungrig efter filmen att jag glömde bort vad jag tänkt, och åkte hem istället. Nu står hoppet(!) till söndag, då ska jag hjälpa till på spårtävling och kan nog få till ett träningspass innan de tävlande dyker upp.

Vi har ett soffbord i värsta 70-tals-gillestuga-stuk. Massiv furu, med tjock skiva och rejält underrede. Jag tycker att det både är för stort och fult, husse är väl inte riktigt av samma åsikt och jag har inte lagt så jättestor energi på att forma om hans åsikt heller. Än så länge.

Hursomhelst, bordet står där det står, stort, otympligt och tungt. Mycket tungt faktiskt. Men inte för tungt för en monsterhund. Om en monsterhund lägger sig på rygg under nämnda bord och därefter sträcker på benen, så kan bordet lyftas flera centimeter. Förmodligen mer, men längre än så är inte monsterbenen i förhållande till bordets höjd. Det räckte i alla fall för att en blomvas skulle välta.

Om vi nu skulle misslyckas med bruks och spår finns det kanske möjlighet att tävla i bänkpress istället? De fysiska förutsättningarna verkar ju finnas, och han är inte ens dopad. Såvitt jag vet.

Innan jag ger mig på att försöka summera veckan som gick, tar jag gårdagens stora begivenhet: agilityträning. Mitt livs första tänkte jag säga, men det är inte riktigt sant, jag gick ju nån agilitykurs för sisådär femton år sen med Peggy. Med blandat resultat. Hon lyckades aldrig lära sig varken slalom eller att hoppa genom däck, paradnumret var bordet som inte ens används längre. Där var hon istället så duktig att bc-ägare blev gröna av avund.

Det var i alla fall första agilityträningen i modern tid för mig, och den första med Carrey. Dock långt ifrån den första för honom. Han är egentligen alldeles för duktig för mig, bensäker på det mesta och dessutom så snabb som man bara kan begära. Hinner jag inte med, eller är för otydlig med handlingen blir han frustrerad och hoppar mot mig och skäller så jag blir lomhörd, alternativt väljer ett lämpligt hinder på egen hand. Vi hade en ganska svår bana (tyckte jag i alla fall) med flera fällor och besvärliga svängar, men det var egentligen bara ett par saker som var problem för Carrey och som jag kan se att han behöver tränas på. Övriga fel (en hel del…) orsakades enbart av mina missar, jag var för långsam, för otydlig, viftade med fel arm, glömde vägen osv osv. Jag behöver alltså ganska mycket träning. Men det var hur kul som helst, och jag kommer att fortsätta att åka till den öppna måndagsträningen, kanske blir det också en kurs i höst. Kanske också nån tävling…

När jag kom hem var jag genomsvettig och helt slut, men eftersom mitt numera mycket ambitiösa träningsschema även krävde lydnadsträning för Monster, bytte jag bara tillbehör i träningsryggan och hund och gick ut igen. Själva träningen gick sådär, mest beroende på att jag nog var lite väl trött och det inte blev så genomtänkt, men också för att Månsen numera börjat testa hur pass frivillig en platsliggning egentligen är. Och om den nu inte är frivillig, vad man i så fall kan hitta på att göra medan man ligger där. Fem steg bakåt i den träningen alltså.

Men när vi gick hem, så överraskade han mig positivt. Vi tränar ju i lina för att slippa kopplet, han är fortfarande på tok för benägen att springa iväg, framför allt till andra människor, för att jag ska vilja ha honom lös helt och hållet. Dels vill jag inte utsätta främmande människor för det (det är inte alla som begriper att en sådan attack egentligen är 100% glädje), dels, och framför allt, vill jag inte att han ska få den belöningen det skulle innebära för honom. Så vi tränar alltså med släpande lina. Och efter träningen brukar han få gå i linan hemåt en bit. Så länge som jag tycker att han sköter sig. Och igår var han så himla duktig och lyhörd på mina signaler att han fick gå lös med linan släpande hela vägen hem! Precis hela vägen, jag behövde inte ens koppla honom inne på gården, han klarade svårigheterna som finns där och gick fint vid min sida när jag bad honom, ända fram till porten! Så himla stolt jag blev över lille grisen!

Och den upprättelsen behövde han sannerligen. Så sent som i förrgår drog han ifrån mig utan att lyssna det minsta. Försvann bakom en trädridå och var borta flera minuter. Jag var lite nervös för att det var rådjursjakt, men han har hittills inte stuckit på enbart vittring, den enda gången det faktiskt hänt var ju när rådjuret skuttade upp bara några meter framför honom, och det var som tur var inget sånt nu heller. Han hade ”bara” ägnat sig åt lite uppletande. Vattenuppletande. Då var han rätt billig ett tag, men igår steg priset skyhögt igen.

Som så många andra har jag tagit mig några dagars datorvila. Jag släpade både kamera och dator med till Sandra, och släpade sen hem bådadera igen, utan att ha packat upp någondera. Och datorn var rätt skön att ha nerpackad även när jag kom hem, så det fick den förbli några dagar. Ett par nödvändiga nätärenden skötte jag från A:s dator, där varken mail, FB, RSS-program eller min egen blogg pockar på uppmärksamhet. Det kanske är lite fult att inte ens kolla mail på så länge, men de som kan tänkas ha tillräckligt viktiga ärenden har mitt telefonnummer också, så jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det var alltså Tvååkers-utställningen som var det ena ärendet för min resa. Jobb i båda dagarna, fast det fanns somliga som trodde att vi ställde ut själva och väntade förgäves på rapport. Vi fick jobba för favvo-domaren alla kategorier, och har emellanåt nästan haft opassande roligt i ringen. Tur det, för jag har fått skriva låååånga kritiker i nära nog överljudshastighet, men har man samtidigt roligt så är det rätt ok. Dessutom blev vädret väldigt mycket bättre än vad det verkade innan, så det har inte funnits mycket att klaga på.

Jag var kvar i Mölndal ända till måndagen, söndagen gick åt till hundpassning, då jag ensam fick ta hand om alla sex jyckarna medan S&A var på Borås Djurpark med gudbarnet. Deras gudbarn, alltså. (Är det förresten ett gudbarnbarn till mig, eller kanske ett barngudbarn? Jag känner att det fattas en term här…) Gothia Cup började visst i helgen, vilket innebär att varenda gräsplätt av någorlunda storlek i hela Göteborg med omnejd kryllar av ungar i alla storlekar och det viner fotbollar genom luften (eller kanske oftare studsar runt fötterna) överallt. Att i detta genomföra ett par rastningsrundor, varav åtminstone den ena helst av slaget långpromenad, med sex hundar, varav ett par älskar ungar och ett par andra tycker ungar är rätt läskiga djur, och där samtliga (utom möjligen Silly) tycker att fotbollar är bland det roligaste som finns, och där dessutom de där ungarna och fotbollarna finns på det som till vardags är deras gräsplaner, där man brukar få springa lös och busa, det har sina sidor. Nej, jag gick inte med alla sex samtidigt, det gör man inte ens under normala omständigheter ensam. Jag gick inte heller med tre åt gången, vilket funkar bra annars om de är i rätt konstellationer. Det fick bli tre vändor med två hundar i varje.

Ärende nummer två för resan var förstås att byta tillbaka till rätt hundar. Måndag förmiddag passade jag på att bada pojkarna före hemresan, det är ju utställning igen i kommande helg, och det är så mycket lättare att bada hund där än här. På hemvägen på eftermiddagen pinkade Carrey på lillebrors huvud. I tisdags hämnades Måns genom att pinka ner allt det vita på storebrors framben. Som tur är har hussen åtgärdat avloppet i vårat badkar medan vi var borta, så det är möjligt, om än fortfarande lite bökigt, att genomföra en tvätt av nödvändiga delar även här nu.

Eftersom Måns numera är fullcertad (har jag kommit ihåg att nämna det tidigare?), och det alltså ”bara” fattas lite bruksmeriter för att han ska få titeln som talar om hur snygg han är, så har jag sparkat mig i röven, satt upp ett tydligt mål, och gjort ett detaljerat och ambitiöst träningsschema. Sandra ansåg att det var för ambitiöst och därför kommer att spricka ganska snart. Det tror jag inte, fortfarande efter två dagar håller jag det! Däremot hade jag glömt bort att det förekommer en del helgerf ramöver där jag helt enkelt inte är hemma, och om vi inte ens befinner oss på samma plats, Monster och jag, då blir det väldigt svårt med träning. Men annars så…

Nu kom det äntligen ett sms! Monster blev tvåa i bhkl med cert! Slagen endast av Boom. Han vann alltså den stora öppenklassen!

Det är bara 4 dagar sen han fyllde två år. I Borås frågade Tina om han hade sitt SBK-cert, ”näe, men det tar han på rasspecialen” svarade jag. Kaxigt och på skämt, han är ju anmäld till Öland nästa helg också, och där hade chansen varit lite rimligare. Men så gjorde han det! Det var nog kanske möjligen inte en tillfällighet att domaren i Borås gillade honom, han är nog jäkligt bra!

Jag väntar på sms-rapport från Eskilstuna. Borde man inte rimligen ha hunnit till öppen klass hanar vid det här laget? Någonstans inom mig kan jag bara inte låta bli att se Monster göra om sin bedrift från Borås, att han verkligen är sådär perfekt i ringen som han var då, och slår ut hela konkurrensen. Samtidigt är den större delen av mig mer realistisk och förnuftig, konkurrensen idag är betydligt större. Kanske inte svårare (med tanke på att hanen han slog i Borås faktiskt var BIS-placerad i Larv), men större. Helt enkelt fler hundar av vass kvalite. 15 hundar i öppen klass är mer än vad vi, såvitt jag vet, någonsin haft i rasen (undantaget WDS och curcuiten). Och att bara placera sig där är tufft. Att åka ut med en slät etta kan dessutom innebära att man faktiskt har CK-kvalité ändå, förutsatt att alla fem placerade får CK förstås.

Och sen kan det ju faktiskt vara så att dagens domare inte ser honom som fullt så fantastisk. Det gäller att komma ihåg i den här världen, att det som hände i Borås var att den domaren, den dagen, tyckte att just Monster bäst motsvarade rasstandarden av de hundar som fanns att välja på. Det kanske aldrig kommer att upprepas. Det är en bedömningssport, på gott och ont. Dagens domare kanske rent av hittar något fel på honom, han kanske inte ens får en etta. Inte för att jag fattar vad det skulle vara, min hund har väl inga fel? Men han kanske får tokfnatt i ringen och vägrar att trava, och sedan lägger sig på rygg när domaren ska känna igenom honom. Det har ju hänt förut liksom… Fast då var det ju inte Sandra som var handler, förstås.

Men ändå. Nu har det gått nästan tre timmar sedan bedömningen började, valparna går i en annan ring, och visst tusan måste man ha kommit till öppen klass hanar då? Att den utlovade rapporten dröjer, kan det bero på att han gått vidare till bästa hane? För direkt efter ska ju Sandra in i juniorklass tikar med Svansa, och då hinner hon ju inte med att rapportera…

Fasen, det här är ju 25 gånger nervösare än att sitta vid ringside.

Uppdatering 15:50 Visserligen hade jag glömt att det visst var ett trettital cattledogs först, men hallå, nu är klockan snart fyra ju? Vad gör dom egentligen däruppe? Nej, jag har alltså fortfarande inte hört nåt.