Det var ett fasligt tjat både här och här och här och här också om att den där familjecupen är på blodigt allvar. Äh, det är ju bara en lek! (Sa hon som kom sist.) Det är iaf kul med Monster, det blir aldrig som man tror. Sånt jag inte alls räknar med ska fungera, går visst ganska bra. Slalom t ex. Han har aldrig varit i närheten av slalompinnar, vi har försökt (utan framgång) med slalom mellan benen, det är allt. Och med tanke på att godis var förbjudet och hur dåligt det brukar gå att locka honom om jag inte har något att muta med så trodde jag aldrig vi skulle ta oss igenom det. Men jodå, med några extrasvängar och ett par utflykter så gick det. Det enda som jag var helt säker på skulle gå bra var racet. Inkallning på valpträningsvis, en håller hunden och man springer därifrån lockandes och hojtandes och försvinner utom synhåll på slutet. Det älskar Monster, och det har alltid gått hur bra som helst, även på klubben där han är okoncentrerad och splittrad. Nu kom han rusande efter mig, tittade fram bakom kröken och konstaterade att jag var där, vände och sprang minst lika fort tillbaka. Flera gånger…

Vi kom hem i onsdags eftermiddag, och det var bara att kavla upp ärmarna och börja traggla med labyrinten igen. För tro inte att alla vägar var utforskade. Onejdå.

Så var jag hemma igen. Jag blev varm i hjärtat när tåget gled in på perrongen i Kalmar och jag såg Anders sitta på en bänk och vänta - med Monsterhunden stillsamt liggande bredvid fötterna! Jag funderade en kort stund på om han drogat hunden eller om Monster kanske blivit plötsligt vuxen och mogen medan jag varit borta i fyra dygn. Men ordningen var återställd så snart Monster fått syn på mig och han var den vanliga vilda, galna och glada hunden igen. Men faktum är att han tar sig - han kan faktiskt koppla av emellanåt även i ovana och stimmiga miljöer.

Helgen var ju både bra och mindre bra. Roligt att komma till S&A och få se de sju små krypen. Roligt med Tvååkersutställningen där vi hade en himla tur med vädret och allt flöt på som det skulle i vår ring båda dagarna. Men så kom ju det sorgliga att de sju små krypen decimerades till en skara på sex… Visst är det sånt som händer, och visst är det inte alls särskilt ovanligt, och visst var det ju ändå bra att det inte var någon smittsam sak som skulle drabba hela kullen, och inte heller något ärftligt man behöver oroa sig för, och visst var det bra att det hände nu och inte senare… Men likförbaskat himla sorgligt. Jag var stöttande (eller krassa och hårda?) mamman medan jag var där, nu rinner tårarna i efterhand istället.

Men de återstående sex är så fina, och väldigt pigga och framåt allihop! Jag har förstås en favorit, en liten Gangster. Men det ska inte bli nån Gangster här än på flera år. Men tänk om det finns nån valpspekulant i Kalmar som vill ha en lite red-merle-hane med världens roligaste svans? Önska kan man ju alltid.

Hemma igen var det iaf bara att kasta sig över en ny buggrapport, som faktiskt visade sig inte vara nån bugg, snarare en misstolkning, så det ska förhoppningsvis inte vara alltför svårt att åtgärda. Jag har ju som bekant annat som behöver bli klart också.

Ibland, fast det är ganska sällsynt, händer det att jag inte bara tänker utan handlar därefter också. Alltså har jag för en gångs skull tränat med Monster lite mer strukturerat och genomtänkt än jag brukar. Jag bestämde mig för att vi ett tag framöver ska prioritera tre saker: att få bort hjälpen vid ingångarna, att få riktigt snabba lägganden, och att få en bra stadga i kvarliggandet. Uppe vid vattentornet, inte avskilt men oftast med de störningar som förekommer i form av förbipasserande på lite lagom avstånd, höll vi till.

Snabba och säkra lägganden skulle vi kunna ha ganska snart, bara jag nån gång kan lära mig att belöna lite mer selektivt, dvs inte belöna de gånger när det inte är riktigt bra. Men nej då, den största automatiken i det hela är att jag både klickar och belönar varenda gång Monster lägger sig, oavsett hur. Och varje gång jag gjort det när jag skulle ha avstått stönar jag inombords och tänker att jag ska skärpa mig, och så gör jag om felet igen.

Att minska ner hjälpen vid ingången visade sig inte heller vara särskilt lätt. Vi tappade genast lite tempo men framför allt position, och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta där… Just nu valde jag iaf att belöna stort för att han öht gjorde någorlunda godkända försök helt utan hjälp, att han liksom visade att han fattade vad han skulle göra utan mitt pekfinger, och så får jag väl försöka mig på nåt mellanting sen kanske? Eller är det bättre att växla, ibland med och ibland utan hjälp?

Stadga i platsliggning däremot känns jättebra. På den nivån vi är alltså. Han ligger stadigt och bra, fortfarande bara i kopplets längd, men säkert i två minuter. Jag gick lite fram och tillbaka, runt honom och över honom, och belönade då och då. Just det kändes riktigt bra idag, även om jag är fullt medveten om hur långt det är kvar.

Sen bet han mig i näven, skithunden. Efteråt när vi skulle leka alltså. Kampleksaken jag fått med mig ut var alldeles för liten, Monster hoppade och högg efter den i farten, eftersom jag samtidigt svingade den så missade han och högg istället min hand med full kraft. Det gjorde så ont ett tag så jag mådde illa och nästan svimmade. Det gick inte hål, men handen blev liksom ihopklämd i sidled, och jag tyckte jag både hörde och kände hur alla ben i mellanhanden bara kraskade sönder. Så illa var det förstås inte, det bara kändes så en stund. Men jag kommer nog att ha en vackert blåfläckig hand imorgon…

Dagens läxa: jag måste lära mig att belöna rätt, och jag måste ha med en större leksak.

Jag har tänkt. (Jo, det händer faktiskt att jag gör det!)

Eftersom jag väntar på ett mailsvar innan jag kommer vidare i jobbandet, har jag ägnat mig lite åt annat. Bl a tittade jag på filmen från SM-åttans lydnadsprogram. Och så tänkte jag (särskilt med tanke på att många hundar visserligen hade bra mycket högre tempo än denna, men också sämre position och precision), att hur svårt kan det va egentligen? Förstå mig rätt nu, givetvis fattar jag också att det är skitsvårt och krävs hur mycket träning som helst för att få till alla detaljerna och att få hunden att koncentrera sig genom hela programmet, men momenten i sig? Det är ju inga cirkuskonster man begär direkt, eller hur?

Om vi återgår till Monster, så ska vi kanske tala tyst om elitmomenten ett tag till, men hallå, ettans moment, hur svårt är det då? Jag tänkte igenom alla momenten och funderade över vad han redan kan. Och det är faktiskt en hel del, även om det mest består av småbitar än. Och genomgående är att det fattas stora portioner stadga, det finns typ ingenting av den varan än.

Platsliggning. Tja, stadga, som sagt. Och trygghet och vana. Jag har än så länge bara lämnat i kopplets längd, kanske 30 sekunder. Och med andra hundar bara ett par gånger.

Tandvisning. Jag har en känsla av att det här kan bli det svåraste momentet av alla. Inte för att Monster har något emot att folk tittar honom i munnen, eller tar i honom öht, men han blir ju så fruktansvärt glad när någon kommer fram till honom, att det är helt stört omöjligt att sitta still. Här är det nog bara mängdträning som gäller. (I reglerna står det att för högsta betyg ska domaren kunna kontrollera hundens bett utan att hunden sätter sig till motvärn. Det står faktiskt ingenting om att hunden inte får hoppa och studsa i glädjeyra. Fast jag tror inte det hjälper.)

Linförighet. En mycket bra grund finns. Position och kontakt är bra, han hänger med fint i svängar och helomvändningar och halter, och även uthålligheten är (för att vara Monster) rätt okej. I sina bästa stunder klarar han även språngmarsch utan att släppa positionen.

Läggande. Jag vill att själva läggandet ska vara mycket mer automatiserat och snabbare än det är innan jag ens tänker försöka sätta ihop momentet. När det väl är det tror (hoppas) jag att det inte ska vara så svårt att få ihop det färdiga momentet.

Inkallning. Tja, eftersom kvarsittandet är på samma nivå som kvarliggandet, har vi ingen riktig inkallning. Men med hjälp av en fasthållare går det i racerfart. Fina ingångar kan han göra också, fortfarande med en del hjälp, men jag har inte satt ihop det med inkallningen än. Det stora problemet här är nog kvarsittandet. Det är ännu svårare att sitta kvar än att ligga kvar.

Ställande. Samma nivå som läggande, jag tänker inte börja sätta ihop momentet förrän ställandet sitter hårt.

Apportering. Hmm. Det finns en början, men vi har rätt lång bit kvar, om man säger så. Och jädrans vad det är tråkigt att träna. Tycker vi båda två.

Hopp. Bara vi får till ett kvarsittande så… Hoppa kan han (och gör förstås gärna) och ingångar kan han.

Ja. Ni ser. Hur svårt kan det va?

Min “omöjliga” monsterhund är ju egentligen inte alls så omöjlig. Vi har bara vissa “träningsdisciplinära” problem. Det har blivit lite väl mycket på Monsters villkor har jag insett. Han jobbar när han känner för det och bryter direkt han fått en belöning och riktar uppmärksamhet och energi åt ett annat håll, varefter måste jag “jobba tillbaka” honom igen. Det blir inte särskilt effektiv träning då. Det allra svåraste med Monster är att få honom att göra saker med mig när det finns andra människor (och hundar för den delen, men det är faktiskt människorna som är värst har jag upptäckt) i närheten. Är det nån som behöver lite mera “socialitet” hos sin hund, så finns det här i överskott. Gratis mot avhämtning. Så nu är frågan: ska jag träna massor massor på klubben, för att få honom att vänja sig? Eller ska jag inte träna där alls, istället träna massor massor hemma och enskilt, så att alla momenten sitter benhårt innan vi ens försöker på en apellplan? Eller ska jag göra både -och?

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare på ett lydnads-SM var förstås otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken på nivån på ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var på gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur många gånger jag nästan stod och knäade för att “hjälpa till” att få ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingång blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet på sig innan rumpan är i backen! Det var många hundar som hade den sortens “onödiga” neddrag på annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.

På tal om nånting helt annat, jag tror Monstret börjar bli lite vuxen, banne mig. Cert-apan som han fick i Norrköping (brorsan Winston fick nämligen en tygapa i kolossalformat i Hässleholm, så jag lovade Monster att om han också tog cert så skulle han få en likadan… den är visserligen tre nummer mindre än den Winston fick, men det var den största som fanns och den är stor ändå) är *fanfar* fortfarande i stort sett hel! Och det är nästan lika fantastiskt som att kräket gick och knep hem ett cert! Han som hittills pulvriserat precis allting, från repknutar till hårda, genomgjutna gummibollar. Det ni!

Och ikväll har han gjort premiär med att sitta bunden utanför Konsum en kort stund. Jag har inte vågat riktigt tidigare, framför allt har jag bedömt risken för att han ska bita av kopplet på nolltid som alltför stor. Men nu tog jag chansen. Folktomt, jag skulle bara ha ett paket kaffe och skulle vara ute igen på en minut, och halva minuten skulle jag dessutom kunna se honom genom fönstret. Och det gick så fint så! Han såg lite snopen ut när han märkte att han satt fast och inte kunde följa med, men satte sig ner och tog det väldigt lungt. Duktigt Monster!

Jag tror det kanske är dags för mig att omvärdera honom lite, att han faktiskt inte alls är särskilt omöjlig. Jag vet ju så väl att min egen inställning till hur saker och ting ska gå är ganska viktig, men det är svårt att byta inställning.

Ja, jag säger då det… Det visade sig att Monster visst kan. Det är jag som inte kan. Men Sandra kan. Och med kombinationen Monster + Sandra skrällde det till och blev både cert och BIM, slagna endast av vackra Lucy. Om orken finns så kommer utförligare rapport och fler bilder framåt kvällen.

Nej, jag menar inte att vi vann. Det gick bra, men vi har en bit kvar *host*

Den stora segern var att Monster höll kontakten (och det är mest det jag vill visa med den här bilden) genom hela äventyret. Därmed känns det som om övriga problem inte alls är omöjliga att komma tillrätta med. Jag är mycket nöjd med dagen, återkommer med utförligare rapport och fler bilder.

Taktiken inför morgondagen är upplagd. För det första ska Monsters middag idag serveras extra tidigt. Efter den blir det långpromis med tillhörande bus och rejsande för att om möjligt göra av med en del överskottsenergi, och dessutom göra av med den intagna middagen. Och sen bad och sånt. Imorgon bitti blir det ingen frukost. Det ska vara ett hungrigt monster som äntrar ringen. Allt för att öka värdet hos en köttbulle. Tanken är att han hellre får bita av mig fingrarna i jakten på en sextondels köttbulle än ägna sin uppmärksamhet och energi åt hundar runt omkring.

En annan taktikidé jag har är att medföra en skojig leksak att kampa med under väntan innan vi går in i ringen, och eventuellt lite i ringen också, när man står still och väntar på sin tur. Detta för att om möjligt undvika skällande, genom att hålla honom sysselsatt, och dessutom åtminstone för en stund mer fokuserad på mig än på omgivningen när leksaken försvinner ner i fickan. Nu måste ju denna kampleksak vara av måttlig storlek om jag snabbt och lätt ska få ner den i bakfickan, vilket ytteligare ökar risken för mina fingrar, men lite får man ju offra, eller hur?

Jag börjar känna mig lite taggad nu (vilket troligen betyder att jag är frisk). Som vanligt är jag övertygad om vår överlägsenhet, och ser framför mig hur vi inte bara mottar ett CK och senare ett cert, utan dessutom blir både bästa hane och BIR… Och som vanligt kommer jag imorgon med förvåning konstatera att det inte alls blev så. Dålig förlorare är jag inte, och jag brukar inte bli särskilt ledsen eller ens besviken när det går käpprätt åt andra hållet, utan just förvånad. Att jag kunde ha så fel, liksom.

För egentligen är jag ganska medveten om hur stora eller små chanserna är. Varför jag ändå har den här segersynen framför mig vet jag verkligen inte. För att jag över huvud taget ska ge mig ut och försöka kanske?

Efter en del velande tog jag mig iväg till klubben iaf. Jag tänkte att jag kör så länge jag orkar, kanske åker jag hem efter fikat. Jag kom för ovanlighetens skull ganska sent, hann bara med en kort rastning innan klockan sex, det fanns en del bilar på parkeringen men när jag började se mig omkring såg jag ingen av mina kursare… Dubbelkollade klockan, gick in i klubbstugan och tittade om det fanns någon anteckning på kalendern, kollade klockan igen och funderade en stund över om det verkligen var torsdag.

Sen ringde jag instruktören. Jag var ju inte där förra gången och missade kanske därmed någon viktig information. Det visade sig att hon var sjuk. Och hon hade lyckats meddela alla utom just mig, hon hade inget telefonnummer.  Det är ju inte så lätt att slå upp när det står på A…

Nåja, ingen större skada skedd. Med risk för att få en stämpel som utställningstönt tog jag istället tillfället i akt och utnyttjade störningen av andra hundar och körde lite utställningsträning med Monster. Det gick över förväntan faktiskt, visst blir det en hel del hoppande och försök att bita mig i armen när vi springer, men det är ändå mig han ägnar sitt intresse och inte de andra hundarna, därmed är det också lättre att rätta till. Störningsobjekten befann sig visserligen på ganska långt avstånd, det var inte precis som i en utställningsring, men ändå. De tränade framåtsändande i grupp med frikostigt belönande med kastade bollar, något som Monster har ruskigt svårt att stå ut med. Vilket också visade sig när jag (delvis för att bättra på mitt rykte lite) försökte träna lite läggande och ligg-stanna-kvar. Då fanns jag inte längre, då var det bara de (i hans ögon) fritt springade hundarna som fick jaga boll som gällde…

Efter 20 minuter var jag helt slut och genomsvettig, jag är nog fortfarande lite febrig och det var nog lika bra att det inte var någon kurs.