”En 11-årig pojke utsattes för ett våldtäktsförsök. Han lyckades slita sig loss och springa hem till sina föräldrar som larmade polisen. När polisen kom till platsen hade gärningsmannen försvunnit.”
Visst är det väl konstigt att han inte stod kvar och väntade? Det är väl det minsta man kan begära?
Anders har påbörjat sin semester idag, en dag i förväg. Å andra sidan ska han jobba en dag i nästa vecka. Å tredje sidan kommer resan till det jobbet – som ska ske på annan ort – att kombineras med inledningen av vår tänkta tältsemester. Jobbet blir söderut så resan börjar väl åt det hållet. Vilken riktning vi tar sen får nog SMHI bestämma. Kanske bstämmer dom att vi ska åka hem igen.
Iväll har iaf nämnda institut utlovat hyggligt väder över Kalmar. Vi ska cykla till Skälby och se den något udda konstellationen Chuck Berry/Status Quo/Nisse Hellberg/Sven-Erik Magnusson. Semesterinledningsparty.
Det är inte ofta jag kommenterar politik eller världshändelser här, men det händer. Nu ska jag kommentera politik, om det ens kan kallas politik när gamla avdankade politiker ger sig in i samhällsdebatten.
Nu säger dessa pensionärer (därmed inget ont om pensionärer i allmänhet, det kan jag isf ta en annan gång) att eftersom äktenskapets främsta syfte är att göra barn så kan homoäktenskap inte komma ifråga. Okej. Låt säga att vi köper argumentet. Jag antar isf att det inte bara är homosexuella som blir diskvalificerade för att få gifta sig då. Om, jag säger om, nu Anders och jag skulle för oss att vi ville gifta oss, så spricker ju det också då. Något barnalstrande blir det nämligen inte frågan om, varken i eller utanför något äktenskap, det är vi är gamla för. Och andra, som inte kan (och vet om det) få barn ska givetvis inte heller gfta sig. För att inte tala om dom som av en eller annan anledning faktiskt inte vill ha barn, dom har verkligen inget i äktenskapet att göra.
Fast sen kan jag inte riktigt begripa att det där ”huvudsakliga syftet” skulle vara så rasande viktigt. Jag vet nämligen flera fall där folk lyckats alldeles utmärkt med att alstra barn helt utan äktenskaplig inramning! Det ni!
Men ändå. Tänk på att en kaffekopps huvdsakliga syfte är att innehålla kaffe. Drick inte något annat i den! Då blir det fel! Exakt vad om blir fel vet jag inte, men fel blir det.
Jag hade bespetsat mig på engelsk deckare, alternativt lättsam svensk underhållning, Bobbidoo eller vad det heter, för det tycker A är roligare, och jag tycker det är åtminstone rätt okej. Men istället tittar han på direktsänd intervju från rymden med den där Fågelsång!
Alltså, ärligt talat, har inte hela den här grejen blivit våldsamt upphaussad? Det är klart det är väldigt speciellt för Hr Fågelsång själv, som väntat i fjorton år och allting, men för oss andra? Det har farit omkring folk i rymden i femtio år eller så, det är snart fyrtio år sen första gubben klev omkring på månen, vad är det som gör skillnaden nu? Att det är en svensk?
Jaha.
Nä, jag är ledsen, jag fattar inte riktigt storheten i det.
Tidigare har jag bara fått framföra trevliga nyheter under telefonsamtalen med Anders i Iran. Som att Kalmar FF vann (den tydligen viktiga) matchen mot Halmstad före VM-uppehållet, att Carola inte vann melodifestivalen, att jobbarkompisen K fått en dotter och att Sverige vann hockey-VM (fast jag fick kolla i tidningen mot vilka och med hur mycket).
Men ikväll blir det ett dystert besked att förmedla. Stones-konserten på Ullevi är inställd, eller uppskjuten till framåt hösten någon gång. Jag hörde det nyss på radio och EMA-Telstar bekräftar. Ajajaj. Det kommer att deppas i Iran (ja, kanske inte precis generellt menat, men bland två av dessa tre svenska gubbs iaf).
(Jag kanske borde försöka hitta något positiv nyhet att väga upp med? Att den där Jessica från Kalmar vann BB? Hur mycket lokalpatriot måste man vara för att jubla över det? Kommunalrådet gör det iaf inte. Han tycker inte att kommunen behöver hylla henne, eftersom det inte var en tävling där hon representerade Kalmar. Som väl var, får man väl tillägga.)
Nåja. Jag slipper åtminstone fundera på Pepsi-problemet nu. Hon började löpa igår och kommer troligen vara i lagom höglöp precis den helgen Stones-konserten skulle vara. Vilket hade inneburit en hel del problem om vi ska kunna bo hos Sandra. Och köpta biljetter gäller till ett nytt konsertdatum. A behöver inte köa en natt till utanför Kamarsalen.
I hopp om lite vägledning gjorde jag DN:s partitest (har ingen direktlänk, scrolla ganska långt ner på förstasidan så finns en länk där). Inte alls förvånande så hamnade samtliga partier på mellan 46-62%. Det handlar alltså om hur väl mina åsikter stämmer med deras. Det stämmer till ungefär hälften med allihop. Eller om man vänder på det – jag tycker att dom har till hälften fel allihop.
Jaha, hur ska man rösta nu då? Jag är lika velig nu som innan testet.
Sedär, då fick vi en ny utrikesminister. Eller det var väl en ny vikarie vi fick. Som sen, när nya utrikesministern får tid att vara utrikesminister ska vara biträdande utrikesminister, för utrikesministern har kanske inte så mycket tid då heller… Nåt sånt tror jag det blev.
Men allvarligt, så är väl Jan Eliasson ett bra val. (Och här är jag ute och simmar lite, jag är verkligen ingen politisk expert och nu har jag inte hunnit tjuvkika eller -lyssna på en enda kommentar i ämnet, jag går mest på att han verkar rätt sympatisk, och han måste väl åtminstone vara kunnig???) Jag hade väl gärna sett Carin Jämtin istället, hon verkar vara både mänsklig och väldig duktig. Hursomhelst så kan det väl bara bli bättre än det var antar jag. Och att Carin Jämtin blir ny vikarie en månad framåt, säger kanske en del om att inte ens Göran Persson tycker att Bosse Ringholm var det mest lyckade valet?
Enligt Aftonbladet bör vi se upp så vi inte drabbas av den nya flunsan lyxorexi. Beroende av lyxkonsumtion. Symptomen ska vara att man käner sig tvungen att alltid köpa det dyraste märket av allting, att jeans från HM och kök från IKEA är otänkbara budgetvarianter. Att man på fullt allvar tror att man blir lyckligare av lyxgrejer.
Jag tror inte att jag ligger i farozoonen. Jag skulle t ex aldrig nånsin få för mig att köpa en handväska för flera tusenlappar. Jag tittar synnerligen kritiskt på prislapparna på ställen som en av våra lokala möbelhandlare, och det är väl ändå inget som räknas som riktig lyx. Jag ser saker jag skulle vilja ha och tänker att det förmodligen finns något liknande på IKEA till ett väldigt mycket lägre pris, och DÅ vill jag ha. Jag har också svårt för det där med märkesjeans. Visst finns det nog jeans i 1000-kronorsklassen jag skulle vilja ha, men inte så mycket att det motiverar prisskillnaden till ett par för halva priset.
Men å andra sidan. Det beror kanske på hur man för sig själv definierar lyx också. Jag tycker det kan kännas lyxigt med ett par nya jeans, oavsett märke. Och att känna att jag har råd att köpa Classic kaffe för att jag tycker det är godast och inte får nöja mig med nån riktig lågprissort som smakar blask. Men jag går inte till dyra special-kaffe-affären och köper en liten påse med nån exklusiv italiensk sort för hutlösa pengar. Och vår nya lägenhet då. Köket kommer att bli från IKEA, badrumsmöbeln (handfat + skåp + spegel) var ett jättefynd från Harald Nyborg, golven blir företrädesvis från Byggmax och innerdörrar från Cheapy. Osv. (Om det är nån som känner sig orolig för hur kvalitén kommer att bli, så är A tillräckligt kunnig för att kunna se om det är dålig kvalité. Den kommer inte att bli lidande för att vi väljer billigare alternativ. Där det inte finns bra kvalité till lågt pris att välja får det bli ett högre pris.)
För mig känns det oerhört lyxigt att få allting nytt, fint och fräscht. Att få vara med från början och välja allting in i detalj. Den lyxen gör mig nästan oförskämt lycklig. Och jag misstänker att när det är klart så kommer jag att bli som han i den-där-teve-reklamen, han som inte vill gå hemifrån utan går omkring och klappar på köksbänkar och annat när familjen står utanför med taxin framkörd inför semesterresan… Och jag är helt övertygad om att det som blir Mitt Lyxiga Hem kommer att göra mig ännu mer lycklig. Men jag är inte säker på att lycklighetsgraden skulle stiga om vi genomgående valt de dyraste märkesalternativen och tiodubblat kostnaden. Kanske tvärtom faktiskt.
Men nån liten släng av lyxorexi light kanske jag ändå har?
Så fick hon äntligen gå då. Det var väl liksom på tiden, man kan inte dabba sig hur många gånger som helst och bara fortsätta att skylla ifrån sig utan att det får konsekvenser. Inte ens om man är minister.
Men så hör man att ersättare blir… Bosse Ringholm!?! Det kändes lite nervöst ett tag där, tills jag fick klart för mig att han tydligen bara ska vara vikarie.
På nyheterna häromdan fick vi ju höra att polisen nu ska tillåta turbaner och huvuddukar och andra såna religiösa attribut. Jag reagerade på det, och ville nog eg skriva nåt om det, men dels håller jag mig för det mesta på mitt eget personliga plan här och är lite ovan att skriva om företeelser utanför mig själv, dels visste jag inte hur jag skulle uttrycka mig så det inte skulle blir fel. Jag vill ju inte framstå som främlingsfientlig eller så, för det är inte det jag är. Hoppas jag. Jag kunde liksom inte uttrycka min reaktion i ord.
Men nu hittade jag en som uttryckt det så bra. Precis så här var det jag tänkte.
Och att jag bara ”råkade” ramla över den bloggen sådär, berodde på att studiemoralen fortfarande sviktar. Nu surfar jag planlöst runt bland tusentals bloggar som finns på nyligen.se, det finns så himla många läsvärda. Fast ännu fler inte-fullt-så-läsvärda.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.