lenas egna

Jag var på apoteket igår för att hämta ut en omgång ”kärringpiller”. När jag stod med min kölapp och förstrött granskade artiklarna på allergihyllan, kom två norska, vithåriga tanter i 75-årsåldern. De skulle ha øye-dropper. Jag pekade först på ett paket, men upptäckte att det fanns så många sorter att det nog var bättre att personalen hjälpte till. Medan de diskuterade med expediten funderade jag lite över det faktum att det är ganska ovanligt med norska turister här. Tyskar och danskar är det gott om, men inte mycket norrmän. Oviktiga tankar medan jag väntade på min tur.

Det måste ha varit ungefär en timme efter explosionen i Oslo. En timme innan massakern på Utøya började. Jag visste ingenting. Antagligen inte tanterna heller.

Hemma hörde jag först om bomben, och samtidigt om ”någon form av skottlossning utanför Oslo”. Alla, både polis och media var fullt upptagna med bomben, ett samband mellan de två händelserna verkade just då lite långsökt, och ingen anade att den där ”skottlossningen” i själva verket var en massaker som även i krig skulle räknas som krigsbrott.

Senare på kvällen, när hela bilden av omfattningen och sambandet mellan händelserna började sjunka in, tänkte jag på de norska tanterna igen. Två gamla norska tanter på semester i Sverige. Just då var just de min närmaste relation till Norge, och jag undrade över om de hade något barnbarn på ön…

Och i morse var plötsligt de 15-20 döda nästan 100. Hur ofattbart mardrömslikt måste det inte ha varit på den där ön? Här är en ögonvittnesskildring. Det kommer nog fler.