En liten monsterbebis.
Idag fyller han två år, monstergrisen. Och så är han inte hemma… Trots att det är roligt att ha Dizzy och MellaBella här, och de minsann ser till att det inte på något sätt är tyst och tomt, så tusan vad jag saknar min egen odåga!
Grattis på två-årsdagen mitt eget Monster och alla M-syskonen!
(Undre bilden är knyckt från Linda.)
Ryktet har spridit sig, så det är ju inte mycket till nyhet längre, men nu är det bevisat, det jag redan visste: Monster är den finaste hunden i världen! (Eller åtminstone den finaste hunden i Borås. Av den rasen. Den dagen. Och enligt just den domaren.) Men ärligt talat, även om jag visste att han är finast, så visste jag också att min bedömning av saken är tämligen partisk, och inte särskilt saklig. Mina förhoppningar låg på nivån ”det kan bli ett cert om det går riktigt, riktigt bra”, och med det skulle jag ha varit skitnöjd. Men bästa hane, och sedan BIR, det hade jag verkligen inte väntat mig! Och det var nog lite av en skrällvinst, konkurrensen var inte dålig!
Sen blev det inte mer än så i finalen, men det är inte lätt att hävda sig i gruppen, och då var han rejält trött i värmen efter att dessutom ha varit med i Door Keepers avels- och uppfödargrupper (som blev placerade 3:a resp 2:a om jag minns rätt). Men ändå. Min hund var med i finalen! Bara en sån sak!
Bäst I Rasen!
BIR och BIM - Monster och Miranda
I väntan på finalen. Visst är han väl finast?
Nu är vi hemma igen. Med ”fel” hundar. Våra pojkar är kvar hos Sandra, i utbyte har vi Dizzy och Stella-Mella med oss. Det är på sätt och vis lugnare, men ändå inte. Det är iaf annorlunda.
Jag har en massa fler bilder, bl a från dagens bad- och tårtkalas, men jag glömde en väldigt viktig grej hos Sandra: Datorsladden. Och nu har jag redan förbrukat halva batteritiden.
Och hörni: TACK för alla gratulationer! Och tack Sandra för att du är så duktig att visa monstret (jag har fött upp en bra handler, som någon sa…)
Jag är strängt upptagen, och det blir inte bloggat varken här eller där. Eller någonstans. Men en god nyhet kan jag bjuda på lite snabbt: Om inte annat så har monsterhunden i alla fall alldeles utmärkta leder, det har jag nu papper på. Fast jag hade aldrig trott något annat heller.
När de där lederna kommer att användas i någon sorts tävlingssammanhang är dock oklart. Vi jobbar på saken. Jag jobbar på saken. Monsterhunden själv deltar ibland i denna strävan, annars använder han sina utmärkta leder till att studsa omkring som en bumbibjörn, och är rätt nöjd med det.
Igår druttlade jag omkull. Det var Monster som fällde mig, delvis genom min egen klantighet. Jag föll rakt över honom, men han blev inte alltför tillplattad utan kom utglidande ur min armhåla, lika glad som innan. Men i en flashback dök drömmen jag haft natten innan upp i minnet…
Vi hade satt in Monster i trådburen, och om den inte var uppfälld när vi gjorde det, eller om vi fällt ihop den efteråt vet jag inte. Båda alternativen är förstås en praktisk omöjlighet, men det spelar ju inte så stor roll i en dröm. När han skulle tas ur buren var den i vilket fall som helst ihopfälld, och jag minns panikkänslan jag hade i drömmen när jag insåg det. Skräcken när jag fått upp buren, och fått ut den väldigt platta, och väldigt stilla monsterhunden. Vanmakten när jag kände att han inte andades. Jag mindes precis hur det kändes att sitta på marken med den platta, livlösa kroppen i knät, att jag smekte hans huvud när någon plötsligt sa: Men han viftar i alla fall på svansen!
Allt det hann snabbt fara genom huvudet medan jag samtidigt kände hur förbannat ont det gjorde i ena knät och i handflatorna där jag låg raklång i gruset medan ett högst levande Monster gjorde sitt bästa för att släpa mig därifrån. Och det var bara att resa på sig, snabbt inspektera skadorna och linka in på appellplanen för skotträning. Skotträningen gick bra i alla fall, och finns rapporterad på hundarhundar.se.
Vi överlevde pärsen, både Monstret och jag. Förstående personal tog mig på sånt allvar att det nästan gjorde mig ännu mer nervös, och Månsen fick en mycket svag dos lugnande. Så svag att det tog rätt lång tid innan han däckade, och han kämpade emot så gott han kunde, vägrade lägga sig och lutade sig istället mot väggen. Men till slut sjönk han ihop med en duns, och andades lungt och djupt hela tiden. Allt väl när det gällde det alltså.
Allt väl som det ser ut på plåtarna med. Vi får hoppas att SKK tycker detsamma.
Nu är det en mycket trött och mycket beskedlig liten hund som sover intill mig. Man kunde inte tro att det var samma hund som på gammelmansben stapplade hem från garaget och inte riktigt orkade lyfta på benet för att kissa och absolut inte bry sig om en plastpåse som blåste förbi precis framför näsan, som bara en timme tidigare gjorde sitt bästa för att riva hela inredningen i receptionen på Läckeby-kliniken.
Själv blev jag mentalt helt utmattad. Det är skönt att det är gjort.
Jag är nog mer vekhjärtad än jag vill erkänna ibland. Idag innebar det att jag gick upp redan klockan fem istället för strax före sex, när A ger sig iväg hemifrån.
Idag krävdes nämligen speciella arrangemang. Hussen tar alltid hand om morgonrastning och utfodring av hundarna innan jag väcks, men idag fick han väcka mig först, och sedan gå med en hund i taget. Och medan Monster var ute gav jag Carrey mat. Bara för att jag inte står ut med att ge en hund mat och låta den andra vara utan. Ja, så blev det ju ändå nu, men Monster kanske tror att Carrey inte heller fått mat, så det ändå är rättvist?
Fånigt, jag vet. Det hade kanske varit ett problem om det varit Carrey som skulle svälta, men det hade varit ett problem oavsett om han sett Monster äta eller inte. Monster verkar inte bry sig nämnvärt faktiskt.
Men jag slapp i alla fall känna mig orättvis. Det gjorde det värt att tvingas ur sängen en hel timme tidigare än vanligt.
Jag upptäckte att även hundar ur kullen efter Månsen, som alltså är ett halvår yngre, har höftledsröntgats nu. Och insåg att det kanske är hög tid att ta tag i det… Som den smålänning jag är tänkte jag förstås göra en prisjämförelse, eftersom jag hört att det kan skilja en hel del mellan olika kliniker. Inte för att det finns så många att jämföra mellan, närmare bestämt bara två stycken inom rimligt avstånd, men ändå. Ingen av dessa hade prisuppgifter på hemsidan, men däremot hade det ena specialpris på HD+AD under april månad! Yes! Extrapris på röntgen, så himla bra!
Så jag kastade mig på telefonen, skulle det finnas några tider kvar? Tveksamt först, men så hittades en lucka på måndag förmiddag. Måndag? Så snart? Det är ju bara på andra sidan helgen? Ingen tid till mental förberedelse alls, och nu är jag skitnervös.
Påskvädret är så bra man bara kan önska (och jag måste säga att norska vädret snålar lite med temperaturerna, vi verkar genomgående ha bra många fler grader i verkligheten än vad som anges) och idag blir det nog skogen. Bara vi kan bestämma vilket väderstreck vi ska välja. Om jag inte glömmer kameran hemma, så är det inte omöjligt att det produceras lite nya bilder. Men tills vidare kan jag bjuda på bilderna från förra helgen, när vi var till Öland en sväng. Det var minst lika fint väder då, och dogsen premiärbadade (om man inte räknar diverse diken och vattenfyllda rotvältor som nyttjats hela vintern) och apporterade gammal sko. Monster har en riktigt bra simteknik faktiskt!
Ibland måste man ju få vara åtminstone lite nöjd med sig själv. Det är jag nu. Åtminstone vad beträffar hundfronten. Hela veckan har jag varit duktig, och faktiskt genomfört det jag föresatt mig. I måndags kväll alltså ett lydnadspass utomhus med Monster, i tisdags kväll kontakt- och passivitetsträning på klubben. Och jodå, Carrey har också fått göra grejer, men där är det inte precis någon målinriktad träning, så det är inte så mycket att rapportera om.
I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.
Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?
När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.
Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…
Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.
På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.
(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)
Vi var alltså iväg till klubben en sväng ikväll. Och Månsen skötte sig… stundtals ganska bra. Jag var duktig och flitig och ihärdig med att belöna kontakt, om och om igen, så jag tror faktiskt han fattade att det var det som var grejen. Vi gick ett par vändor fram och tillbaka längs med planen, och visserligen är han uppmärksam och på tårna och jag skulle väl inte kalla det lugn precis, men… behärskad. Han kunde behärska sin frustration över skyddsekipagen som tränade (det verkar som om precis alla tränar skydds numera?) och han inte fick springa dit, något litet undertryckt och mycket gällt gläfs kom det ibland, men inga idiotryck, och ständigt ny kontakt med mig. Duktig gosse.
Sen skulle vi ta lite passivitet också. Det gick både bättre och sämre. De tränande hundarna var på lite längre håll, och han kunde faktiskt lungt ligga och iaktta. Men människor… Det är det riktigt svåra nu. Så vi övade med ett par stycken som kom fram och pratade med mig och samtidigt nonchalerade monsterhunden, som höll på att gå upp i limningen fullständigt. Men, men. Med flitig träning på det så ska det väl kunna lösa sig det med. Vi kan ju passera och möta folk på promenaderna utan vidare, då ska det väl rimligen kunna fungera där också till slut, eller hur?
Det har blivit varmt som tusan (ja, allting är ju relativt) nu. 14 grader hade vi på eftermiddagen, och när jag kollade nyss var det fortfarande drygt åtta. Dags att börja skala av sig ett lager kläder. Jag har lite problem med sånt, nån gång på hösten när jag gått omkring och frusit om varenda kroppsdel i en vecka eller så, tar jag på vintermunderingen. Sen kör jag samma utrustning oavsett om det är nollgradigt eller 15 minus hela vintern. Tills folk börjar titta underligt på mig (som idag, jag var nog ensam med mössa och vantar) och jag börjar bli obehagligt svettig (också idag). Men jag måste vara någorlunda säker på att det inte blir några större vinteråterfall, för när vinterkläderna har åkt av så har dom!