lenas egna

Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?