lenas egna

Att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en hundutställning är väl inte så himla märkvärdigt enligt de flesta inbitna utställarna. Men att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en utställning utan att ställa ut någon hund, det var enligt samma inbitna utställare ganska anmärkningsvärt. Det tyckte dock inte Ullis och jag.

Vi startade i hällande ösregn halv sju i morse. Jag medförde en termos kaffe, Ullis medförde kokosbollar, så vi fick i oss en rejäl frukost medan vi körde (och måtte inte mercedes-hussen läsa här nu, han tycker inte man ska förtära saker som smular/kladdar/rinner i bilen). Framåt nio-snåret var det dags för förmiddagsfika, mera kaffe och chokladmuffins. Regnet slutade, vi kom fram till Malmö i precis lagom tid och skulle parkera. Vi försökte en lång stund att överlista arrangören och parkeringsvakterna och hitta ett närmare, smartare och billigare sätt att parkera, men på Maxi-parkeringen krävdes P-skiva, den obevakade funtionärsparkeringen krävde särskilda funktionärsbevis, och platserna på gatan utanför det snurrade tornet krävde Malmö Stad 20 bagis i timmen för. Men fjärde gången vi passerade vakten som tre gånger försökt dirigera oss långt bottrt som tusan, vinkade densamma oväntat in oss på parkeringen hon hade bakom ryggen och plötsligt stod vi nästan utanför ingången.

Inne på mässan finns det som gjorde resan värd alla milen: Kaffe. Kaffet med stort K. Kaffet från barista-vagnen, tillverkat on-demand. Det är dyrt som snus, men ack så gott. Varför åker inte de ambulerande baristorna runt på alla hundutställningar? Varför?

Nå, vi såg förstås en del av själva hundutställningen också. Den delen som berörde aussie och briard. Många snygga aussies (snyggast av alla var Jack, och det tyckte domaren också), och en del (nästan) lika snygga briarder. Och vi träffade en massa folk vi känner förstås. En rolig grej är att jag känner Marie, som har aussie, och Ullis känner Camilla, som har briard. Det är ju inte så konstigt. Men att Marie och Camilla är kompisar knyter liksom ihop det hela i en fyrkant. Eller ett kryss. (Jag vet. Man ska göra länkar vid namnen. Men jag orkar inte nu.)

Vi bestämde oss för att se grupp 1 i finalen, och i väntan på det drack vi mera kaffe. Med stort K. Med varsin rejäl chokladmuffin till.

Så var det hemresa. Vi planerade att stanna för intag av något mer proteinrikt, typ hamburgare, på första bästa ställe. Ullis hade nån app i sin ajFån som skulle tala om för oss var det fann en McD, men eftersom vi inte ville snurra runt (och därmed köra vilse) på gatorna i varken Malmö eller Lund, blev första bästa ställe Flyingestopp (tror jag det hette) strax norr om Lund. Och vilken tur att vi inte hittat någon McD innan! Denna lilla, till synes högst ordinära vägkrog, visade sig ha biff med pommes & bea på sin meny. Och vilken biff! En otroligt mör, välsmakande och perfekt ryggbiff stekt till medium rare enligt beställning. Bean var hemgjord, vansinnigt god och serverades i ett separat glas så att man kunde hälla på så mycket man ville. Även pommesen var perfekt. Denna middag gjorde att vi suckade av vällust ända till Sölvesborg…

Dagens sista kaffe intogs på McD i Karlshamn (där vi för övrigt sammanstrålade med ett gäng KFF-fans på väg hem från bortamatchen i Trelleborg, det finns fler som åker långt bara för att vara åskådare). McD-kaffe går inte heller av för hackor, även om det inte riktigt kan stavas med stort K.

Vi landade hemma kvart över nio. Förmiddagens regn hade tagit bort den återstående snön och även det mesta av drivorna, nu är det bara de stora, smutsiga högarna kvar. Hussen har tillbringat dagen med grovtvätt. Dvs tvätt av arbetskläder och bad av en hund. Och sen en hockey-match på det. Den hade han gjort sig förtjänt av.

Nu borde jag egentligen göra färdigt formuläret jag påbörjade igår. Om jag bara gjort det rätt upp och ner så hade det väl varit klart på en kvart, men så fick jag för mig att det skulle bli typ Sveriges snyggaste webbanmälning för utställningar… Så det blev förstås mycket krångligare än nödvändigt. En kopp te ska jag ha i vilket fall, så får vi se hur långt jag orkar. Lite seg börjar jag allt bli…