Det är fint med barnbarn. Verkligen jättemysigt. Ända tills man drabbas av deras dagisbaciller. Mormödrar tål inte dagisbaciller särskilt bra. Inte alls faktiskt.
Världens finaste Sam och två ljus.
Bästa presenterna. Sandlåda och grävskopa.
Vi gjorde en snabbresa till ”andra sidan”, och hann med bÃ¥de födelsedags- och pÃ¥skfirande pÃ¥ ett par dagar. Intensivt och emellanÃ¥t ganska närgÃ¥nget umgänge med en snorig men väldigt pigg, busig och oftast glad Sam. HemÃ¥t igen redan tidigt pÃ¥ pÃ¥skdagens morgon, eftersom en Blocketannons gett napp. När den affären var lastad och klar hade vi frigjort en del utrymme i uthusen och ägnade nÃ¥gra timmar Ã¥t att flytta runt pÃ¥ saker. Nu har jag fÃ¥tt min trädgÃ¥rdsbod. Där bara mina trädgÃ¥rdssaker ska vara.
Sen var vi rätt trötta efter resa och bärande och släpande, sÃ¥ vi bestämde oss för hämtpizza och tog sedan kväll ganska tidigt. PÃ¥ annandagen väckte Anders mig redan strax efter 6 och tyckte det var dags att komma ut och jobba… Tja, efter nÃ¥gra koppar kaffe sÃ¥ var jag redo, och vi flyttade och bar lite till. Ett par gamla – mycket gamla – virkeshögar förpassades till vedhögen istället. Sen fick vi hjälp med en tall.
Det var meningen att vi skulle få hjälp med att beskära fruktträd.
Det fick vi inte. Vi fällde en tall istället.
Goda grannen kom med både fullutrustad skoghuggare och en stor maskin. Tallen la sig precis där det var tänkt, utan att nudda elledningen, utan att spreta ut en enda gren  på vägen och utan att ens röra vårt staket. Goda grannar är bra. Motprestationen blev att hyvla lite lärk.
Vi blev stÃ¥ende en stund efter tallfällningen och pratade. Ganska snart började jag frysa, inte sÃ¥ märkligt eftersom det var kallt och jag tidigare jobbat mig varm, sÃ¥ jag gick in. Gjorde en kopp kaffe och kände att jag hade lite ont i halsen. Typ tio minuter senare var jag… sjuk. Muskel- och ledvärk, frös sÃ¥ jag skakade, ont i halsen och snuvig.
Och sen dess har det inte hänt mycket här. Jag blev sängliggande i tre-fyran dagar, det är jag visserligen inte nu, men frisk är jag inte. LÃ¥ngt ifrÃ¥n. Anders blev ocksÃ¥ förkyld, men han är uppenbarligen av segare virke än jag, för han har jobbat som vanligt. Ibland har han kommit hem lite tidigare och sagt att han nog har feber, gÃ¥tt och lagt sig men sen varit igÃ¥ng nästa dag igen. IgÃ¥r när jag fick ett Ã¥terfall och blev sämre igen sa han att ”det brukar ju vara karlar som är ynkligast”. Kort tankepaus, sedan: ”Fasen, jag är nog en kärring!”